Om utgivning och drömmanus.

Om utgivning.

När jag såg den här uppgiften kände jag bara nej.  Att skicka in något till ett förlag känns bara väldigt långt bort i tiden.

Jag kom ihåg när vi besökte Wahlström & Widstrand med min skrivargrupp för sjutton år sedan och fick höra att det bara nån promille eller nåt sånt som antogs. För att trösta oss sa vår lärare att vi som gått skrivarkurs hade större chans.

Så istället för att ta kontakt med något förlag letade jag fram några exemplar av tidningen ”Skriva” från 2014 och hittade lite matnyttigt.

I sept/okt numret får fem förläggare frågan vilket som är deras drömmanus och här kommer svaren.

Dorotea Bromberg, på Brombergs förlags vill ha en samtida svensk berättelse om hur vi lever idag. Bra personporträtt, en trovärdig miljöbeskrivning och en historia som inte går att släppa för att vi måste veta hur det går för huvudpersonerna, som vi inte kan skiljas ifrån. En modern Madame Bovary.

Dag Hernried på Alfabeta vill bli överraskad. Han vill ha ett manus som slår honom med häpnad, som inte liknar något han sett förut. Det är viktigt att författaren har en egen röst och utgår från något hen kan.

Helene Atterling på Wahlström & Widstrand vill läsa något som sticker ut ur bruset med egen författarröst. Hon vill att hennes förväntningar ska komma på skam och hennes horisonter vidgas.

Det finns för lite läsare, tycker Adam Dahlin, litterär chef på Forum. Förlaget får in så många lovande manus som han är tvungen att tacka nej till på grund av platsbrist. Att refusera är det värsta han vet.

Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts vill ha in starka berättelser som är övertygande skrivna med starka personporträtt. Gärna med temat ”kärlek på ålderns höst”. Det är sällan den första boken som är den bästa, vanligare att den fjärde eller åttonde boken blir bäst. Förlaget måste kunna se vem som så småningom kan skriva drömmanuset.

I ”Skrivas” maj / juni nummer ägnas åtta sidor åt egenutgivning. Att den ökar är alla överens om men många förlag oroar sig för att det kan gå ut över kvaliteten. Däremot tycker Kristina Svensson, en av grundarna till intresseorganisationen Egenutgivarna, inte att de konkurrerar med de traditionella bokförlagen utan med Ikea, tv-spel och trädgårdsarbete. Hon tror att egenutgivningen i bästa fall leder till att läsandet ökar och det vinner ju alla på.

Det har blivit billigare att trycka upp böcker och lättare att nå ut.  Emelie Schepp lyckades sälja sin kriminalroman i 40 000 exemplar utan att ha något förlag i ryggen. Det hjälpte naturligtvis att hon är reklamare och ordnade massa jippon i Norrköping där boken utspelade sig. Men inför uppföljaren erbjöds hon ett kontrakt med Wahlström & Widstrand som hon efter moget övervägande sa ja till.

Bonniers har också funderingar på att ge sig in leken med en egen plattform för självpublicering. De har en projektgrupp som jobbar för att ta fram en prototyp som skulle varit klar till sommaren. (Har inte kollat upp hur det gick).

Vad kostar det då att ge ut en egen bok?

Om du gör allting själv och inte trycker upp nån bok alls förrän den är såld, så behöver det inte kosta nåt alls.  Anlitar du däremot proffs under processen; lektörer, redaktörer, skrivcoacher, marknadsförare, trycker upp böcker etc  så kan du komma upp i 100 000.

Jag talade med en väninna till mig, Karin Swanström som gett ut tre böcker. Den första boken om frigörande dans tryckte hon upp själv och eftersom den blev recenserad av bibliotekstjänst, så hamnade den på flera bibliotek. Och när hon skulle trycka upp flera exemplar av den fick hon kontakt med Recito förlag, där hon också tryckte upp sina två följande böcker. Hon har inte tjänat några stora summor men det har gått plus i alla fall.

Bokrecension.

