Några dagar i mitten av november.

             Islandstorget, en vanlig onsdag.

En solig novemberdag. Jag börjar kl 10.00, tidigt för en kvällsarbetare. Hjärnan är inte riktigt vaken än. Horder av tonårskillar kommer från skolan, väller in i biljetthallen och köper godis. Söker tröst när skolmaten är usel.

En trött Eva idag. Slutade röka igår. Igen. I boken ”Äntligen icke-rökare” blev han jätteglad och pigg, började springa och fick ett nytt, fritt liv. Så blev det inte för mig. Förra gången i alla fall. Fast författaren rökte 60-100 cigaretter om dagen, så han kan ju inte hunnit mycket mer och skulle säkert dött om han inte slutat. För mig känns det meningslöst att röka. Om det är det enda som ger mitt liv mening, är jag redan körd. I alla fall sparar jag hälsa, pengar och kanske får mer gjort. Gott så.

Ser framemot fyra dagars ledighet. Eller inte, bävar också. Det är som jag ställer orimliga krav så fort jag är ledig, på allt jag ska göra och därför slutar det oftast i kollaps istället och ingenting blir gjort. Den enda gången jag är kravfri, (nästan i alla fall), är när jag sitter inlåst i buren. Kanske därför jag stått ut så länge.

Det blåser utanför. Preemflaggorna vecklar ut sig. Solgula med grön text sticker de ut mot gråbruna träd. Solen, den största konstnären av alla, låter sin tavla för dagen skimra; grönt gräs mot en lysande blå himmel och ekens orange löv som håller sig kvar. Naturen är rentvättat vacker. Jag tittar på muren på andra sidan gatan, hur skickligt stenarna är inpassade i varann. 

Gatan, där bilen står parkerad. Det är bara att springa ut, tanka fullt på Preem och köra iväg. Järna väntar och Öland och Gotland, Skåne eller varför inte kontinenten. Bilen, som fortfarande inte fått något namn, har inte prövat sina vingar än, bara varit runt utanför alla stockholms tunnelbanestationer sista halvåret. Tänk om jag bara hinner in på Essingeleden innan avgasröret går sönder. Som den där gången jag lånade pappas bil och skulle till Kivik och röret gick av efter 20 minuters körning. Vilken tur att jag fick honom att sätta fast det med ståltråd.

-       Det håller bra, sa han.

Den gamla Saaben med vindrutetorkare som aldrig byttes, så varje gång det ösregnade fick jag antingen stanna eller köra efter andra bilars röda bakljus. Gömmer aldrig den gången bilen stannade i en gatukorsning halv tre på natten med totaldött batteri och pappa kom cyklande med ett uppladdat på pakethållaren. Allt detta har skapat mitt biltrauma och min stora förundran varje gång bilen startar.

Nu kommer en dagisgrupp förbi och ropar godis, godis, godis så det ekar i hallen. Intressant det där att svenskar är ett av världens mest godisätande folk. Jag tror det är ensamheten och kylan som gör det. Choklad och mintkyssar när verkligheten är svår och du tröttnat på att tala med väggarna, då lindar du in dig i sockersöta drömmar om ett annat liv, det du skulle levt om du inte tröstätit så mycket.

Jag ler mot de trafikanter som tittar på mig, mest äldre tanter. Egentligen kunde jag lika gärna vara en talande robot som hade alla svar om ersättningsbussar och avgångstider automatiskt inprogrammerade. Egentligen, men nu är jag ju människa med allt vad det innebär, skapad av Adams revben, män / iska, lite defekt så där från början när mannen är normen, ”skapelsens krona” och allt det där som snart tar kål på oss och framför jorden vi bor på.

Jag har aldrig känt mig normal och vanlig, aldrig känt att jag passat in. Ja, lite på Alla Kan Sjunga Institutet och på Sundbybergs folkhögskola kunde jag vara del av ett vi. Annars är det bara jag som tittar in och försöker förstå hur man gör för att vara med. Att va delaktig, att vara ett vi tillsammans med andra, inte bara ett litet ensamt jag fladdrande i världsrymden. Fast jag och ja ligger nära varann och om du säger ja till ditt liv kanske allt förändras. Transformering.  Transparens är annars inne just nu. Att allt ska lyftas upp, genomlysas, läggas synligt på pidestal till allmänt beskådande. Inga hemligheter längre, eller…..

Åkermyntan, lördagskväll i tevesoffan.

- ”Och ensam i kvällen den sena, jag slåss med en smäktande vals. Och jag e ganska mager om bena, tillika om armar och hals”, sjunger jag för mig själv.

Tonerna svävar tveksamt ut från soffan. Faller platt till marken. Det är bara första halvan av sången som stämmer än så länge, men om magen ska fortsätta bråka med mig så här, blir andra halvan snart sann.

