Minne från Afrika.

Jag går ut på verandan för att se var oväsendet kommer ifrån. Det är en stor buss som stannat precis utanför huset. Och massa vita turister väller av.

   - De ska ner och besöka krokodilpoolen, säger du som precis kommit ut och lagt armen om mig. Jag blir förvånad, det är sällan du rör mig när andra kan se. Kanske vill du visa att vi hör ihop, att jag inte ska känna mig ensam när mina landsmän passerar.

-           -   Jag hatar det här, säger du.

-            -  Vad är det, undrar jag.

-             -   Du ska få se när de kommer tillbaka för att åka sen. Då brukar chauffören kasta ut lite godis och alla skrattar åt barnen som slåss om karamellerna.

Dina ögon blir ännu svartare och skulle kunna döda och jag tänker att du är uppväxt i en liten by helt beroende av turism. Du berättar om hur du skrek ”tjocka mage” efter turisterna när du var liten om du inte fick något. Själv har jag har redan slutat ge barnen som springer efter mig och skriker ”tubab, tubab” vilket betyder vit eller ”give me some money”.

Och jag ser oss plötsligt utifrån; en medelålders solbränd kvinna med massa små flätor som når ner till midjan iklädd en gul batikfärgad långklänning, som står framför ett hus där putsen lossnat, med en lång yngre kolsvart man med korta dreadlocks och ögon som hatar. Jag ser oss som turisterna gör och undrar vad de tänker när de ser oss och jag undrar också hur det kommer gå.

en vanlig kväll i förorten

 Hässelby Gård en onsdagskväll i novembermörkret. Det är bara hon och missbrukarna kvar. Alla andra sover och drömmer om en ny morgondag. Själv har hon slutat drömma. Vaknar lika tom som när hon somnade.

”Kan det inte hända nåt kul snart”, säger hon högt för sig själv. ”Nåt som skakar om både mig och trafikanterna”. Och i samma ögonblick skakar hela biljetthallen till. ”Skit, vad händer”, ropar hon men efter några sekunder stillnar allt igen. Hon bestämmer sig för att kolla nere i maskinrummet när hon kört ut alla kvardröjande. ”Vi stänger nu, sista tåget har gått, du får ta nattbuss istället”, säger hon till en som har somnat på träbanken på perrongen.

När alla är ordentligt utkörda och utelåsta går hon ner till maskinrummet. Det är som golvet vibrerar därinne fast hon stängt av rulltrappan. Hon har ju sett skräckfilmer men det går inte att va rädd av sig om man ska jobba här, tänker hon och kommer ihåg filmen om när det brann i Londons tunnelbana. Allas skräck är att det ska börja brinna ordentligt i tunnelbanan, så hon tänker det är bäst att kolla ordentligt. Kanske sprängde de för nya husbygget i Hässelby Strand men är väl sent på natten. Hon sniffar lite, luktar det inte lite bränt och ser plötsligt en undanskymd dörr som det står pannrum på. Allt är väl elektriskt nuförtiden, tänker hon, inte kan det stå nån välbyggd eldare här och skyffla kol. Jag kan alltid prova om min nyckel går och konstigt nog öppnas dörren och därinne är den en spiraltrappa som leder rakt ner i halvdunklet för lysknappen fungerar inte. Hon tycker det är spännande att utforska nya rum och vilken tur att det finns ficklampa på mobilen nuförtiden, tänker hon när hon går ner för trappan. Är det inte nåt rött som glimmar därinne i hörnan och härnere luktar det starkt, inte riktigt bränt och plötsligt reser sig håren på hennes armar och non blir livrädd. Det känns som nån tittar på henne. Hon har hört att det är 10 000 nycklar utdelade. Det finns säkert nån galning bland dem.

   - ”Hallå, är det nån här”, ropar hon ut i mörkret och ekot svarar ”nån här, nån här”.

Om diagnoser, dikter och drömmar.

Jaha, så hade hon papper på det också. Aspergers, ADHD och lindrig depressiv episod, (vad nu det är för något), är hennes neurologiska diagnoser. Känns konstigt eftersom överaktiv är långt från hennes nuvarande tillstånd. Kanske tar de ut varann, tänker hon, ADHD och depressionen, som ju i alla fall var lindrig eller så har hon ADD istället. De kanske skrev fel, känns som det skulle stämma bättre. Vem vet säkert?

Hennes tanke var att få till en sjukersättning på 50 %, för det är vad hon orkar jobba. Då borde tre diagnoser räcka. Och hon samlar intyg. Letar bland alla krämpor. Större och mindre men ingenting hjälper. Avslag. Eftersom hon ju bara varit på den öppna arbetsmarknaden kan försäkringskassan inte veta om hennes arbetsförmåga är varaktigt nedsatt och det blir svårt att överklaga. Hon inser att hon skulle sett till att bli sjukskriven för länge sen, alla de där åren hon gick och snackade med en psykiatriker.

Plötsligt dyker en gammal dikt upp i huvudet:

                                                                  ett liv

   Hon var en snäll flicka när hon föddes. Och snällare blev hon i takt med att bröderna kom. När hon fick en lillasyster var hon redan tonåring. Hon rökte, drack och svor värre än sina bröder. Hon lovade sig själv att aldrig skaffa barn.

   När hon slutade skolan kastade hon sig ut i världen. Där fanns mycket. Och många. Men hon aktade sig. Och tiden gick. Hon drack och svor fortfarande men hade slutat röka.

   Hon köpte ett torp och flytta från stan. Grannen hörde henne ibland, när hon satt och spelade flöjt om kvällningen. Annars hölls hon mest för sig själv. Hon hade visst slutat dricka också.

   En varm augustikväll tog hon cykeln ner till sjön. Och inte ens cykeldjäveln har synts till sen dess.

Och torpet i Fagerhult såldes, trots vacker vitkaklad öppen spis och burspråk åt norr. Men drömmen är kvar. Om att sitta på den blåmålade trappen, titta ut över havet, skogen, ängarna. Vad som helst som är levande och organiskt, inte skärande metall och stressade människor. Varför kom jag aldrig längre än hit, frågar hon sig. Var jag inte värd mer, undrar hon och ögonen tåras. Livet skulle varit så mycket mer, vi födda på femtio-talet gick ju en strålande framtid till mötes. Kanske var hon för negativ, som brorsan säger eller för klarsynt eller helt enkelt för öppen mot omvärlden.