Boken jag läst heter ”Skuggorna” och är skriven av Katarina Wennstam. Den är en fristående fortsättning på böckerna ”Svikaren” och ”Stenhjärtat”. Jag har tidigare läst böcker av henne och lyssnat när hon talade på Kungsholmens bibliotek. Hon verkar vara en sympatisk kvinna med ett angeläget budskap men jag är inte riktigt förtjust i hennes böcker, därför var det extra intressant att analysera en av dem ordentligt för att försöka ta reda på varför.

Huvudtemat i boken är mäns våld mot kvinnor och den är skriven som någon slags deckare/thriller. Den handlar om fyra kvinnor som bestämmer sig för att slå tillbaks, att utsätta män för exakt samma våld de tidigare använt mot sina kvinnor. Som det står på baksidan av boken. ”Vad händer med ett samhälle där kvinnorna slår tillbaka? Vad händer om männen börjar bli rädda?”

Försvarsadvokaten Shirin Sundin är en av bokens huvudkaraktärer, liksom polisen Charlotta Lugn + de fyra kvinnorna fast man bara får några få fragment ur deras tidigare liv. Jag har svårt att säga hur och om Shirin utvecklas. Hon blir inte riktigt tydlig för mig. Hon ska vara persisk men känns inte så. Boken är skriven i nutid i Sverige med ex hänvisning till den dömde polischefen Göran Lindberg.

Katarina skriver ett enkelt språk som är lätt att läsa men ibland diskuteras juridiska frågor, som kanske kräver ett specialintresse. Historien är mestadels kronologisk, berättad med några hopp bakåt i tiden där vi får inblick i någon av de fyra kvinnornas liv. Berättarperspektivet skiftar hela tiden mellan alltför många personer vilket gör boken rörig och kan vara en anledning till att jag hade svårt att komma in i den. Ett exempel är när en gammal man betraktar en misshandel från sin lägenhet och tänker. ”Ringa kan han fortfarande, men det var länge sen han hade krafter att gå emellan och försöka stoppa ett bråk. Det skulle hans sköra höftleder aldrig förlåta honom. Att de andra inte gör något får bli en sak mellan dem och deras samvete”. Denna man är bara med på en sida så jag förstår inte varför jag ska behöva komma in i hans huvud.

Bokens budskap är att något måste göras för att minska mäns våld mot kvinnor. Jag citerar ur en av de fyra kvinnornas tal inför rätten. ”Om varför våldet mot kvinnor inte prioriteras, varför många ser åt andra hållet då en kvinna blir illa behandlad, hur samhället aldrig skulle tillåta sexton mord om året för någon annan grupp än kvinnor som har älskat sina förövare,… att alla vackra ord bara är prat, att män kan fortsätta att hata kvinnor livet igenom och att de juridiska straffen inte räcker…. och att det var därför de såg sig tvingade att ta till våld”.

Jag tror att författarinnan lyckats med att säga det hon vill. Min bok tänker jag ge till min dotter som säkert kommer att uppskatta den. Däremot är ”Skuggorna” en bok jag inte själv skulle rekommendera. Jag hade svårt att komma in i den och tyckte att många av personerna kändes stereotypa på något sätt, inte verkliga. Det var som de var övertydliga, Katarina lämnade inte tillräckligt med utrymme för mig, läsaren att dra mina egna slutsatser och jag avskyr att bli skriven på näsan. Tänker en människa verkligen såhär, undrar jag? ”Det här är sommarsverige, tänker hon. Det är inte Skansen eller Liseberg som har flest besökare på semestern, det är möbelvaruhuset från Älmhult”. Att Shirin är där med sin bror beror på att: ”Sådant svenskpersiska barn gör för sina föräldrar. Man säger inte nej. Inte ens när mamma ber en köra ut till Ikea en varm och solig sommarkväll för att byta en byrå som inte gick att få ihop rätt. Kanske att pappa inte läst monteringsbeskrivningen tillräckligt noggrant, skämtade de på vägen ut för att byta byrån. Men de gjorde det. Man gör det, man säger inte nej”.