”Så mycket bättre” är slut. Jag blir ofta lessen efter det teveprogrammet. Det är som alla deltagarna har gjort nåt av sina liv, förverkligat sina drömmar, vilket jag inte gjort, där jag sitter ensam i soffan och känner mig riktigt misslyckad.

Idag har jag funderat över varför jag isolerar mig. Om pappa sas det att han var sig själv nog. Faster berättade att han aldrig sökte upp andra, utan var den som blev uppsökt. Själv har jag vänner men ingen jag verkligen skulle släppa nära. Funderar på om det alltid varit så, eller blivit mer och mer. Det finns nog ingen jag riktigt litar på. Dottern så klart, men hennes uppgift är ju inte att bära mig, inte än alla fall. Kanske när jag blir gammal, om det blir så. Det är nåt sorgligt med min ensamhetskänsla. Kanske inte skulle behöva vara så, om jag kunde släppa in.

Kanske skulle jag inte ens behöva vara deppig om jag bara kunde lyfta upp mig och springa en runda. Har funderat på det också. Det är som att luften, omgivningen, det yttre trycket är för stort och det inre inte kan, orkar hålla emot. Som att bara diska är oöverstigligt, hur mycket jag än rycker i mig själv. Som det fungerat hittills i höst kollapsar jag när jag är ledig och orkar nästan ingenting men tar sen tag i mig själv och går till jobbet när det är dags. Nu den sista veckan har jag haft kramper i magen även på jobbet, så jag nästan var tvungen att åka hem, så vet inte hur länge den strategin kommer att fungera.

Idag gick jag ut för att se solen gå ned och hann precis upp på berget. Det blåste. Eftersom jag gjort slut med min dödspolare cigaretten var jag ensam. Det gick. Himlen var ljust blå och solen gick ner i orange och färgade himlen svagt grön. Men telefonen =  kameran var tyvärr kvar hemma eftersom jag ändå inte svarat i den de sista dagarna. Är som jag inte har något att säga. Det är lite tråkigt att jag inte får, kan njuta av att vara ledig men det är som det är just nu.

Jag önskar jag hade något att se framemot men det är som framtiden bara är mörk. Ett grådunkel fullt av sjukdom och en kyla som når in i alla celler. Jag fryser. Kommer ihåg tvåan på Hornsgatan med kakelugn och kallvatten. Mitt första egna kontrakt, en rivningkåk på söder. Jag gick på ”Sopis”, propparna gick hela tiden och jag åkte och hälsade på folk långt bort, för att kunna plugga på t-banan. Och nu igen en kyla som kryper upp till knäna, en matta räcker inte i Sverige. Kanske ska köpa ett fårskinn nu när jag tjänar 1000 kr varje månad som rökfri.

-      - Jag är fri från godis, jag är fri från choklad, ja e fri från cigaretter, det är jag, gnolar jag på min påhittade sång, som inte är riktigt sann än.

Åkermyntan, en innesöndag spenderad i min lägenhet.

-       ”Dagen har släckt, mörkret har väckt, stjärnor och katter och slinkor; fyllda av skarn, slödder och flarn, sova polishus och finkor”, sjunger jag och tittar ut genom fönstret in i mörkret. Ingen sover nog än, klockan är bara halv sex men mörkret är kompakt ogenomträngligt. De få lyktorna räcker inte till och fullmånen har ännu inte stigit upp över huset. Idag fick solen dyka ner i vattnet utan mig. Jag tittade ut men kom inte iväg.

Jag ser på spegelbilden av mig själv. Datorskärmen speglar sitt ljus i glasögonen och det halvätna äpplets spegelbild lyser starkt i fönstret. Den naturfärgade morgonrocken visar mina sluttande axlar och ett håret hårt åtdraget, för att hålla ansiktet fritt. Det enda ljud som hörs är köksfläkten som susar i mitt vänstra öra och kylskåpet som slår på termostaten i det högra. Annars har grannarna försvunnit, bara några få fönster lyser svagt. Vi har alla gått i ide, stämt träff för gårdsstädning 8 april. Alltid nåt att se fram emot.

-       -”En gång skall det vara sommar, har visorna tänkt, en gång skall det tornas rymd över landen. Rätt mycket skall vara krossat som vida har blänkt, men mänskorna skola lyftas i anden”, hör jag plötsligt någon sjunga och tittar mig omkring för att se vem som försöker muntra upp mig.

Jag själv? Nils Ferlin dog när jag bara var några år, så den dikten har minst 50 år på nacken.

-       ”Men visorna äro klena sibyllor”, fortsätter rösten retsamt och jag sjunker ihop igen på stolen.

Och jag påminns om en dikt från mina tonår som drabbade mig starkt då. Jag letar i Felins samlade dikter och hittar den. ”Av ständig oro för stort och smått” är titeln och den känns lika aktuell fortfarande. Jag låter den avsluta denna text.

”Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

Gott folk må prata om vad helst dom vill:

mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genom borrat mig själv förut.

- Så ber jag, vänligen bara

gott folk att låta mig vara”.

Kanske är det så att det inte går att springa ikapp med sig själv och inte heller springa ifrån. Och att allt redan sagts och gjorts mycket bättre av andra och att det mesta därför är meningslöst.

-       Det är måndagmorron, och mitt huvud känns så tungt, sjunger jag när jag gör mig i ordning för att skicka in detta och sen gå till mitt arbete.

Slår en sexa och hamnar på rutan gå i fängelse eller gå tillbaks till gå. För mig är det samma sak.

Om meningen med livet och livet i tunnelbanan.

Johannelund.

Drömmen om det gula huset och att sitta på en blåmålad trapp och titta ut över havet, ligger långt från Vinsta industriområde. Alltför långt. Istället för fågelkvitter hör jag tunnelbanan passera över mitt huvud. Var tionde minut och oftare i rusningstrafik. Istället för att smekas av ljumma vindar kommer kyliga pustar in genom spärrluckan och gör att mina händer spricker sönder. Istället för att få en känsla av att höra till, vara del av naturen och världen, fjärmas jag av i min skottsäkra glasbur. Som en apa på ett zoo sitter jag till allmänt beskådande.

Vad hände med mitt liv? Det jag skulle levt. Vad gjorde jag under alla dessa år?

Idag tog syrran och jag en promenad innan jobbet i ett kolonistugeområde. Gick runt i idyllen bland ministugorna, syrrans favorit var mintgrön, min gul såklart, med glasveranda. Tänk så lätt det vore att gå upp om jag bodde så och bara kunde gå ut direkt och vakna till på sittande på trappen. Andas in dagen djupt in i hjärtat.

Men det var bara en dröm vi vandrade runt i ett tag, sen åkte vi till Claes Olsson, det varumärket med högst ”credit” just nu. Ikea inte längre i topp. Köp, köp lite lycka, köp, köp lite mer om du inte är nöjd. Du vill väl hålla hjulen rullande och inte göra någon arbetslös. Och det vill jag ju.

Dottern och jag var på Ikea igår och jag köpte en elak krokodil och en snäll drake att ha i min säng, istället för män som hållit sig borta ett tag. Så gotlandslammet, en present från älsklingsdottern får några kompisar. Jag går i barndom igen. Skapar det liv jag aldrig hade. Kommer ihåg att Margareta, min bästa vän alltid hade med sig sin älsklingsnalle när hon sov borta. Jag har inget minne av att jag hade några gosedjur alls som liten, kanske därför jag behöver nu.

Vällingby norra.

En grå dag. Jag iklär mig min blå syntetuniform och går in i mörkret. Jag som älskar färg och solljus hur kunde jag hamna här? För tredje gången. Varje gång jag sagt upp mig har det skönaste varit att lämna in uniformen. Nycklarna har jag saknat lite. Att ha gratis tillgång till toaletter över hela stan. Och nu är jag här igen och allt har bara blivit sämre. Förr hade vi i alla fall bomullsskjortor och bomull eller ylle i kjolen. Nu 100 % polyester och säkert giftiga kemikalier. Diskmedlet på jobbet ger mig andningsbesvär. Kineserna, min nuvarande arbetsgivare är ju inte kända för att vara de mest miljövänliga.

Funderar över meningen med livet. Är det att vara lycklig eller är det bara en västerländsk chimär. Är det att göra gott? Jag ger trafikanterna mitt vackraste leende men hjälper inte mycket. Är det att fortplanta sig eller bara äta, skita, dö? För mycket tanketid. För lite stimulans. Förlorad i en underjordisk värld jag snart inte hittar ut ur. Dörrarna är låsta eller så passar inte min nyckel. Jag springer till andra utgången, letar liv men allt är dött, inga trafikanter kvar, bara jag och råttorna som nu vågar sig upp på perrongen, välter en papperskorg och stirrar misstänksamt på mig när jag smyger förbi. Som jag tänkte ta deras mat men det kanske jag måste om jag inte kommer ut. Tur att arbetskängorna är rejäla om de skulle närma sig.

Finns det nån mening med mitt liv? Skulle va min dotter då och kanske får det räcka så. Kanske är livet ett helvete som mamma sa.  Hennes arv till mig och pappas var den dåliga magen. Och oförmågan att hålla reda på mina saker.

Åt den som har ska vara givet. Och de fattiga får hålla till godo med smulor från den rike mannens bord och vi här i väst äter ihjäl oss. Frossar på dagarna och har svårt att sova på nätterna. Då tar vi en tablett till. Uppåt- och neråttjack och framför allt teven och internet hjälper oss att glömma, att drömma oss bort till en ny bättre värld. Där alla har en plats, där alla behövs och får vara med.

