En vanlig dag i kuren.

Det finns nog inte mycket som är ödsligare än en tunnelbaneuppgång utan människor. Fläkten jobbar på. Sprutar ut varmluft i kuren nu när vintern kommit. Lysrören är starka. Ger ett kallt vitt ljus i hallen. I tunneln utanför skiner det halogengult. Upplyst från många håll. Datorns blåa sken faller över de vita papprena hon fyller. Ett efter ett. Skriver sig en mening.

Hon hör röster på håll. De ekar ner i trappen. Grindarnas dörrar gnisslar när de öppnas. Inte gjorda för trafikanternas omilda behandling. Kiosken har stängt nu. Chokladen är inlåst. Lika gott så. Fast det kommer ju nya dagar.

 Plötsligt kommer en full man fram till henne i luckan och berättar att hon har världens tråkigaste jobb. Det har han läst i tidningen, så det måste va sant. Vad ska hon svara?  Nu har det gått långt, tänker hon, när till och med trafikanterna tycker synd om mig.

Sen minns hon att det hänt tidigare när hon jobbade som telefonintervjuare och ringde upp folk för att fråga ut dem. Då var det en kvinna som sa: jag är undersköterska och tycker jag har ett tråkigt jobb men ditt måste vara värre! Eftersom samtalen ibland blev avlyssnade av chefer, kände hon sig tvungen att förneka det.

Och hon tänker vidare på kvinnan i Kungsträdgården som sa: Här har du i alla fall tid att tänka. Och då skrev hon en dikt.

”Tröstar sig med gelehallon och mintkyssar när verkligheten är svår.

-       Men här har du ju i alla fall tid att tänka, sa den förklädda ängeln

och lyfte den dagen.”

Intressant att hon får så många omkring sig att engagera sig i det hon sysslar med och dessutom tycka synd om henne, som hon ju också själv gör, de dåliga dagarna i alla fall.

Att bli tröstad av trafikanter i sin sorglighet. Så kan det också bli. ”No man is an island”. Och ibland kan hon trösta tillbaks.

Kanske ska hon börja sjunga i spärren eller göra musik av alla ljud. Hon kommer ihåg sin tågsång ” Och nu sitter jag här på tåget, och nu sitter jag här igen, nu sitter jag här på tåget och jag vill bara hem” som hon skrev när hon åkte Roslagsbanan till sitt tidigare arbete som lärare. Hon kommer ihåg att det kändes som att gå i fängelse. Ångesten som växte när barnen glatt sprang emot henne i korridoren slipper hon nu. Ingen springer glatt en spärrvakt till mötes. Alla springer stressat upp till sina tåg. Livet hänger på om de kommer med eller inte. Och vi har ändå betydligt mer plats, än bilder hon sett av indiska överfulla tåg där folk hänger utanpå eller pressas in i tunnelbanan i Hong Kong.

Vi har det så bra och ändå är vi så olyckliga. Är några hundar begravda här, ganska många tror hon.

”Home is where my heart is”, tänker hon och längtar till Afrika men inte efter ebola så hon blir kvar, stannar vid sin läst som en annan skomakare.  Spärrvakten stämplar på, fast stämpeln gått i graven till förmån för elektroniska biljetter.

Hon byter station och ger en tidig avlösning.

-Åh, tror du på karma, säger kollegan.

-Ja!

-Jag kom 20 minuter för tidigt idag och nu får jag tillbaks.

Hon ställer in fotpall och kontorsstol, justerar ljuset och vrider upp värmen. Framåt kvällen brukar kylan krypa in, så hon får linda jackan runt benen. Hon fick ett tips från en gammal spärrvakt att stoppa in en metrotidning innanför skjortan och det funkade faktiskt mot blåsten utifrån.

Nu är det sen kväll i förorten. De höga husen i Hässelby sover och likaså deras invånare, bara missbrukarna, tonåringarna och en och annan vilseledd som är ute. ”Fåglarna flög, häcken växte hög, hög som ett höghus i Hässelby Gård. Törnrosa går runt i sitt tysta palats, fram till fönstret och tittar, hon tittar mot närmaste busshållplats, tänk om prinsen inte hittar”, sjunger hon. På denna station får hon rulltrappemusik till sången. Den låter illa, metall som slår emot. Hon går ut och sätter den på trampkontakt istället. Vilsamt för hennes öron och kanske för trappan också, men en liten olycksfallsrisk för trafikanterna men det får de ta, tänker hon. Jag ska väl inte behöva bli galen bara för jag jobbar här.