Kort nattlig betraktelse.

Har just sett "Te med Mussolini". En riktigt feel-good film. Min lilla gran lyser i hörnet. De röda ljusen i köket har brunnit ner. Sovdags. Har mycket att fundera över just nu. Och ingen dator. Och mycket jobb. Några orsaker att jag inte skrivit på länge. Ska fundera lite mer, kanske drömma nåt kul och sen återkommer jag.

Avresa.

Datorn har dött. Därav skrivuppehållet. Imorgon avresa till Gambia en vecka. Ett nytt uppehåll. Sen förhoppningsvis inköp av ny.

Fortsatta flyktfunderingar....

Vaknar upp och funderar på hur jag ska kunna fly. Hur kunde polisen komma så snabbt. Har de sensorer runt min lägenhet eller är det skatorna på taket som har koll på mig. Antingen kan jag prova att ta mig ut på andra sidan, via köksfönstret mot innergården eller så får jag hoppa över till grannes balkong eller använda alla mina tunga flyttkartonger och bygga ett torn för att ta mig upp på taket. Får använda dagen till att fundera och göra ett nytt flyktförsök i natt.
Nu på väg till Alla Kans sångavslutning och sen teater om arbetslinjen i Kärrtorp.

Lördagsfunderingar efter "Så mycket bättre".

Tycker om att titta på "Så mycket bättre" om jag är ledig lördagar men blir alltid lite lessen efteråt. Det är härligt att se människor som gjort nåt av sin gåva, för de lever ju alla med musik på sitt sätt och så fascinerande att se hur de gör om låtarna. Det är nästan det roligaste. Men också spännande att se lite mer av personen. Pugh var vi och lyssnade på i Jakobsbergskolan när jag var tonåring och hans låt "Jag är en liten gosse" har jag sjungit mycket. Fast då blev det "Jag är en liten flicka".

När teven är avstängd och jag är ensam i vardagsrummet igen kommer tankarna. Jag tycker att jag slösat, ött bort mitt liv. Snuttat lite här och där. Antagligen för rädd att ens försöka.  Aldrig fortsatt med nåt. Kommer ihåg några strofer ur en sång mina vänner gjorde till min fyrtioårsdag. "Den kursen inte Eva går, den heller inte finns i vår" och "hon började med att väva, sen var det nåt med att gräva".

Ikväll letat och hittat pass och alltför mycket annat skräp. Har försökt rensa hemma nu i 15 år, sen jag var i Gambia första gången. Då kom jag hem och tyckte jag levde i ett museum. Bland en massa böcker, i ett land med fria bibliotek. Är som jag gömmer mig bland alla mina saker, går vilse i lägenheten, kommer inte ut. Dörren blockerad av så tunga kartonger att jag inte kan flytta dom själv. Eftersom jag fortfarande kommer ut på balkongen får jag fly den vägen. Hoppar ner på grannens gräsmatta men då kommer ordningspolisen och jagar mig. Fångar in och sätter i cell för inbrottsförsök eller det var visst ett utbrytningsförsök. 1000 kronor i böter och sen blir jag hemkörd. Bara försöka igen. 

God natt.
PS. Mina tankar om mitt hem och mina rensningsförsök återkommer, eftersom jag rymde den här gången.

Bilder från dagens dynamiska pedagogik.

Att vara fri och ofri var temat för den orange bilden. Det andra var en frihetskalender. Blev inte riktigt klar. Inte färdig för frihet än alltså.

På språng efter friheten.

Temat de sista veckorna har varit frihet. I den dynamiska pedagogiken alltså. Vi har läst "Flykten från friheten" av Erich Fromm. Fortfarande aktuell fast den gavs ut på 40-talet. "Säkerligen skulle kapitalismen aldrig kunnat ha utvecklas, om inte största delen av människornas energi blivit kanaliserad i arbete".
Och fortfarande innehar arbetet en så viktig roll här i västvärlden. Som Erica Falkenström skriver i "Att vara fri och höra till", om du inte är ditt arbete, vem är du då? Vidare skriver hon om att lysa med lykta i vårt mörker och sköta om vår kompost.  
Själv känner jag mig verkligen ofri fast jag har så många möjligheter. Vuxet barn, inga gamla föräldrar, bor i lägenhet och arbetar deltid. Tror att jag saknar tillhörighet på många plan. Har aldrig sagt "vi" om ett arbete. Hur ska jag kunna engagera mig i att skapa världens bästa tunnelbana?
Lite rörigt just nu. Letar pass. Det är många kartonger och kassar att gå igenom. Börjar i lägenheten och hoppas jag slipper besöka förrådet. Skulle dansat frigörande dans med Luna ikväll men avbokade. Satte mig i soffan, spelade wordfeud  och tittade på x-faktor istället.
På språng efter friheten. Om det vore så väl!

Fortsatta funderingar om filmer.

