Imorse när jag vaknade upptäckte jag att hibiskusen ändrat färg. Eftersom den bytte rum för några dar sen tänkte jag att det kanske var anledningen.
- Kom och titta, ropade jag till min inneboende.
- Det är en annan blomma, sa han och när jag tittade under bladen såg jag att de två nya korallfärgade blommorna kom från en egen stam.
- Tänk att olika blommor kan leva fridfullt tillsammans men inte människor, fortsatte han och gick sin väg.
Jag fortsatte ut på balkongen njutandes av färgprakten. Blir så lycklig varje dag av färger, former och dofter. Tittar på humlorna som surrar in i alla nyutslagna vita blommor, lyssnar på svalorna över mitt huvud. Inte har de tid att vila. Som jag. Till och med fjärilar lockas hit fast balkongen ligger på första våningen. Och skator men tji får de, för smultronen och jordgubbarna är skyddade av nät och tomater tycker de inte om, som det verkar.
Kontrasten mellan balkongen och tunnelbanan är stor. För stor. Förstår inte hur jag ska få min själ att växa här inne. Lysrören skär i mina ögon. Rulltrappor och bromsande tåg ristar outplånliga spår. Om jag ringer 118 800 kanske jag får hjälp. Kanske.
- Livet är ett helvete att leva, som hon sa min mamma en gång när jag beklagade mig.
Och då har jag ju kommit rätt då, tänker jag när jag tittar ut. En så förfulad miljö. Så långt från levande former jag kan komma. Svårt att sitta här med öppet hjärta.
Så nu avslutar jag dagen med en hoppfull blombild. Visst är den söt denna. Imorgon är ny och dessutom lönedag. Går jag upp hyfsat hinner jag bada innan jobbet och det uppsatta håret håller mig sval hela dan.
