Röda blad vid Alviks tunnelbanestation
                 
                   och ett rött fönster från Mundekulla.

Två röda dikter.

Rött

dött

fött

sött.

Röda

döda

löda

föda.

Röd

föröd

glöd

nöd.

Det röda klingar inte i mig

det röda blodet talar inte till

flyter stilla

trögt.

Rött är energi

kraft

liv.

Jag som heter Eva

betyder leva

borde ha mer rött

men kanske livet mig förött

blött.

Rött är sött

själv älskar jag gult.

Speciellt det gula huset.

Som ett rö

gungar jag i vinden.

I min längtan efter rött.

Tänkte jag skulle ha en röd bild här och valde mellan denna och röda löv. Kanske tar löven sist men eftersom dikterna var i jag-form passade det med en bild av mig i rött.

Omsluten av rött

vilande i det runda

gungande

tvingas ut

trångt

skärande ljus

ensam

skyddslös

vidöppen.

Och livet går vidare.

Det röda saknas

där jag sitter

omringad av metalliskt blått

i ett ogenomträngligt mörker.

Jag hade ett rött duschdraperi

när solen sken in

väcktes jag till liv

omsluten av rinnande rött

vilande i vattnet

ville jag vara.

Och livet gick vidare.

Foton från mitt sovrum.

Här kommet fotona jag utlovade igår. I verkligheten känns djungeln grönare eller är det kanske är i min fantasi? Är utröttad av min lediga dag eller kanske av sex dagars jobb i förra veckan. 

Bilden till vänster föreställer min syn på kärlek. 

Kvinnan och ägget målad av Karin Swanström. 

Mitt sovrum.

Rummet är en oas, i hennes lägenhet som kallas Oasen. Här ska det alltid va sommar, tänkte hon som nyinflyttad. Fast första vintern blev lång.

Det finns inga blommor i rummet. Det vetter åt norr och fönstret öppnas inåt. Djungeltapeten är hennes tröst. Ibland förlorar hon sig i allt det gröna. Går vilse bland doftande gardenior och droppande slingerlianer. Men hon hittar alltid tillbaks. Sängen är basen i rummet, står rakt ut från väggen. Djungeln har hittills varit luktlös, men sen Aura Soma flaskorna flyttat in och tagit plats på den ärvda spegelbyrån, så börjar blomdoften sprida sig och ge henne märkliga drömmar. Byrån har tre speglar, så hon kan bara se sig själv från midjan och uppåt, överkroppen i tre olika upplagor. Den oviktiga delen, fötter och ben sjunker sakta ner i dyn. Hon börjar rota sig, efter alla flyttlass genom Stockholm.

Byrån översvämmas annars mest av hennes mångfärgade smycken; örhängen, arm- och halsband blandar sig med varann, fastnar och förlorar sig i en enda trasselknut som kräver känsliga händer. Hon borde skaffa en örhängestavla, ja, hon hade en men den har gömt sig i nån av de ouppackade kartongerna som fyller hennes förråd. Ingen verkar sakna innehållet, ibland har hon lekt med tanken att bara kasta dom, 30 kartonger friare.

Kläderna svämmar också över, fyller stolen, ramlar ner på golvet, huller om buller, rent och smutsigt i en enda röra, fast garderoben ligger precis bredvid. De trivs inte där, tänker hon, de vill va med mig. Och hon vill va med dom också eftersom hon jobbar som  spärrvakt och tvingas in i en syntetuniform fem dagar i veckan.

Varje morgon kliver hon upp på en liten barnpall för att nå rullgardinen, som måste rullas upp manuellt sen hon dragit sönder plastkedjan, men den rullade ändå snett från början. Jag borde lämnat tillbaks den direkt, tänker hon ofta. Att rulla upp gardinen ger henne daglig motion. Jag kan ju inte leva hela dagen i totalmörker, mumlar hon för sig själv.

På väggen närmast fönstret hänger några egenmålade akvareller. I rosa, grönt och lite gult. De gör henne glad, i motsats till rullgardinen. När hon ligger i sängen tittar hon på den gulorange tavlan på den olivgröna väggen mittemot. Den nakna, havande kvinnan leviterar, är en halvmeter ovanför marken. De tittar båda två undrande på det stora vita ägget, vad kommer att födas?

En vit, hemvävd trasmatta ligger på golvet, gjord i sålldräll så den är guppig att gå på. För några veckor sedan spillde hon honung på den, så då vek hon den rena sidan över. Kladdiga golv är det värsta hon vet, så mattan får ligga hopvikt så länge.

På väggen ovanför dörren sitter en liten, gråvit box. Den ger henne ny luft att andas. En gång om året byts filtret ut. Då har det blivit svart. När hon precis flyttat in fick hon stänga av fläkten på natten för att kunna sova men redan efter några veckor hade hon vant sig. Man måste vänja sig, tänker hon, som nu inte längre störs av dagisbarnens gråt på gården. I början väcktes hon av förtvivlade rop på mamma som gjorde henne ledsen resten av dagen. Påminde om det egna övergivna barnet, som nu blivit mycket gladare av att springa fritt i djungeln.