Under tiden sitter jag här och försöker förklara för en man som är dålig på svenska att han ställt in sin reskassa på sex klipp, så resan från Tensta har kostat 75 kronor. Jag ställer om hans kort, så han kan resa tillbaka för de 25 kronor han har kvar och tycker alltid så synd om, men det hjälper ju inte.

Sen kommer en gammal tant med rullator som tappat sitt kort och hon letar och letar och jag släpper in henne och tänker att det inte är lätt att bli gammal. När kroppen har slitits ut, är det bara psyket som kan kompensera och hålla uppe och i dagens samhälle är ju själen utsatt för stora övergrepp. Och sen tänker jag på hur det ska gå för mig som inte ens orkar nu.

En ledig dag.

Det finns dagar jag inte behöver gå till mitt arbete och ändå har betalt. De är de bästa, även om de ofta blir röriga. Nu är hallen blockerad av en massa kartonger fulla med tyger, målningar och pälsänger. Jag vill helst inte titta men nu står de där och blockerar utgången och jag måste ju gå till jobbet imorgon och inneboenden kanske vill komma in i kväll och pälsängrarna kanske kryper ut om jag inte gör nåt men jag sitter ju här och skriver och det är också viktigt och dead-line är tio och kommer jag försent får jag ingen respons och det är ju tråkigt och jag skriver på och undviker tanken på pälsängrarna och livet är vad du gör det till och du har ju haft en hel vecka på dig och hur skulle jag veta att någon plötsligt skulle komma med alla dessa förflutna kartonger som stod bortglömda i en källare men det är den tiden nu då allt ska upp i ljuset så det är bara att sätta igång och rensa men jag vill ju se på ”Homeland”.  Glöm teven och ta tag i ditt liv. (SVT play finns ju).

Jaja, jag kommer, jag ska göra allt du vill. Var börjar jag?

Möten på en parkbänk i Humlegården.

En lång matrast. Jag hittar en tom bänk i solen. Sätter mig, blundar och tänder en cigarett. Alla springande människor är kvar på näthinnan. Allt rulltrappebrus och pipet från acessmaskinerna har klistrat sig fast i öronsnäckorna. Då hör jag skramlet av tomburkar nära mig och tittar upp.

-                           -       Kan jag sitta här, och den lilla tanten har redan slagit sig ner. Jag försöker samla ihop matpengar varje dag men det är så många som springer här i parken nuförtiden. Inte bara svenskar heller.

Jag svarar inte och försöker undvika att titta åt hennes håll. Är det mycket begärt att få vila på sin rast?

      -     Det är bättre att samla burkar än att bara sitta hemma, fortsätter tanten. Jag brukar se det som min dagliga motion, istället för att skaffa hund. Det är för många hundar här på Östermalm. Hela parken är full av hundbajs, jag förstår inte att folk vågar ligga i gräset. Visste du att det är mer hundbajs på trottoarerna på Östermalm, än på alla andra ställen i Stockholm? Det stod i tidningen också, fast det visste jag ju redan. Folk här tycker de är för fina för att böja sig ner och både soppåsar och massa burkar slängs i papperskorgarna.

Och tanten bara maler på och mina tankar får vingar och mina ögon ser en möjlighet.

       -     Ser du burkarna där borta.

       -     Tack, tack, det var snällt av dig. Då får jag skynda mig. Du vill inte ha dom själv då?

Nej, jag är inte snäll. Jag vill bara att du ska gå så jag får vara ifred. Och tanten hastar iväg med sina skramlande kassar och jag sluter ögonen igen och försöker förgäves stänga öronen för alla bilar i uppförsbacken på Sturegatan. Svich, svich, sövande svich.

       -     Vad bra du jobbar i tunnelbanan ser jag.

Inte nu igen. Jag skulle lämnat arbetsjackan hemma.

-                                -        Jag är privatdeckare. Jag undrar om polisen registrerar alla resor jag gör, för de verkar alltid veta var jag är. Jag driver ett åtal mot militären och har svårt att skaffa vittnen. De har mobbat mig i 30 år och uppviglat två miljoner svenskar mot mig. Kan du hjälpa mig?

Gud hjälpe mig, ska detta aldrig ta slut?

-                              -       Vad exakt vill du att jag ska gör, mumlar jag och söker efter en utväg. Åh, där kommer visst två ridande poliser.

Och mannen är borta innan jag hunnit avsluta meningen. Jag tittar på klockan, en halvtimme kvar. Tredje gången gillt sägs det. Undrar om jag får sitta ifred nu.

Kokospalm och kungsörn - du och jag.

Palmen.

