Bokrecension.

Boken jag läst heter ”Skuggorna” och är skriven av Katarina Wennstam. Den är en fristående fortsättning på böckerna ”Svikaren” och ”Stenhjärtat”. Jag har tidigare läst böcker av henne och lyssnat när hon talade på Kungsholmens bibliotek. Hon verkar vara en sympatisk kvinna med ett angeläget budskap men jag är inte riktigt förtjust i hennes böcker, därför var det extra intressant att analysera en av dem ordentligt för att försöka ta reda på varför.

Huvudtemat i boken är mäns våld mot kvinnor och den är skriven som någon slags deckare/thriller. Den handlar om fyra kvinnor som bestämmer sig för att slå tillbaks, att utsätta män för exakt samma våld de tidigare använt mot sina kvinnor. Som det står på baksidan av boken. ”Vad händer med ett samhälle där kvinnorna slår tillbaka? Vad händer om männen börjar bli rädda?”

Försvarsadvokaten Shirin Sundin är en av bokens huvudkaraktärer, liksom polisen Charlotta Lugn + de fyra kvinnorna fast man bara får några få fragment ur deras tidigare liv. Jag har svårt att säga hur och om Shirin utvecklas. Hon blir inte riktigt tydlig för mig. Hon ska vara persisk men känns inte så. Boken är skriven i nutid i Sverige med ex hänvisning till den dömde polischefen Göran Lindberg.

Katarina skriver ett enkelt språk som är lätt att läsa men ibland diskuteras juridiska frågor, som kanske kräver ett specialintresse. Historien är mestadels kronologisk, berättad med några hopp bakåt i tiden där vi får inblick i någon av de fyra kvinnornas liv. Berättarperspektivet skiftar hela tiden mellan alltför många personer vilket gör boken rörig och kan vara en anledning till att jag hade svårt att komma in i den. Ett exempel är när en gammal man betraktar en misshandel från sin lägenhet och tänker. ”Ringa kan han fortfarande, men det var länge sen han hade krafter att gå emellan och försöka stoppa ett bråk. Det skulle hans sköra höftleder aldrig förlåta honom. Att de andra inte gör något får bli en sak mellan dem och deras samvete”. Denna man är bara med på en sida så jag förstår inte varför jag ska behöva komma in i hans huvud.

Bokens budskap är att något måste göras för att minska mäns våld mot kvinnor. Jag citerar ur en av de fyra kvinnornas tal inför rätten. ”Om varför våldet mot kvinnor inte prioriteras, varför många ser åt andra hållet då en kvinna blir illa behandlad, hur samhället aldrig skulle tillåta sexton mord om året för någon annan grupp än kvinnor som har älskat sina förövare,… att alla vackra ord bara är prat, att män kan fortsätta att hata kvinnor livet igenom och att de juridiska straffen inte räcker…. och att det var därför de såg sig tvingade att ta till våld”.

Jag tror att författarinnan lyckats med att säga det hon vill. Min bok tänker jag ge till min dotter som säkert kommer att uppskatta den. Däremot är ”Skuggorna” en bok jag inte själv skulle rekommendera. Jag hade svårt att komma in i den och tyckte att många av personerna kändes stereotypa på något sätt, inte verkliga. Det var som de var övertydliga, Katarina lämnade inte tillräckligt med utrymme för mig, läsaren att dra mina egna slutsatser och jag avskyr att bli skriven på näsan. Tänker en människa verkligen såhär, undrar jag? ”Det här är sommarsverige, tänker hon. Det är inte Skansen eller Liseberg som har flest besökare på semestern, det är möbelvaruhuset från Älmhult”. Att Shirin är där med sin bror beror på att: ”Sådant svenskpersiska barn gör för sina föräldrar. Man säger inte nej. Inte ens när mamma ber en köra ut till Ikea en varm och solig sommarkväll för att byta en byrå som inte gick att få ihop rätt. Kanske att pappa inte läst monteringsbeskrivningen tillräckligt noggrant, skämtade de på vägen ut för att byta byrån. Men de gjorde det. Man gör det, man säger inte nej”.

Om man läser deckare, vilket jag själv sällan gör nu för tiden, kan boken säkert vara läsvärd. Texten flyter på bra, i den sista delen kommer jag in mer i boken och slutet är positivt överraskande.

Jag vet att Katarina var journalist från början, att hon har två barn med en iransk man och verkligen brinner och kan sitt ämne och det kan ju vara anledningar till hennes sätt att skriva. Kanske har hon tagit sig vatten över huvudet eller så är det fel på mig och mitt tyckande. Jag vet flera moderna böcker jag inte är förtjust i på grund av ett lite raljerande eller skämtsamt tilltal som verkar vara populärt just nu. Ska nu googla fram några andra recensioner för att se vad riktiga kritiker tycker. Jag tror säker hon har säkert fått bra kritik eftersom hon är utgiven på Bonniers.