Hon minns sin gymnasieuppsats ”Är den ljusnande framtid vår” som hon fick så dåligt betyg för, eftersom hon missförstått ämnet när hon skrev om miljöförstöring, överbefolkning, krig och annat elände. Enligt läraren skulle skrivit om sin egen framtid, precis som den blev så mycket bättre. Strålande av radioaktivitet efter alla blåbetongshus hon bott i. Och nu har de satt upp mätdosor i tunnelbanan också för att kolla radonhalten, förutom alla andra partiklar som finns där. Förr innehöll tunnelbanetågens bromsband asbest och det virvlar nog fortfarande runt långt inne i tunnlarna. Mättar alla råttor och annat oknytt som håller till där.

Det är svårt att vara renässansmänniska idag, tänker hon, en sån som hon som tröttnar fort, aldrig riktigt vill fördjupa sig, hade passat att vara journalist om hon klarat pressen, men med alla dessa diagnoser hade hon nog slutat som alkis. Tydligen vanligt bland journalister och få uppnår pensionsåldern fick hon höra när hon pryade som journalist i nian och då slog de drömmarna ur hågen.

   - Varför blev du aldrig något, frågade föreståndaren på transitboendet för ensamkommande flyktingbarn när hon såg hennes ceve. Och hon svamlade på om skrivande och målande. Eller arbetscoachen som undrade om det inte kunde vara roligt att sluta med flaggan i topp, det vill säga hitta nåt som kändes kul som avslut på arbetslivet. Det kunde det varit förstås men nu blev det inte så. Istället heltid som spärrvakt, ett yrke som numera är utsatt för samma stress som alla andra jobb i dagens arbetsliv. De hade tre olika ”mystery shoppers” efter sig. SL stod för en och det egna företaget för de andra två. Numera skulle de få nerslag om de inte hälsade först på kunderna. Hon såg framför sig hur hon med öppen lucka skrek hej, hej, hysteriskt ut i hallen och alla trafikanterna bara tittade på henne som hon var galen. Jaja, i denna värld är det inte konstigt om vi alla blir tokiga till slut.

Hon tänker alla andra hon hört om som fått sina diagnoser som vuxna. Plötsligt har allt omkring dem fallit på plats och deras liv blivit en lycklig saga. För henne är livet detsamma, möjligtvis värre eftersom hon blivit äldre och sjukare och tappat hoppet om en ljusning. Kanske är det en sån blogg hon ska starta, tänker hon, om en som vet allt men ändå inte förmår och tycker det mesta är nattsvart. Den måste antagligen va mycket konstnärlig för att få några läsare. Eller så skulle hon varit en man med stort ego.

Jaja, som kvinna får hon kämpa på i det lilla. Glädja sig åt att julstjärnan kommit på plats samtidigt som grannarnas i år. Nu när hon inte äter gluten så slipper hon julbaket också. Så hon klarar nog december i år igen och sen kommer ljuset tillbaks och hoppet om ett nytt godare år då hon fyller 60. Kalas kommer krävas, kanske kan hon åka iväg till paradisön hon alltid drömt om, nu när torpet lyser med sin frånvaro.

Om utgivning och drömmanus.

Om utgivning.

När jag såg den här uppgiften kände jag bara nej.  Att skicka in något till ett förlag känns bara väldigt långt bort i tiden.

Jag kom ihåg när vi besökte Wahlström & Widstrand med min skrivargrupp för sjutton år sedan och fick höra att det bara nån promille eller nåt sånt som antogs. För att trösta oss sa vår lärare att vi som gått skrivarkurs hade större chans.

Så istället för att ta kontakt med något förlag letade jag fram några exemplar av tidningen ”Skriva” från 2014 och hittade lite matnyttigt.

I sept/okt numret får fem förläggare frågan vilket som är deras drömmanus och här kommer svaren.

Dorotea Bromberg, på Brombergs förlags vill ha en samtida svensk berättelse om hur vi lever idag. Bra personporträtt, en trovärdig miljöbeskrivning och en historia som inte går att släppa för att vi måste veta hur det går för huvudpersonerna, som vi inte kan skiljas ifrån. En modern Madame Bovary.

Dag Hernried på Alfabeta vill bli överraskad. Han vill ha ett manus som slår honom med häpnad, som inte liknar något han sett förut. Det är viktigt att författaren har en egen röst och utgår från något hen kan.

Helene Atterling på Wahlström & Widstrand vill läsa något som sticker ut ur bruset med egen författarröst. Hon vill att hennes förväntningar ska komma på skam och hennes horisonter vidgas.

Det finns för lite läsare, tycker Adam Dahlin, litterär chef på Forum. Förlaget får in så många lovande manus som han är tvungen att tacka nej till på grund av platsbrist. Att refusera är det värsta han vet.

Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts vill ha in starka berättelser som är övertygande skrivna med starka personporträtt. Gärna med temat ”kärlek på ålderns höst”. Det är sällan den första boken som är den bästa, vanligare att den fjärde eller åttonde boken blir bäst. Förlaget måste kunna se vem som så småningom kan skriva drömmanuset.

I ”Skrivas” maj / juni nummer ägnas åtta sidor åt egenutgivning. Att den ökar är alla överens om men många förlag oroar sig för att det kan gå ut över kvaliteten. Däremot tycker Kristina Svensson, en av grundarna till intresseorganisationen Egenutgivarna, inte att de konkurrerar med de traditionella bokförlagen utan med Ikea, tv-spel och trädgårdsarbete. Hon tror att egenutgivningen i bästa fall leder till att läsandet ökar och det vinner ju alla på.

Det har blivit billigare att trycka upp böcker och lättare att nå ut.  Emelie Schepp lyckades sälja sin kriminalroman i 40 000 exemplar utan att ha något förlag i ryggen. Det hjälpte naturligtvis att hon är reklamare och ordnade massa jippon i Norrköping där boken utspelade sig. Men inför uppföljaren erbjöds hon ett kontrakt med Wahlström & Widstrand som hon efter moget övervägande sa ja till.

Bonniers har också funderingar på att ge sig in leken med en egen plattform för självpublicering. De har en projektgrupp som jobbar för att ta fram en prototyp som skulle varit klar till sommaren. (Har inte kollat upp hur det gick).

Vad kostar det då att ge ut en egen bok?

Om du gör allting själv och inte trycker upp nån bok alls förrän den är såld, så behöver det inte kosta nåt alls.  Anlitar du däremot proffs under processen; lektörer, redaktörer, skrivcoacher, marknadsförare, trycker upp böcker etc  så kan du komma upp i 100 000.

