Flödestext

Fredagsflödande.

Jag sitter till beskådande, upplyst tittar jag rakt fram, ut på de gula lönnlöven som rister. Vinden vill något, de stretar emot. Jag tänker att jag borde vara som bladen, släppa taget och bara flyga med, falla till jorden och långsamt tappa min färg, trampas ner, i och återgå till jord. Från jord är du kommen…

Att inte streta emot det oundvikliga. Göra mer som djuren, va i rörelse, inte bara sitta still med kroppen, instängd i mitt huvud. Jag kravlar mig fast vid min gren, mina saker, mitt hem och missar livet, dansen i vinden och vi ska ju ändå så småningom dö, förmultna och återgå.

Det mesta av mitt liv är slut nu. Vill jag fortsätta vara olycklig? Har jag ett val? Kan en människa som aldrig varit riktigt glad plötsligt bli det? Lövets gula färg gör mig i alla fall lite glad och vindens smekning över kinden. Att skruva upp värmen på max i kuren gör mig också glad.

Marken dånar under mig när ett tåg far förbi. Bara till Hässelby. Ville jag inte längre?

Det är svårt att hela tiden kämpa mot ”är det nån mening”, klart det inte är eller klart det är, fågeln som letar mat tänker ju inte så. Är det felet, att jag har det för bra? Inte fått kämpa tillräckligt, känns som det inte hade hjälpt. Hade det varit tuffare hade jag helt gett upp. Du har bara ett liv gör något bra av det. Du har bara en chans till, du har bara dig själv att skylla, sluta gnäll i alla fall. Ok, då blir jag väl tyst då, om det är så vi ska ha det.

Idag är fredag, dags för fredagsmys, fredagströtthet efter en arbetsvecka som känns helt meningslös, sitta här och stirra ut bara för att få pengar till mat och hyra och sen ändå få ont i magen när jag äter.

Fredagskväll i förorten.

Mannen i den röda jackan är så full att han knappt kan stå. Han vinglar fram och tillbaks, precis som en skådis som spelar full. Jag undrar nästan om han har nån slags sjukdom men får sen höra att han varit inne på systemet och slagits med vakten. Jag ringer till tryggC efter väktare och säger att om han försöker gå upp på perrongen så ställer jag mig i vägen. Sen lämnar jag över till kollegan och åker vidare till Johannelund vid Coop. Här är folk fulla med matkassar istället. Fredagsmyset väntar.

Du ringer och vill att jag ska komma och hälsa på dig i Brighton. Du känner dig ensam, nu när ditt förhållande spruckit. Jag är lite tveksam. Ta med dottern, säger du och jag svarar att jag ska tänka på saken och ringa upp och tiden går och jag tänker men vet inte om jag vill eller vågar. Tror du dricker för mycket öl och röker också och det vill jag ju inte ha igen. Jag kommer ihåg ditt stora skratt och dina långa dreadlocks från bröllopet när våra kompisar gifte sig och hur vi dansade och kramades. Våra stora magar som möttes.

Sen ringer min kompis och berättar att du är död. Ihjälslagen av en svart polis på en pub och jag blir så lessen. Mer än när mamma dog. Jag tänker att det kunde gjort skillnad om jag ringt. Att du kanske fortfarande levt då. Och jag tänker på dina sex barn. Så himla onödigt. Och jag tänker att jag har ett ansvar som människa som jag försökt smita ifrån. Och jag tänker att jag ska lära mig något av detta, att försöka bli tydlig. Och det tar veckor innan jag kan förmå mig att radera ditt nummer ur telefonen.

Och jag tror ännu inte jag har lyckats, att bli tydlig alltså. Är fortfarande för feg, gömmer mig bakom min trötthet, mina krämpor, alla mina saker är bra gömställen så ingen kan se. Uniformen döljer också mitt verkliga jag. Och jag tänker att det aldrig är för sent, att det är nu eller aldrig.

Och jag lärde mig aldrig dyka som liten och har försökt som vuxen och vet inte hur många magplask men de sista åren har jag slutat försöka. Tror jag tappade gnistan nånstans i Afrika, hoppet om att kunna dela mitt liv med någon annan. Ensamheten blev min arvedel.