Du står ensam på stranden

lutar lite

vinden kommer från havet

förut var ni flera

de andra i klunga vid restaurangen

sågades ner när gästerna träffats av hårda nötter

du skrek högt när de föll

ensam

njuter du sol

och salta stormar

ibland sitter några i din skugga

trummar lite

röker en spliff

du tycker om lukten

ibland kommer några ungar

klättrar upp och sparkar hårt

för att få dina frukter på fall

du försöker hålla emot

de bara skrattar

och springer hem med skörden

du trivs bäst på nätterna

bara du och stjärnorna

viskar visdom

din krona

omfamnad av

himlavalvet.

Örnen.

Jag seglar på strömmen

spanar

letar liv

att föda tre ungar

skrikande munnar

mer

mer

vi jobbar hårt

båda två

vår uppgift just nu

att ge möjlighet

till fortsatt liv

där en sork och

den är chanslös

en munsbit

i de gapande näbbarna

klorna river

och hugger

varandra

fördelar rättvist

alla vill ha mest

jag ger mig av igen

vilar i vinden

öppna ögon

ser alla håll

en räv

ett rött streck

i det gula

räcker längre

jag seglar på strömmen

spanar

letar liv.

Fem ord valda ur en dikt av Wislawa Szymborska blev en ny dikt.

Kosovo Polje – Trastfältet.

Jag står på slagfältet

det snabbtorkande blodet

har sjunkit ner i jorden

omvandlats

transformerats

till blodröda pioner

som återkommer varje vår

jag hör ropen från de döende

i trastarnas skrik

de vill mig något

jag lyfter blicken och ser en regnbåge

en fingervisning från Gud

det ska finnas en kruka med guld

vid regnbågens fot

men jag hittar den inte

bara dessa blommor

så långt ögat når

den röda färgen

skär i ögonen

jag går över slagfältet

pionerna krossas under fötterna

liksom drömmarna

blir de ett med jorden.

Och livet går vidare.

En vanlig natt på jobbet.

Det är en måndagskväll i maj. Hon tar sig samman, samlar ihop allt hon behöver och tar cykeln till jobbet. Kvällen är kylig och hon cyklar i ett glänsande mörker. Långt ifrån det elektriska ljuset som fyller hennes arbetsplats. Letar sig in i alla skrymslen och vrår. Lämnar inga dammtussar eller smutsfläckar osedda. Städningen väntar, för att inte tala om den nyaste uppgiften, inventering. Vilket annat arbete inventerar varje natt, tänker hon. Att räkna alla plåster och tidtabeller, för att inte tala om de 400 turkosblå plastkorten. Jag kanske ska gå över till dagtjänst, tänker hon för hundrade gången men blir ändå kvar. Det är som hon trivs med ensamheten på nätterna, att stänga tunnelbanan vid ett. Gå runt och kolla att ingen gömt sig eller somnat på perrongen. Följa sista trafikanten ut, önska god natt och låsa ytterdörrarna, låsa in sig själv och sen sätta igång med städningen.

Hon torkar glasrutor och putsar accessmaskiner så det går att spegla sig i dem. Plockar fimpar och tömmer papperskorgar. Sen är det dags för stationskontrollen. Allt måste fungera och om det inte gör det, så ska det felanmälas. Hon gör allt hon kan för att uppnå målet ”världens bästa tunnelbana” fast hon inuti undrar vad det var för fel på svenskarna som alltid måste va världsbäst, nåt slags lillebrors komplex. När hon en gång sa det på ett arbetsplatsmöte blev chefen arg och sa att varje företag strävar efter att va världsbäst och då backade hon och behåller i fortsättningen tankarna för sig själv. När hon i ett tidigare liv arbetade som lärare, var målet Europas bästa skola, vilket inte heller uppnåddes. Nu är ju hennes nuvarande arbetsgivare ett kinesiskt företag, så målet är kanske logiskt eftersom kineserna är på väg att ta över världen.

Efter att städningen och stationskontrollen är klar och den förhatliga inventeringen inrapporterad klockan fyra, får hon sin efterlängtade halvtimmes paus innan metrotidningarna ska packas upp och stationen öppnas för morgontidiga, trötta varelser på väg till sin försörjning eller eftersläntrande festare på väg hem. Hon lägger upp benen, sluter ögonen och bara andas. Vill inte bli upptäckt sovande eftersom hon har betald arbetspaus. Som en kollega, som var jättesnabb på att städa och sen satt och småslumrande på fel tid och nattchefen som åker runt, kom på henne.

-    Du har inte betalt för att sitta här och sova.

Så hon nöjer sig med att blunda en stund innan hon sträcker ut kroppen, stretchar lite och går upp på perrongen för att ta en cigarett. Som en drottning över sitt kungarike tittar hon sig omkring. Allting skiner och ser ut som det ska och snart får hon cykla hem i en glädjesprittande majmorgon.