Jag talade med en väninna till mig, Karin Swanström som gett ut tre böcker. Den första boken om frigörande dans tryckte hon upp själv och eftersom den blev recenserad av bibliotekstjänst, så hamnade den på flera bibliotek. Och när hon skulle trycka upp flera exemplar av den fick hon kontakt med Recito förlag, där hon också tryckte upp sina två följande böcker. Hon har inte tjänat några stora summor men det har gått plus i alla fall.

Bokrecension.

Boken jag läst heter ”Skuggorna” och är skriven av Katarina Wennstam. Den är en fristående fortsättning på böckerna ”Svikaren” och ”Stenhjärtat”. Jag har tidigare läst böcker av henne och lyssnat när hon talade på Kungsholmens bibliotek. Hon verkar vara en sympatisk kvinna med ett angeläget budskap men jag är inte riktigt förtjust i hennes böcker, därför var det extra intressant att analysera en av dem ordentligt för att försöka ta reda på varför.

Huvudtemat i boken är mäns våld mot kvinnor och den är skriven som någon slags deckare/thriller. Den handlar om fyra kvinnor som bestämmer sig för att slå tillbaks, att utsätta män för exakt samma våld de tidigare använt mot sina kvinnor. Som det står på baksidan av boken. ”Vad händer med ett samhälle där kvinnorna slår tillbaka? Vad händer om männen börjar bli rädda?”

Försvarsadvokaten Shirin Sundin är en av bokens huvudkaraktärer, liksom polisen Charlotta Lugn + de fyra kvinnorna fast man bara får några få fragment ur deras tidigare liv. Jag har svårt att säga hur och om Shirin utvecklas. Hon blir inte riktigt tydlig för mig. Hon ska vara persisk men känns inte så. Boken är skriven i nutid i Sverige med ex hänvisning till den dömde polischefen Göran Lindberg.

Katarina skriver ett enkelt språk som är lätt att läsa men ibland diskuteras juridiska frågor, som kanske kräver ett specialintresse. Historien är mestadels kronologisk, berättad med några hopp bakåt i tiden där vi får inblick i någon av de fyra kvinnornas liv. Berättarperspektivet skiftar hela tiden mellan alltför många personer vilket gör boken rörig och kan vara en anledning till att jag hade svårt att komma in i den. Ett exempel är när en gammal man betraktar en misshandel från sin lägenhet och tänker. ”Ringa kan han fortfarande, men det var länge sen han hade krafter att gå emellan och försöka stoppa ett bråk. Det skulle hans sköra höftleder aldrig förlåta honom. Att de andra inte gör något får bli en sak mellan dem och deras samvete”. Denna man är bara med på en sida så jag förstår inte varför jag ska behöva komma in i hans huvud.

Bokens budskap är att något måste göras för att minska mäns våld mot kvinnor. Jag citerar ur en av de fyra kvinnornas tal inför rätten. ”Om varför våldet mot kvinnor inte prioriteras, varför många ser åt andra hållet då en kvinna blir illa behandlad, hur samhället aldrig skulle tillåta sexton mord om året för någon annan grupp än kvinnor som har älskat sina förövare,… att alla vackra ord bara är prat, att män kan fortsätta att hata kvinnor livet igenom och att de juridiska straffen inte räcker…. och att det var därför de såg sig tvingade att ta till våld”.

Jag tror att författarinnan lyckats med att säga det hon vill. Min bok tänker jag ge till min dotter som säkert kommer att uppskatta den. Däremot är ”Skuggorna” en bok jag inte själv skulle rekommendera. Jag hade svårt att komma in i den och tyckte att många av personerna kändes stereotypa på något sätt, inte verkliga. Det var som de var övertydliga, Katarina lämnade inte tillräckligt med utrymme för mig, läsaren att dra mina egna slutsatser och jag avskyr att bli skriven på näsan. Tänker en människa verkligen såhär, undrar jag? ”Det här är sommarsverige, tänker hon. Det är inte Skansen eller Liseberg som har flest besökare på semestern, det är möbelvaruhuset från Älmhult”. Att Shirin är där med sin bror beror på att: ”Sådant svenskpersiska barn gör för sina föräldrar. Man säger inte nej. Inte ens när mamma ber en köra ut till Ikea en varm och solig sommarkväll för att byta en byrå som inte gick att få ihop rätt. Kanske att pappa inte läst monteringsbeskrivningen tillräckligt noggrant, skämtade de på vägen ut för att byta byrån. Men de gjorde det. Man gör det, man säger inte nej”.

Om man läser deckare, vilket jag själv sällan gör nu för tiden, kan boken säkert vara läsvärd. Texten flyter på bra, i den sista delen kommer jag in mer i boken och slutet är positivt överraskande.

Jag vet att Katarina var journalist från början, att hon har två barn med en iransk man och verkligen brinner och kan sitt ämne och det kan ju vara anledningar till hennes sätt att skriva. Kanske har hon tagit sig vatten över huvudet eller så är det fel på mig och mitt tyckande. Jag vet flera moderna böcker jag inte är förtjust i på grund av ett lite raljerande eller skämtsamt tilltal som verkar vara populärt just nu. Ska nu googla fram några andra recensioner för att se vad riktiga kritiker tycker. Jag tror säker hon har säkert fått bra kritik eftersom hon är utgiven på Bonniers.

Vem är jag i världen?

Vem är jag i världen?

min obesvarade livsfråga

en svart siluett faller

virvlar runt

försvinner

ett ohörbart skrik

Vem är jag

levande

eller en transformerad robot

blodet som sugits ur kroppen håller tågen igång

håller hela staden vid liv

av oss i underjorden

Är jag i världen

eller bara i mitt huvud

inbillar mig

ser en konspiration som inte finns

staden vilar tungt på mina axlar

tryckande

värmen eldar på

underifrån

jag brinner långsamt

kyls ner av isiga vindpustar ur trafikanternas munnar

de också offer

vi äts alla levande

så var det inte tänkt

ibland vaknar vi ur vår dröm

minner oss nåt glömt

ett leende

ett doftande rött äpple

Vem är jag i världen

ett ensamt gult löv

som krampaktigt håller

fast alla syskon redan fallit

multnat och uppgått

en ouppfylld längtan som sjunger

”no milk today, my love has gone away”

jag är ögonen som stelnat

jag är handen som stillnat

jag är munnen som inte längre förmår

skapa meningar av alla ord

jag är ingen och samtidigt allt

jag är vägen jag inte vågar gå

jag är den lockande stigen bland höga tallar

jag är oändliga sanddynor så långt du kan se

jag är så mjuk som Saharas damm

jag är den desperata isbjörnen som ingenting förstår

jag är så outsägligt trött

jag är kvinnan som inte förmådde uppfylla sin livsuppgift

som inte fann eller glömde den

jag är alla kvinnor

jag är längtan efter något

efter mitt liv.

