Min första kamel var annars dromedar, (de har bara en knöl). Jag blev uppslängd av "den starke mannen" på en grillfest i Tunisien som artonåring och försökte förtvivlat hålla mig fast i dess centimeterkorta päls, där jag satt bakom knölen. Det var en mycket kort ritt och priset för att komma ner var att ge honom en kyss, vilket jag gjorde utan någon som helst tvekan. Hon efter mig vägrade först och fick ta en runda till.
Tjugo år senare skulle vi rida kamel och se solen gå upp över sanddynerna i Sahara. Jag blev uppkastad på en och vi var snabbt på väg ut i öknen medans Erika fortfarande var kvar på marken. Jag höll på att få panik men lyckades ropa till en reseledare jag fick syn på. Min kamel tuggade fradga, brölade och ryckte med huvudet och mannen som ledde den berättade att just nu var honorna brunstiga långt ute i öknen. Jag såg framför mig hur kamelen slet sig och sprang iväg och jag bedömde avståndet ner till marken och bestämde mig för att hoppa om det skulle bli så. Av solen har jag inga som helst minnen men saharasanden var så mjuk att jag fyllde en tom filmburk och tog med mig hem.
Nästa kamelgäng hittade jag på en strand i Turkiet och tog foton och gjorde några oljepastellteckningar som jag blev nöjd med. Väl i Sverige skapades en oljemålning där det blev lite hötorgskonst över kamelerna men konstlärare tyckte sandstranden var andlig.
Den sista kamelritten var den längsta, i egypten för några år sedan. När vi red hem på kvällen var jag rädd att kamelen skulle trampa snett i mörkret. De hade gjort upp en stor brasa och det kändes så ursprungligt att rida hem till elden och våra skuggor föll gigantiska mot bergväggen. En fantastisk upplevelse men inte lika kul när jag upptäckte min skinnflådda bak på toaletten.
Och kamelerna i kvällens film fick mig att längta till öknen och Australien. Och efter att läsa hennes bok.
