Ett besök på Karolinska sjukhuset.

         Jag hittar fram till rummet nu och har redan varit där ett tag.

   -    Jag tänkte åka bort några dar.

   -    Vart ska du?

   -    Du kommer ihåg Pierre som jag berättade om, han som bodde      

i Tyskland. Jag tänkte åka ner över Kristi Himmelsfärd.

   -    Och här ligger jag och dör.

   -    Men du kommer ju inte dö nu, det är ju bara fyra dar…

   -    Och din dotter då?

-       Men mamma, hon är ju 17 och bor nästan hela tiden hos Magnus

-       Ja, ja, du gör som du vill! Det har du alltid gjort.

Och det blir tyst en stund. Jag tittar ut genom fönstret och klappar mamma lite på ryggen. Det enda ställe jag får röra sen jag kom hem från Gambia med diarre.

-       Det finns så mycket sjukdomar, fortsätter hon.

-       Mamma, han har inte AIDS! Han jobbar på sjukhus och de testas varje år.

-       Det finns så mycket andra sjukdomar, du vet inte … men ni behöver ju inte ha sex!

   -    Nej, mamma, det behöver vi inte.

Och jag är 42 år och glad att jag inte blir arg.

Din mage är gigantisk. Cancern äter dig inifrån. För god för den här världen, som din storasyster sa på begravningen. Jag tänker att magen är så stor av all besvikelse du svalt under ditt liv. Jag stannar ett tag till. Vi säger hej med en klapp på ryggen.

Jag kommer ut till en sån där självlysande kväll i slutet av maj där allt är så tydligt. Nästa gång jag ser dig är du död och jag har svårt att bestämma mig för om jag ska våga röra dig eller inte.

Samma natt kommer du i en dröm. Du står framme vid en receptionsdisk på ett sjukhus. Jag vet att du är död, så jag tänker att det är bäst att gå fram.

-       Hej, hur är det med dina bröder, frågar du.

De där bråkiga bröderna som stod ditt hjärta så nära. Jag skulle ju varit den snälla storasystern.