Ängbyplan.

Jag suger åt mig av den gula färgen. Försöker fylla på alla förråd så det ska räcka till sommaren. Gult inte alls fult. Att få bada i gult. Leva i en gyllene värld. Är det framtiden?

Igår passerade en kille som berättade att Jesus kommit till honom i isoleringscellen. På riktigt. Hans mörka ögon släpper mig fortfarande. Jag berättade om honom för min syster och hon sa: Det kanske är Jesus vi ska söka efter.

Jag undrar vem som får möta honom? Kommer han till de som tror tillräckligt, till de som mest behöver och lider eller är det bara slumpen som avgör? Kanske svårt för honom att hinna med att visa sig för alla. Jesus är nog guld i alla fall.

Själv är jag mörkblå just nu. Klädd i en kinesisk syntetuniform jag misstänker är full av gifter. Företaget gick ut och sa att det inte var så men varför skulle de ens behöva redovisa siffror? Jag tvättar och tvättar och försöker ha ett linne närmast kroppen.

Varför kan jag inte också va gul? Har alltid velat bo i ett gult hus men mest bott i bajsbruna. Tror SKB hade nån slags mängdrabatt på den färgen.

Annars har regnbågen kommit till mig i spärren de två sista dagarna. En bro mellan jorden och kosmos. Min förberedelse för döden kanske. Att öppna upp mig mer och mer andligt när kroppen fallerar, krackelerar och spricker sönder, knakar och stretar emot.

I tanken klättrar jag längst upp i björken utanför och dansar med i dess dans. Ser människans stretande från ovan, får ett helikopterperspektiv och inser att det mesta inte är så viktigt som jag tror.

En vanlig dag i kuren.

Det finns nog inte mycket som är ödsligare än en tunnelbaneuppgång utan människor. Fläkten jobbar på. Sprutar ut varmluft i kuren nu när vintern kommit. Lysrören är starka. Ger ett kallt vitt ljus i hallen. I tunneln utanför skiner det halogengult. Upplyst från många håll. Datorns blåa sken faller över de vita papprena hon fyller. Ett efter ett. Skriver sig en mening.

Hon hör röster på håll. De ekar ner i trappen. Grindarnas dörrar gnisslar när de öppnas. Inte gjorda för trafikanternas omilda behandling. Kiosken har stängt nu. Chokladen är inlåst. Lika gott så. Fast det kommer ju nya dagar.

 Plötsligt kommer en full man fram till henne i luckan och berättar att hon har världens tråkigaste jobb. Det har han läst i tidningen, så det måste va sant. Vad ska hon svara?  Nu har det gått långt, tänker hon, när till och med trafikanterna tycker synd om mig.

Sen minns hon att det hänt tidigare när hon jobbade som telefonintervjuare och ringde upp folk för att fråga ut dem. Då var det en kvinna som sa: jag är undersköterska och tycker jag har ett tråkigt jobb men ditt måste vara värre! Eftersom samtalen ibland blev avlyssnade av chefer, kände hon sig tvungen att förneka det.

Och hon tänker vidare på kvinnan i Kungsträdgården som sa: Här har du i alla fall tid att tänka. Och då skrev hon en dikt.

”Tröstar sig med gelehallon och mintkyssar när verkligheten är svår.

-       Men här har du ju i alla fall tid att tänka, sa den förklädda ängeln

och lyfte den dagen.”

Intressant att hon får så många omkring sig att engagera sig i det hon sysslar med och dessutom tycka synd om henne, som hon ju också själv gör, de dåliga dagarna i alla fall.

Att bli tröstad av trafikanter i sin sorglighet. Så kan det också bli. ”No man is an island”. Och ibland kan hon trösta tillbaks.

Kanske ska hon börja sjunga i spärren eller göra musik av alla ljud. Hon kommer ihåg sin tågsång ” Och nu sitter jag här på tåget, och nu sitter jag här igen, nu sitter jag här på tåget och jag vill bara hem” som hon skrev när hon åkte Roslagsbanan till sitt tidigare arbete som lärare. Hon kommer ihåg att det kändes som att gå i fängelse. Ångesten som växte när barnen glatt sprang emot henne i korridoren slipper hon nu. Ingen springer glatt en spärrvakt till mötes. Alla springer stressat upp till sina tåg. Livet hänger på om de kommer med eller inte. Och vi har ändå betydligt mer plats, än bilder hon sett av indiska överfulla tåg där folk hänger utanpå eller pressas in i tunnelbanan i Hong Kong.

Vi har det så bra och ändå är vi så olyckliga. Är några hundar begravda här, ganska många tror hon.

”Home is where my heart is”, tänker hon och längtar till Afrika men inte efter ebola så hon blir kvar, stannar vid sin läst som en annan skomakare.  Spärrvakten stämplar på, fast stämpeln gått i graven till förmån för elektroniska biljetter.

Hon byter station och ger en tidig avlösning.

-Åh, tror du på karma, säger kollegan.

-Ja!

-Jag kom 20 minuter för tidigt idag och nu får jag tillbaks.

Hon ställer in fotpall och kontorsstol, justerar ljuset och vrider upp värmen. Framåt kvällen brukar kylan krypa in, så hon får linda jackan runt benen. Hon fick ett tips från en gammal spärrvakt att stoppa in en metrotidning innanför skjortan och det funkade faktiskt mot blåsten utifrån.

Nu är det sen kväll i förorten. De höga husen i Hässelby sover och likaså deras invånare, bara missbrukarna, tonåringarna och en och annan vilseledd som är ute. ”Fåglarna flög, häcken växte hög, hög som ett höghus i Hässelby Gård. Törnrosa går runt i sitt tysta palats, fram till fönstret och tittar, hon tittar mot närmaste busshållplats, tänk om prinsen inte hittar”, sjunger hon. På denna station får hon rulltrappemusik till sången. Den låter illa, metall som slår emot. Hon går ut och sätter den på trampkontakt istället. Vilsamt för hennes öron och kanske för trappan också, men en liten olycksfallsrisk för trafikanterna men det får de ta, tänker hon. Jag ska väl inte behöva bli galen bara för jag jobbar här. 