På väg ner till metrobuntarna upptäcker hon en ny dörr bredvid elrummet. Hon provar genast sitt inpasseringskort, det knäpper till och hon kan öppna dörren. Den knirkar lite, borde oljas, tänker hon men det kan väl ända inte ingå i hennes arbetsuppgifter. Hon hittar lysknappen till höger och tittar ner på en lång spiraltrappa som vindlar neråt och slutar i mörker. Hon undrar vad som finns där nere, kanske ett skyddsrum, där militären visst hållit till förut? Kanske går det att komma in under berget, tänker hon som alltid haft en dragning, längtan in, under, in i den djupaste tystnaden. En gång satt hon långt in i kolmörker och lyssnade på bergets hjärtslag och droppande källvatten. När hon äntligen trevade sig ut och sommarens ljus och värme mötte henne, kände hon sig pånyttfödd.

Hon går nerför trappan och håller sig ordentligt i räcket. Vem hittar mig om jag ramlar här, tänker hon. När hon kommer ner slår lukten av fuktig källare emot henne. Det känns som i en skog om hösten, tänker hon och just då slocknar lampan. Hon trevar efter lysknappen och väggen känns skrovlig. Som ett träd. Konstigt. Hon tar upp mobilen för att lysa sig fram men den är totaldöd. Säkert ingen mottagning härnere och hon tänker att det är bäst att hon går upp igen. Då ser hon något rött lysa, det är säkert lysknappen och hon går ditåt. Med tvekande steg tar hon sig framåt men det är som det röda också flyttar sig. Hon stannar rådvill och vet inte vart hon ska gå. Framåt, bakåt, stå still eller….

-    Var inte rädd, hör hon en röst. Fortsätt framåt, bara tio steg till.

-    Kom, vi har väntat på dig och det är som rösten får hennes fötter att flytta sig framåt. Långsamt och försiktigt med utsträckta händer, för att inte slå emot något.

-    Blunda nu och öppna försiktigt ögonen, säger rösten som på något hypnotiskt sätt bara får henne att göra som den säger och hon kisar och ser att hon befinner sig i en stor sal med något som ser ut som glittrande stjärnor i taket, eller det är visst stjärnor.

Hon befinner sig en stor skog med stillsamma träd som sträcker sina armar mot evigheten och marken är täckt av gnistrande grönska, det är som att stå i ett kristallhav av glasblommor. Gult, rött och rosa så långt hon ser. Och himlen är förtrollande indigoblå. Den färgen hon längtat efter hela sitt liv. Hon har äntligen kommit hem.

Hon går runt, kramar om träden och andas in blommorna. Hon bara är och hon hör rösten säga:

 -   Vi har väntat på dig, nu kommer allt att bli bra.

Oj då, hon har visst glömt metro, tänker hon. Hon måste ha somnat men tidningarna ligger där de ska och hon har bara att öppna stationen upp och vänta på avlösningen. Vilken konstig dröm. Hon bara måste kolla om dörren finns i verkligheten men där den låg, är bara en tom kaklad vägg. Som hon tittar länge på och stryker med handen över plattorna.

Det är en måndagsmorgon i maj. Solen får allt att glittra och lysa på naturens eget sätt. Så långt från konstgjorda färger och lysrör. Allt kommer bli bra, tänker hon när hon cyklar hem. Allt kommer bli bra.

Johannelunds tunnelbanestation.

Beskrivande.

   Tjänsten börjar 15.20 men hon kommer dit redan 14.48. Hon hittar flera lediga parkeringsplatser och väljer en till vänster. Hon tar en cigarett innan passet börjar och går ner till bergrumskafet och pratar lite med tjejen som jobbar där. Hon håller på att träolja in utemöblerna och berättar att hon älskar lukten och är uppväxt med den. 

15.05 löser hon av kollegan och börjar med att logga in på datorn och acessmaskinen med två olika lösenord. Sen ställer hon in fotpallen och kontorsstolen. Efter det kollar hon vilken temperatur det är, 27 grader och hur AC:n är inställd. Hon stänger dörren till köket och sätter på fläkten. Hon ställer in den på 22 grader men det som blåses på henne är betydligt kallare, så efter en timme stänger hon av den.

   Första arbetspasset är på tre timmar. Hon kollar på Tubnet vad som hänt sen sist. Hon skriver upp sin nya tjänst. Hon tittar på vad nya Mystery Shoppers mätningen visar. De publiceras varje måndag. Gullmarsplan, som legat i topp hela sommaren, är plötsligt sist och Alvik där hon jobbar, ligger på andra plats av fem. Vad skönt, tänker hon, då blir cheferna nöjda.

   Hon läser vidare att det gjort 24,2 miljoner resor med tunnelbanan under augusti 2013. Det är en miljon fler än ett år tidigare. Sen tittar hon på guldkornspalten, de som fått beröm av trafikanter. Ännu har hennes namn inte hamnat där.