Om man läser deckare, vilket jag själv sällan gör nu för tiden, kan boken säkert vara läsvärd. Texten flyter på bra, i den sista delen kommer jag in mer i boken och slutet är positivt överraskande.

Jag vet att Katarina var journalist från början, att hon har två barn med en iransk man och verkligen brinner och kan sitt ämne och det kan ju vara anledningar till hennes sätt att skriva. Kanske har hon tagit sig vatten över huvudet eller så är det fel på mig och mitt tyckande. Jag vet flera moderna böcker jag inte är förtjust i på grund av ett lite raljerande eller skämtsamt tilltal som verkar vara populärt just nu. Ska nu googla fram några andra recensioner för att se vad riktiga kritiker tycker. Jag tror säker hon har säkert fått bra kritik eftersom hon är utgiven på Bonniers.

Vem är jag i världen?

Vem är jag i världen?

min obesvarade livsfråga

en svart siluett faller

virvlar runt

försvinner

ett ohörbart skrik

Vem är jag

levande

eller en transformerad robot

blodet som sugits ur kroppen håller tågen igång

håller hela staden vid liv

av oss i underjorden

Är jag i världen

eller bara i mitt huvud

inbillar mig

ser en konspiration som inte finns

staden vilar tungt på mina axlar

tryckande

värmen eldar på

underifrån

jag brinner långsamt

kyls ner av isiga vindpustar ur trafikanternas munnar

de också offer

vi äts alla levande

så var det inte tänkt

ibland vaknar vi ur vår dröm

minner oss nåt glömt

ett leende

ett doftande rött äpple

Vem är jag i världen

ett ensamt gult löv

som krampaktigt håller

fast alla syskon redan fallit

multnat och uppgått

en ouppfylld längtan som sjunger

”no milk today, my love has gone away”

jag är ögonen som stelnat

jag är handen som stillnat

jag är munnen som inte längre förmår

skapa meningar av alla ord

jag är ingen och samtidigt allt

jag är vägen jag inte vågar gå

jag är den lockande stigen bland höga tallar

jag är oändliga sanddynor så långt du kan se

jag är så mjuk som Saharas damm

jag är den desperata isbjörnen som ingenting förstår

jag är så outsägligt trött

jag är kvinnan som inte förmådde uppfylla sin livsuppgift

som inte fann eller glömde den

jag är alla kvinnor

jag är längtan efter något

efter mitt liv.

Ängbyplan.

Jag suger åt mig av den gula färgen. Försöker fylla på alla förråd så det ska räcka till sommaren. Gult inte alls fult. Att få bada i gult. Leva i en gyllene värld. Är det framtiden?

Igår passerade en kille som berättade att Jesus kommit till honom i isoleringscellen. På riktigt. Hans mörka ögon släpper mig fortfarande. Jag berättade om honom för min syster och hon sa: Det kanske är Jesus vi ska söka efter.

Jag undrar vem som får möta honom? Kommer han till de som tror tillräckligt, till de som mest behöver och lider eller är det bara slumpen som avgör? Kanske svårt för honom att hinna med att visa sig för alla. Jesus är nog guld i alla fall.

Själv är jag mörkblå just nu. Klädd i en kinesisk syntetuniform jag misstänker är full av gifter. Företaget gick ut och sa att det inte var så men varför skulle de ens behöva redovisa siffror? Jag tvättar och tvättar och försöker ha ett linne närmast kroppen.

Varför kan jag inte också va gul? Har alltid velat bo i ett gult hus men mest bott i bajsbruna. Tror SKB hade nån slags mängdrabatt på den färgen.

Annars har regnbågen kommit till mig i spärren de två sista dagarna. En bro mellan jorden och kosmos. Min förberedelse för döden kanske. Att öppna upp mig mer och mer andligt när kroppen fallerar, krackelerar och spricker sönder, knakar och stretar emot.

I tanken klättrar jag längst upp i björken utanför och dansar med i dess dans. Ser människans stretande från ovan, får ett helikopterperspektiv och inser att det mesta inte är så viktigt som jag tror.