Flödestext

Fredagsflödande.

Jag sitter till beskådande, upplyst tittar jag rakt fram, ut på de gula lönnlöven som rister. Vinden vill något, de stretar emot. Jag tänker att jag borde vara som bladen, släppa taget och bara flyga med, falla till jorden och långsamt tappa min färg, trampas ner, i och återgå till jord. Från jord är du kommen…

Att inte streta emot det oundvikliga. Göra mer som djuren, va i rörelse, inte bara sitta still med kroppen, instängd i mitt huvud. Jag kravlar mig fast vid min gren, mina saker, mitt hem och missar livet, dansen i vinden och vi ska ju ändå så småningom dö, förmultna och återgå.

Det mesta av mitt liv är slut nu. Vill jag fortsätta vara olycklig? Har jag ett val? Kan en människa som aldrig varit riktigt glad plötsligt bli det? Lövets gula färg gör mig i alla fall lite glad och vindens smekning över kinden. Att skruva upp värmen på max i kuren gör mig också glad.

Marken dånar under mig när ett tåg far förbi. Bara till Hässelby. Ville jag inte längre?

Det är svårt att hela tiden kämpa mot ”är det nån mening”, klart det inte är eller klart det är, fågeln som letar mat tänker ju inte så. Är det felet, att jag har det för bra? Inte fått kämpa tillräckligt, känns som det inte hade hjälpt. Hade det varit tuffare hade jag helt gett upp. Du har bara ett liv gör något bra av det. Du har bara en chans till, du har bara dig själv att skylla, sluta gnäll i alla fall. Ok, då blir jag väl tyst då, om det är så vi ska ha det.

Idag är fredag, dags för fredagsmys, fredagströtthet efter en arbetsvecka som känns helt meningslös, sitta här och stirra ut bara för att få pengar till mat och hyra och sen ändå få ont i magen när jag äter.

Fredagskväll i förorten.

Mannen i den röda jackan är så full att han knappt kan stå. Han vinglar fram och tillbaks, precis som en skådis som spelar full. Jag undrar nästan om han har nån slags sjukdom men får sen höra att han varit inne på systemet och slagits med vakten. Jag ringer till tryggC efter väktare och säger att om han försöker gå upp på perrongen så ställer jag mig i vägen. Sen lämnar jag över till kollegan och åker vidare till Johannelund vid Coop. Här är folk fulla med matkassar istället. Fredagsmyset väntar.

Du ringer och vill att jag ska komma och hälsa på dig i Brighton. Du känner dig ensam, nu när ditt förhållande spruckit. Jag är lite tveksam. Ta med dottern, säger du och jag svarar att jag ska tänka på saken och ringa upp och tiden går och jag tänker men vet inte om jag vill eller vågar. Tror du dricker för mycket öl och röker också och det vill jag ju inte ha igen. Jag kommer ihåg ditt stora skratt och dina långa dreadlocks från bröllopet när våra kompisar gifte sig och hur vi dansade och kramades. Våra stora magar som möttes.

Sen ringer min kompis och berättar att du är död. Ihjälslagen av en svart polis på en pub och jag blir så lessen. Mer än när mamma dog. Jag tänker att det kunde gjort skillnad om jag ringt. Att du kanske fortfarande levt då. Och jag tänker på dina sex barn. Så himla onödigt. Och jag tänker att jag har ett ansvar som människa som jag försökt smita ifrån. Och jag tänker att jag ska lära mig något av detta, att försöka bli tydlig. Och det tar veckor innan jag kan förmå mig att radera ditt nummer ur telefonen.

Och jag tror ännu inte jag har lyckats, att bli tydlig alltså. Är fortfarande för feg, gömmer mig bakom min trötthet, mina krämpor, alla mina saker är bra gömställen så ingen kan se. Uniformen döljer också mitt verkliga jag. Och jag tänker att det aldrig är för sent, att det är nu eller aldrig.

Och jag lärde mig aldrig dyka som liten och har försökt som vuxen och vet inte hur många magplask men de sista åren har jag slutat försöka. Tror jag tappade gnistan nånstans i Afrika, hoppet om att kunna dela mitt liv med någon annan. Ensamheten blev min arvedel.

Ett besök på Karolinska sjukhuset.

         Jag hittar fram till rummet nu och har redan varit där ett tag.

   -    Jag tänkte åka bort några dar.

   -    Vart ska du?

   -    Du kommer ihåg Pierre som jag berättade om, han som bodde      

i Tyskland. Jag tänkte åka ner över Kristi Himmelsfärd.

   -    Och här ligger jag och dör.

   -    Men du kommer ju inte dö nu, det är ju bara fyra dar…

   -    Och din dotter då?

-       Men mamma, hon är ju 17 och bor nästan hela tiden hos Magnus

-       Ja, ja, du gör som du vill! Det har du alltid gjort.

Och det blir tyst en stund. Jag tittar ut genom fönstret och klappar mamma lite på ryggen. Det enda ställe jag får röra sen jag kom hem från Gambia med diarre.

-       Det finns så mycket sjukdomar, fortsätter hon.

-       Mamma, han har inte AIDS! Han jobbar på sjukhus och de testas varje år.

-       Det finns så mycket andra sjukdomar, du vet inte … men ni behöver ju inte ha sex!

   -    Nej, mamma, det behöver vi inte.

Och jag är 42 år och glad att jag inte blir arg.

Din mage är gigantisk. Cancern äter dig inifrån. För god för den här världen, som din storasyster sa på begravningen. Jag tänker att magen är så stor av all besvikelse du svalt under ditt liv. Jag stannar ett tag till. Vi säger hej med en klapp på ryggen.

Jag kommer ut till en sån där självlysande kväll i slutet av maj där allt är så tydligt. Nästa gång jag ser dig är du död och jag har svårt att bestämma mig för om jag ska våga röra dig eller inte.

Samma natt kommer du i en dröm. Du står framme vid en receptionsdisk på ett sjukhus. Jag vet att du är död, så jag tänker att det är bäst att gå fram.

-       Hej, hur är det med dina bröder, frågar du.

De där bråkiga bröderna som stod ditt hjärta så nära. Jag skulle ju varit den snälla storasystern.

Ett möte.

Mötet.

Han hade aldrig riktigt försvunnit ur hennes tankar och drömmar. Den största kärleken. Så hon bestämde sig.

Tog en taxi till Rastagarden och frågade efter Pah. Blev visad in.