Station Johannelund där hon börjar dagen, är en av de lugnaste stationerna på hennes område. Innan de byggde Coop var det helt öde. Rusningstrafiken är minimal. Hon trivs här, kan läsa sin Metro ifred, lösa sina korsord, spela Wordfeud och kolla facebook på mobilen. Och hjälpa de få trafikanter som finns utan stress.

   Löven utanför stationen är fortfarande gröna, några träd har börjat skifta över i gult. Grenarna böjer sig kraftigt, det blåser ute men här inne står luften still. Tågen går var tionde minut, inåt staden och utåt till Hässelby Strand som är ändstation. Hon kollar något kort emellanåt, tittar ointresserat på sms-biljetterna och öppnar den gamla grinden, så barnvagnar och folk med mycket packning kan passera.

   Tre timmar går fort. Tre timmar av hennes liv. En dryg tredjedel av dagens arbete är gjort. Hon låter bilen stå kvar när hon tar tunnelbanan till nästa pass på Råcksta.  Hon slutar klockan 23.00 vid Brommaplan och ser redan framemot ”Mördare okänd” på åttan som börjar 24.00.

Gestaltande.

   Jobbet kallar. På med uniformen, endast två uppknäppta knappar så inte Mysteriy Shopper får nåt att klaga på. Inpassering- och acesskort, nycklar till rulltrappor och hissar. Lite nyponsoppa och två ägg packas ner. Hon vill inte komma försent, vet inte hur det går att få parkering. Kommer i mycket god tid. Det måste ju va så, när hon är en människa som annars alltid kommer försent och sen har skaffat sig ett minutjobb. Intressant.

   Väl på plats ska ljuset dämpas, stol – och fotpall ställas in. Temperaturen kollas och eventuell iskall fläkt stängs av. Tyvärr går inte de bullriga tågen som passerar rakt över hennes huvud att stänga av och inte den höga frekvensen på sedelmaskinen heller, som får hennes axlar att höjas i försvarsställning. Det är som det är. Går att titta ut och njuta av gungande gröna blad som skiftar i gult. Och enstaka trafikanter som inte alls ställer till det. Precis som det ska va då. Så hon får tid att göra det egna. Tänka sina tankar till slut. Skriva sina meningar och hinna sätta punkt. Vinna sina Wordfeud spel. Lösa sina korsord. Det är viktigt att hålla hjärnan igång, för att inte tala om magen. Hon måste hinna göra sitt dagliga motionspass på denna lugna station. Hon har varit slö några dagar. Skyllt på sjukdom, så lätt att hitta ursäkter och sen inte ta ansvar för följderna. Träden bugar för vinden, följsamma grenar vill inte brytas. Kanske är det felet vi människor gör, tänker hon. Att vi inte följer livet utan står ståndaktigt tills vi knäcks av minsta vindpust.

   Det är något märkligt med luften i spärrkuren, tänker hon och kollar temperaturen som står på 25 grader. Hur kan hon då frysa och fundera på att dra på vintertröjan? Bara jag inte håller på att bli sjuk, eller sjukare kanske man ska säga. Hon är nog bara trött efter en jobbig natt. Imorgon blir bättre, imorgon blir ny, mässar hon sitt mantra. Det sista som överger är hoppet och vilken tur att vi människor glömmer så snabbt. Den förmågan har vi nog fått för att orka överleva och kunna börja om, försöka på nytt, äntligen bli den där vinnaren vi innerst inne vet att vi är. Jobba ordentligt på ditt personliga varumärke, hela du är totalansvarig för ditt liv, bara att inse fakta. Om du nu för tredje gången valt att sitta instängd i en liten bur, till allmänt beskådande och stirra ut på folks biljetter med två högskoleutbildningar i ryggen, så är det ditt eget val, ditt eget fel.

   Jag har ju i alla fall ett jobb, en bostad, en bil, tänker hon. Än så länge. Som ger mig möjlighet att köpa och vara en god medborgare, slösa bort mina slantar så hjulen rullar snabbare, så länge bilen nu håller sig på banan. Den slutar nog snart i en brinnande skrothög, mitt i publikhavet när planeten till slut ger upp och skenar rakt ut i världsrymden, darrar, rister, skakar på sig i ett försök att bli av med människan för att kunna fortsätta vara just så vacker och levande som hon är och vi små varelser som förtvivlat försöker hålla oss fast, längtande tillbaks till Shangrila, det förlorade paradiset, Edens lustgård, till barndomen, tillbaka in i livmodern omslutna av modern. Längtar till oansvarighet, till ett lekande liv där alla får va med.

                   Röda blad vid Alviks tunnelbanestation
                 
                   och ett rött fönster från Mundekulla.

Två röda dikter.

Rött

dött

fött

sött.

Röda

döda

löda

föda.

Röd

föröd

glöd

nöd.

Det röda klingar inte i mig

det röda blodet talar inte till

flyter stilla

trögt.