-       Du kanske inte kommer ihåg mig men jag känner Pierre. Vi sågs här en kväll för åtta år sen. Nu undrar jag om du har hans nummer i Tyskland.

-       Han bor här nu. Granne med mig. Om jag får ditt nummer kan jag ge honom det, så ringer han nog imorgon.

Och jag lämnar numret och tar taxin tillbaks till hotellet men precis när är framme kommer jag på att jag nog gett ut det gamla simkortets nummer, så jag åker tillbaks och precis så var det.

Nästa dag ringer min telefon och jag hör ett skratt och du säger: hör du vem det är och jag vet ju och vi stämmer träff. Jag ska gå av i en korsning och gå stora vägen till vänster så kommer du gå från ditt hem och möta mig.

Och det är mitt på dagen och vägen är full av människor och färger och lukter. Och du kommer gående. I shorts och mycket längre dreadslocks. Jag känner inte igen dig men förstår av ditt stora skratt att du är du. Till och med rösten är annorlunda och jag är förundrad att jag lyckats glömma ditt utseende, fast du betytt allt.

Du frågar om jag ska följa med till Senegal nästa dag och jag säger ja fast jag vet att jag kommer bli sjuk där och det blir jag också. Jättesjuk av att äta räkor som stått framme hela dagen och väntat på oss när vi fick punktering i the middle of nowhere och din bror snackar hela tiden i bilen. Ni är inte direkt sams och jag försöker placera mig nånstans i mitten och sen blir nu så osams att du hoppar ur bilen i farten och jag följer med och vi är mitt i djungeln och går och går och går och du är så arg men jag tycker det är vackert och ganska kul. Vi är ju på en väg och nån gång ska det väl komma en bil.

Och du säger att timingen inte var rätt förra gången men nu så och du verkar mer förtjust och varför är det aldrig balans och efter några dagar åker jag hem och det är längre mellan Sverige och Gambia, än Sverige och Tyskland men så småningom får du komma hit men då är det redan försent.

Varför skriva?

Att skriva bok – grund

att vara grundad

i sig själv

i mig

att vara här

jag är just nu

om stationen är lugn och tyst

är det ok

om än lite ensamt

om än lite ensamt

Vad innebär det egentligen att skriva?

att skriva för mig

är att föra handen över pappret

att föra ut orden som far runt

att finna orden jag inte visste jag hade

att skriva är att göra något aktivt

att försöka ta ord inifrån

och ge ut till världen

Varför vill jag skriva?

för att jag kan

för att skapa en mening i mitt liv

för att jag har en röst

och kanske nåt å säga

Vilken genre vill jag skriva i?

jag måste börja med mig själv

och där jag är

sen får jag se vad som händer

om något annat utvecklas

Drömmer du om att bli författare eller är det skrivande som sådant som är motorn?

jag drömde om att bli författare

eller skådespelerska

när jag var liten

nu vet jag inte längre

kanske inte vågar drömma

har jag en motor

en gammal rostig kanske

Poetik

ett stort ord att ta i munnen

fast det bara är mina egna reflektioner över skrivandet

att reflektera

en reflex

ett spegelfragment

av allt som far runt

Fundera över varför du skriver, dina tankar, drömmar, ambitioner, mål och tvivel.

tvivlen är lättast

döper genast om mig till Eva Tvivlaren

vad är det för mening

tror du att du har nåt att komma med

nåt nytt

allt är redan sagt

så mycket bättre dessutom

vem vill lyssna

läsa ditt gnäll

drömmen om det gula huset

att sitta på en blåmålad trapp

ligga i en hängmatta

bara vara

lyssna på havet

fåglarnas rop

finns inte mycket människor i mina drömmar

mest natur

”no man is an island”

så hur det ska gå till vet jag inte

drömmen om den vita prinsen

eller kanske svarta

som ska komma ridande

och vilja ha med mig

”sadla din grå springare och rid iväg” 

som rösten sa till mig i Järna

för länge sen

hästen trampar otåligt

när jag inte kan bestämma

vilka saker som ska med

det där med saker är ju så besvärligt

fri som fågeln vill jag va

allt det där jag inte är

nu fick jag vägglöss också

allt som hjälp för att bli av med

släppa taget

innan jag blir levande begravd

i nån pappers eller klädhög

mål är ett ord jag hatar

ambitioner också

ambitionen är att inte ha några mål

målet är att inte ha några ambitioner

för utan kan jag inte misslyckas

vill ha ett enkelt liv

spela wordfeud passar bra

tänker gör jag

tankar hem mitt liv

summerar

väntar på pension

på att slippa slita för brödfödan

slippa tvinga in kroppen i syntet

väntar på

att gå in i världen

naturen

livet                                    

utan skydd

naken

utan fikonlöv

längtar jag tillbaks till Eden

det förlorade paradiset

mitt eget Shangrila

vem vet

kanske finner jag Adam där

igen.

Att skriva bok – grund

Att vara grundad i sig själv, i mig, att vara exakt här jag är just nu.

Och om stationen är lugn och tyst är det ok, om än lite ensamt…..

om än lite ensamt.

Vad innebär det egentligen att skriva?

Att skriva för mig innebär att föra handen över pappret, att föra ut orden som far runt därinne, att finna orden jag inte ens visste att jag hade. Att skriva innebär att göra något aktivt, att försöka ta ord inifrån mig och ge ut till världen.

Varför vill jag skriva?

För att jag kan. För att skapa mening i mitt liv. För att jag har en röst och kanske något att säga.

Vilken genre vill jag skriva i?

Jag måste börja med mig själv och där jag är, sen får jag se vad som händer, om något annat vecklar ut sig

Drömmer du om att bli författare eller är det skrivande som sådant som är motorn?

Jag drömde om att bli skådespelerska eller författare när jag var liten. Nu vet jag inte längre. Vågar jag drömma? Har jag verkligen en motor? En gammal rostig kanske.

Poetik

Är ett stort ord att ta i munnen fast det bara är mina egna reflektioner över att skriva. Att reflektera. En reflex, ett spegelfragment av allt som far runt.

Fundera över varför du skriver, dina tankar, drömmar, ambitioner, mål och tvivel.

Tvivlen är lättast. Döper genast om mig till Eva Tvivlaren. Vad är det för mening, tror du att du har nåt att komma med, nåt nytt, allt är ju redan sagt och mycket bättre dessutom och vem vill lyssna, läsa ditt gnäll.

Drömmen om det gula huset, att sitta på en blåmålad trapp, ligga i en hängmatta och bara vara. Lyssna på havet eller fåglarnas rop. Finns inte många människor i mina drömmar, mest natur men ”no man is an island”,  så hur det ska gå till vet jag inte riktigt.

Drömmen om den vita prinsen eller kanske svarta, som ska komma ridande och vilja ha  mig. ”Sadla din grå springare och rid iväg” som rösten sa till mig i Järna. För länge sen. Hästen trampar otåligt, när jag inte kan bestämma vilka saker som ska med.

Det där med saker är ju besvärligt. Fri som fågeln ville jag va och allt det där jag inte är och nu fick jag ju vägglöss också, allt för att hjälpa mig att bli av med. Släppa taget, innan jag blir levande begravd bland mina pappers - och klädhögar.

Och mål är ett ord jag hatar och ambitioner också. Ambitionen är att inte ha några mål eller målet är att inte ha några ambitioner.  För utan kan jag inte misslyckas. Vill ha ett enkelt liv, att spela wordfeud skulle passa.

Men tänker det gör jag. Tankar hem mitt liv. Summerar och väntar på pensionen, på att slippa slita för brödfödan, att slippa tvinga in kroppen i syntet. Väntar på att gå in i världen, naturen, livet - utan skydd.

Naken, utan fikonlöv längtar jag tillbaks till Eden, det förlorade paradiset, mitt eget Shangrila och vem vet, kanske finner jag Adam där. Igen.

Jag och kameler.

Ikväll har jag vandrat med kameler i Australien i två timmar i filmen "Tracks". Det var en lugn, behaglig och mycket meditativ vandring. 

Min första kamel var annars dromedar, (de har bara en knöl). Jag blev uppslängd av "den starke mannen" på en grillfest i Tunisien som artonåring och försökte förtvivlat hålla mig fast i dess centimeterkorta päls, där jag satt bakom knölen. Det var en mycket kort ritt och priset för att komma ner var att ge honom en kyss, vilket jag gjorde utan någon som helst tvekan. Hon efter mig vägrade först och fick ta en runda till. 

Tjugo år senare skulle vi rida kamel och se solen gå upp över sanddynerna i Sahara. Jag blev uppkastad på en och vi var snabbt på väg ut i öknen medans Erika fortfarande var kvar på marken. Jag höll på att få panik men lyckades ropa till en reseledare jag fick syn på. Min kamel tuggade fradga, brölade och ryckte med huvudet och mannen som ledde den berättade att just nu var honorna brunstiga långt ute i öknen. Jag såg framför mig hur kamelen slet sig och sprang iväg och jag bedömde avståndet ner till marken och bestämde mig för att hoppa om det skulle bli så. Av solen har jag inga som helst minnen men saharasanden var så mjuk att jag fyllde en tom filmburk och tog med mig hem. 

 

Nästa kamelgäng hittade jag på en strand i Turkiet och tog foton och gjorde några oljepastellteckningar som jag blev nöjd med. Väl i Sverige skapades en oljemålning där det blev lite hötorgskonst över kamelerna men konstlärare tyckte sandstranden var andlig. 

Den sista kamelritten var den längsta, i egypten för några år sedan. När vi red hem på kvällen var jag rädd att kamelen skulle trampa snett i mörkret. De hade gjort upp en stor brasa och det kändes så ursprungligt att rida hem till elden och våra skuggor föll gigantiska mot bergväggen. En fantastisk upplevelse men inte lika kul när jag upptäckte min skinnflådda bak på toaletten. 

Och kamelerna i kvällens film fick mig att längta till öknen och Australien. Och efter att läsa hennes bok. 

Eva och hennes arbetstrauma.

”Är det någon mening med livet” är en dikt pappa skrev som ung och mamma svarade alltid ” livet är ett helvete att leva” när jag beklagade mig, så det är inte så konstigt kanske. Att jag blev som jag blev. Inte bara dålig men ofta fel. Speciellt när det gäller arbetsliv. Vi är inte kompatibla, jobb och jag. Kanske inte kärlek heller men det har inte bekymrat mig. Med mina föräldrar som förebild och uppväxt med ”Död åt familjen”, grupp 8 - cirklar och fältbiologerna tänkte jag mig aldrig nåt traditionellt familjeliv men att hitta en sysselsättning jag trivdes med. Det ville jag. Och kompisarna ältade killar, jag ältade jobb. Hoppade omkring, kände mig aldrig hemma nånstans. Blev aldrig ”vi” med arbetet och nu sitter jag här igen. Tredje gången gillt. Ger mig tid att skriva i alla fall.

Kungsträdgården norra

Gelehjärtan och mintkyssar

när verkligheten är svår.

Här har du i alla fall till att tänka

sa den förklädda ängeln

och lyfte den dagen.

Nu har godisnapparna tagits ifrån mig också, för magens skull och cigaretterna kastade jag själv. Allt i ett försök att läka och skapa ett längre friskare liv. Kanske ska jag städa hemma också. Putsa fönstren mellan mig och världen. Sluta gömma, titta ner, smyga undan. Stå kvar, våga visa. Här är jag. Så här blev det. Rakt upp och ner. Utan skygglappar. Ett liv går alldeles för fort. Doris Lessing skrev i nån av sina böcker att vi människor egentligen skulle blivit flera hundra år och det kändes väldigt sant när jag läste det.

Började allt när morfar dog och mormor Lisa blev ensam med fyra barn på trettiotalet? Min mamma och hennes tvillingsyster var bara tre år gamla. Mormor fick flytta från villan och tjänstefolket i Nockeby till barnrikehusen i Traneberg och börja jobba som kontorist. Eller var det mammas självuppoffrande martyrskap som hemmafru i 18 år som är orsaken? Varför skrev jag redan som tio-åring i ”Min bok” att det viktigaste för mig var att få en utbildning och ett jobb jag trivdes med; inte resa jorden runt, gifta mig med en prins, få massa barn eller hitta krukan med guld vid regnbågens fot? Eller var det när jag som sjuttonåring städade Åkeshovs sjukhus och inte hann med jobbet på helgerna och gråtfärdig tänkte/ kände att arbetslivet inte var för såna som mig? Är det där allt grundlades? Det märkliga med mitt dåliga ”arbetssjälvförtroende” är att jag lätt ställer mig upp i en fullsatt aula och ställer frågor till föreläsaren.