Rött är energi

kraft

liv.

Jag som heter Eva

betyder leva

borde ha mer rött

men kanske livet mig förött

blött.

Rött är sött

själv älskar jag gult.

Speciellt det gula huset.

Som ett rö

gungar jag i vinden.

I min längtan efter rött.

Tänkte jag skulle ha en röd bild här och valde mellan denna och röda löv. Kanske tar löven sist men eftersom dikterna var i jag-form passade det med en bild av mig i rött.

Omsluten av rött

vilande i det runda

gungande

tvingas ut

trångt

skärande ljus

ensam

skyddslös

vidöppen.

Och livet går vidare.

Det röda saknas

där jag sitter

omringad av metalliskt blått

i ett ogenomträngligt mörker.

Jag hade ett rött duschdraperi

när solen sken in

väcktes jag till liv

omsluten av rinnande rött

vilande i vattnet

ville jag vara.

Och livet gick vidare.

Foton från mitt sovrum.

Här kommet fotona jag utlovade igår. I verkligheten känns djungeln grönare eller är det kanske är i min fantasi? Är utröttad av min lediga dag eller kanske av sex dagars jobb i förra veckan. 

Bilden till vänster föreställer min syn på kärlek. 

Kvinnan och ägget målad av Karin Swanström. 

Mitt sovrum.

Rummet är en oas, i hennes lägenhet som kallas Oasen. Här ska det alltid va sommar, tänkte hon som nyinflyttad. Fast första vintern blev lång.

Det finns inga blommor i rummet. Det vetter åt norr och fönstret öppnas inåt. Djungeltapeten är hennes tröst. Ibland förlorar hon sig i allt det gröna. Går vilse bland doftande gardenior och droppande slingerlianer. Men hon hittar alltid tillbaks. Sängen är basen i rummet, står rakt ut från väggen. Djungeln har hittills varit luktlös, men sen Aura Soma flaskorna flyttat in och tagit plats på den ärvda spegelbyrån, så börjar blomdoften sprida sig och ge henne märkliga drömmar. Byrån har tre speglar, så hon kan bara se sig själv från midjan och uppåt, överkroppen i tre olika upplagor. Den oviktiga delen, fötter och ben sjunker sakta ner i dyn. Hon börjar rota sig, efter alla flyttlass genom Stockholm.

Byrån översvämmas annars mest av hennes mångfärgade smycken; örhängen, arm- och halsband blandar sig med varann, fastnar och förlorar sig i en enda trasselknut som kräver känsliga händer. Hon borde skaffa en örhängestavla, ja, hon hade en men den har gömt sig i nån av de ouppackade kartongerna som fyller hennes förråd. Ingen verkar sakna innehållet, ibland har hon lekt med tanken att bara kasta dom, 30 kartonger friare.

Kläderna svämmar också över, fyller stolen, ramlar ner på golvet, huller om buller, rent och smutsigt i en enda röra, fast garderoben ligger precis bredvid. De trivs inte där, tänker hon, de vill va med mig. Och hon vill va med dom också eftersom hon jobbar som  spärrvakt och tvingas in i en syntetuniform fem dagar i veckan.

Varje morgon kliver hon upp på en liten barnpall för att nå rullgardinen, som måste rullas upp manuellt sen hon dragit sönder plastkedjan, men den rullade ändå snett från början. Jag borde lämnat tillbaks den direkt, tänker hon ofta. Att rulla upp gardinen ger henne daglig motion. Jag kan ju inte leva hela dagen i totalmörker, mumlar hon för sig själv.

På väggen närmast fönstret hänger några egenmålade akvareller. I rosa, grönt och lite gult. De gör henne glad, i motsats till rullgardinen. När hon ligger i sängen tittar hon på den gulorange tavlan på den olivgröna väggen mittemot. Den nakna, havande kvinnan leviterar, är en halvmeter ovanför marken. De tittar båda två undrande på det stora vita ägget, vad kommer att födas?

En vit, hemvävd trasmatta ligger på golvet, gjord i sålldräll så den är guppig att gå på. För några veckor sedan spillde hon honung på den, så då vek hon den rena sidan över. Kladdiga golv är det värsta hon vet, så mattan får ligga hopvikt så länge.

På väggen ovanför dörren sitter en liten, gråvit box. Den ger henne ny luft att andas. En gång om året byts filtret ut. Då har det blivit svart. När hon precis flyttat in fick hon stänga av fläkten på natten för att kunna sova men redan efter några veckor hade hon vant sig. Man måste vänja sig, tänker hon, som nu inte längre störs av dagisbarnens gråt på gården. I början väcktes hon av förtvivlade rop på mamma som gjorde henne ledsen resten av dagen. Påminde om det egna övergivna barnet, som nu blivit mycket gladare av att springa fritt i djungeln.