Nu är jag i alla fall snart pensionär och har ännu inte uppnått mitt livsmål: en lättsam och trivsam försörjning. Efter varierande studier som sömnad  på komvux - alldeles för petigt, till vävning - jättekul och mycket terapeutiskt, waldorfpedagogik i Bromma - roligt att läsa Steiner och lära mig både karda och spinna, målning i Järna - kul men jobbigt att måla blått, den enda gången jag klätt mig i svart förresten, kan bero på att den svarta kritan saknades där, ledarutbildningen på Alla Kan Institutet - den behövde jag gå två gånger för att lyckas ställa upp mål, drama på Lärarhögskolan – där tre personer skulle tala med samma röst utan att någon bestämde vad som skulle sägas,  retorik på universitetet där jag lärde mig argumentera för sluten spärrlinje fast jag tycker tvärtemot, Socialhögskolan på sjuttiotalet - mindre radikalt än väntat, Lärarhögskolan - där vi behandlades som de små barn vi skulle undervisa och slutligen skrivarkurs på Sundbybergs folkhögskola - det bästa. Ett helt år jag kände mig rätt!

För att inte tala om alla jobben. Där jag oftast kände mig som en tillfällig besökare som tittade in och inte gillade organisationen. Jobb blev nåt jag bara gjorde och försökte låta bli att tänka alltför mycket på. Men det var svårt. När jag åkte till skolan i Blackeberg kändes det som jag var på väg till mitt fängelse, när barnen glatt sprang emot mig i korridoren fick jag svårt att andas. När jag blandade ihop medicinerna på servicehuset och som tur var upptäckte misstaget, innan tanten hunnit ta pillrena.

Min karriär som behandlingsassistent började med att en elev drog kniv på min ”intro”. Då hoppade jag av men hamnade senare där som kokerska och första dan glömmer jag inte. Den grekiska killen som kom in, han jag blivit varnad för, och frågade var det var för mat. Jag sa blodpudding och han: vet du vad jag gjorde förra gången det var blodpudding och jag sa nej. Då visade han med handen hur han skickat fatet i golvet och jag sa: du kan äta det vegetariska istället. Han som aldrig vågade åka tunnelbana utan en kniv i fickan och vaknade upp med någons tänder sittande fast i knogen. Killen, som varken kunde tala grekiska eller svenska ordentligt när jag började men fick svenskan under året jag arbetade där. Innan jag slutade bakade vi, min första och hittills enda schwarzwaldtårta tillsammans, och skildes som goda vänner. Sen fortsatte jag där som timvikarie fast jag undrade varför emellanåt. Som när jag fick avstyra ett bråk på toaletten mellan kickerstjejen och en vanlig biobesökare. Som när den långa 16-åringen föraktfullt sa till mig, du har inte varit med om hälften av det jag har men inte kunde sova utan sin nalle. Eller hon som skurit sig och signalerade till mig med ögonen att inte säga nåt till 12-åring som passerade utan att märka nåt. När värstingen i Skarpnäck siktade på mitt ansikte med en dartpil och jag undrade om han verkligen skulle kasta och efteråt tänkte att jag nog borde byta bana men trivdes som behandlingsassistent trots allt, gillade ungdomarnas friskhet och att ingen dag var den andra lik, utan att det bara var att följa med i flödet, go with the flow och att jag kanske gjorde nån skillnad. När jag tillslut fick en tekopp i tinningen och bara flydde genom alla låsta slussar var det nog. Glad att ögat klarade sig.

Sen blev jag arbetsförmedlare och där var kollegerna avundsjuka på de arbetslösa som satt i Rålamshovsparken hela dagarna och kom in glada och brunbrända emellanåt för att stämpla sina kort. Jag tyckte alla arbetslösa sekreterare var trista och gillade mest kulturarbetarna eller en som jobbat för Green Peace, som ville göra skillnad. Det hade vi gemensamt och när jag bestämt mig för att säga upp mig gick jag plötsligt och sjöng i korridoren men sen tänkte jag, kan jag säga upp en fast anställning när jag är över fyrtio och då slutade jag genast att sjunga, så jag hade inget val. Sen blev jag speciallärare för tonårsflickor och tjejerna gillade jag men inte att lära ut och då var jag på fel ställe igen och igen och igen.

Och tunnelbanan har på något sätt alltid varit ok. Jag tog på min uniform, gick dit och gjorde det jag skulle och sen var det inget mer med det. På den tiden hade vi klotterpärmar i spärren där folk skrev under synonym och det var roligt att skriva ner små betraktelser och sen se responsen när jag kom tillbaks nästa gång.  Då på sjuttiotalet, hette det spärrvakt, numera spärrexpeditör. Spärrlinjen var öppen och vi fick röka i vår kur men inte trafikanterna. Så där satt jag, en rökande 24-åring och tittade ut på alla människor som gick förbi, sålde lite biljetter och funderade på vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag gick på Sopis då och ville i alla fall inte bli socionom.

Sen fick jag barn, slutade och jobbade istället i folkkampanjen mot kärnkraft och blev grundlurad av politikerna. Efter det började jag jobba på fritidsgård och flyttade till kollektiv i ett hus där ägaren hade mördat sin fru och hennes älskare. I det rummet var vibrationerna så dåliga att ingen kunde bo där, utom mina ouppackade kartonger. Redan då var de med och blev mina ständiga kompisar. Och dottern fick feberkramper och skrek nej, mamma nej och tittade mot något och jag fick panik och lyckades skaffa förtur på bostadsförmedlingen till en tvåa i Vasastan.

Så småningom kom jag tillbaks till tunnelbanan, och sen en gång till. Hur det gick till är det ingen som vet men nu sitter jag här igen, 35 år senare. Iklädd en något större uniform; jag som alltid avskytt blått, sen jag som liten kläddes i blått, rött och vitt. Försöker nu uppamma intresse för oläsliga sms-biljetter och den nya ”reskassan”. För att förgylla min tillvaro här nere i underjorden började ifonen leta fram färger och pennan skrev ner roliga möten och så började jag skapa en utställningen som ska visas i maj.

Tänker ofta på hur människor överlevt i vårt kalla klimat genom tiderna. Tror det gav upphov till en speciell sorts människa. En som höll sig för sig själv. En ”Spara-typ”. ”Slösa” dog ut under århundradena. Önskar ofta jag bodde i ett varmare land. Där det var närmare till skratt och gråt med, för den delen. Där tårar inte fryser till is och används som kulor. Där jag passade in.

Himlen är blå, kvällen ljus och när jag sitter här inne och tittar ut känns livet helt ok.