Min kompis frågade mig: Är det inga filmer du tycker om? Och det är klart det är. Idag såg jag "En oväntad vänskap". En fin fransk film. Där jag påmindes om varför jag älskar Afrika. Värmen, närvaron, skrattet och kaxigheten. Jag var glad när jag gick ut från bion.
Och då kom jag på ytterligare en sak jag inte gillade med "Callgirl". Att de nästan inte pratade. Utan kameran bara visade deras ansikten. Det var en kyla över hela filmen, kanske som i vårt moderna samhälle. Liksom "Avalon" som fick så bra kritik. Jag gick när det var en kvart kvar.
För många år sedan såg jag tre filmer ganska tätt. I "Betty Blue" tog tjejen livet av sig, i "Vagabond" frös hon ihjäl och i den tredje filmen dog hon också. Måste kvinnor bli galna och dö? Är det udda kvinnors enda val? Vad får vi kvinnor för förebilder?
För att inte tala om "Thelma och Louise". Den älskar jag verkligen men är slutet nödvändigt, även om det är filmiskt vackert med den blå bilen som seglar ut i luften. Just den filmen har jag hört att de gjorde olika slut till och visade för en provpublik.
Har däremot sett många ungdomsfilmer som haft en bra kvinnosyn. Är det kanske kvinnliga regissörer? Exempelvis Bitchkram tycker jag mycket om. Handlar om en ung tjej som ska åka till New York och jobba som krönikör och missar planet.
Och "Källan" som gick för ett tag sen om kvinnor i en by i Marocko var helt underbar, vacker och rolig.
Det är nog så att jag är känslig för vilken människosyn som skildras. Om det finns ett människoförakt eller är för ytligt underhållande utan substans. Action har jag aldrig gillat eller en massa blod. Ibland får jag hålla för både ögon och öron men undviker oftast sådana filmer. Bilder som fastnat på näthinnan är svåra att släppa. Som en gammal Polanskyfilm jag blev helt skakad av. Kunde knappt somna och filmen var det första jag tänkte på när jag vaknade igen. Den handlade om en amerikan i Paris. Jag har ännu inte glömt den fast det är över trettio år sen.
Och "När lammen tystnar" som vi såg och analyserade när jag gick skrivarkurs. Ganska intressant hur den unga kvinnan fick gå ner i underjorden för att utvecklas.
Godnatt och sov gott.

En feministiskt betraktelse!

Såg Callgirl idag. Mest vacker yta och en massa närbilder på ansikten. De gick, åkte bil, åt mat och gelehallon, drack och rökte mest hela tiden. Jag satt och väntade på att den skulle ta slut. 2,5 timme, alldeles för långt. Kändes förutsägbar och gjord ur ett manligt perspektiv.

Såg Äta Sova Dö häromdagen. En bra film som kom närmare. Kändes som den handlade om verkliga människor, även om jag bara skrattade högt en gång. Det var när de fick i läxa av coachen på Arbetsförmedlingen att skaffa sig en hobby.

Såg SCUM-manifestet för några veckor sen. Den berörde mig verkligen. Skrattade mycket och glädjen satt i några dagar. Vi satt på röda soffor med guldkuddar och blev bjudna på vindruvor och godis. De få män som var där fick sitta på hårda stolar och blev attackerade. Skådisen sa innan föreställningen började, att vi inte skulle tycka synd om dom denna korta stund i deras liv. (Det gjorde dottern ändå). 

Jag tror att den patriarkala världsordningen verkligen trycker ner mig och det är därför jag ofta tar illa vid mig och är så känslig. Läser oftast kvinnliga författare, lyssnar på kvinnlig musik men film- och teatervärlden är så dominerad av män, och inte bara där förresten!

I programmet vi fick ingick bland annat följande citat:
 
Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället skall kunna rymma vishet. Men den plats där orenheten går ut är liten. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet.      
Martin Luther, 1482-1546.

Naturen skapade kvinnorna till våra slavar. De är vår egendom, vi är inte deras. De tillhör oss, som trädet med sina frukter är trädgårdsmästarens egendom. Vilken enfaldig ide att kräva jämlikhet för kvinnor. Kvinnor är inget annat än barnproducerande maskiner.
Napoleon Bonaparte, 1769-1821.

Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kvävas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock eller livmoder, allra bäst dock som slida!
August Strindberg, 1849-1912.


Sensmoralen i pjäsen var att kvinnor vet att man inte ska skada varann och att kärleken är störst av allt. Kvinnornas uppgift är att leka och skapa magi. Tänk om det kunde bli så!
 

Till och med datorn har slutat gå.

Tänkte sätta mig och skriva men datorn har också gett upp.
Grannarna har blåa ljus i sin gran. Fint. Själv har jag döda blommor och en upphittad cykel på min balkong. Comhem besökte mig idag. Så nu ser jag vem som är vem i House igen.
Så mycket som ska ordnas hela tiden. Har så mycket tid och så lite ork. Hur gör man då?
Avslutar med en dikt av pappa. (mycket pappa nu, beror nog på att jag tycker jag blir alltmer lik).
Är det nån mening med livet
Som blev vår lott
Eller är det oss givet
Till sorger blott
Så jag mig ofta frågar
Utan att få något svar
Ty svara mig själv ej jag vågar
Hoppet vill jag ha kvar.

Utsikt eller instängd?

Fredagskväll.

Jag sitter i köket med fördragna gardiner och suddiga bokstäver. Dagens nyinköpta läsglasögonen för svaga. Haha, så kan det också gå.
Om jag nu har en blogg borde jag skriva. Om jag nu har ett liv borde jag leva. Om jag har en säng borde jag sova. Om jag vill uppnå nåt borde jag först sätta upp ett mål som ger draghjälp, den där gummisnodden som ska va lagom spänd. Vet precis hur det går till i teorin.Har lärt ut till massa deltagare på sångkurser. De fem P:nas princip: Positivt, personligt, presens, praktiskt/konkret och det sista har jag glömt.
Är jag mållös för att jag är så rädd ett misslyckande? Om jag inte ens försöker så är det ju omöjligt att misslyckas. Fast jag vill ha ett bättre liv. Vill vara mer levande och skapande, inte en stämpel-eller tevetittar-robot.
Varför är jag då inte det? Om jag nu vill.
Tycker ofta när jag träffar folk, att jag inte vet hur jag ska va. Kanske till och med vem jag är. Antingen pratar jag för mycket eller inte alls. Har svårt med lagom. Har svårt att interagera med andra på nåt sätt. Att vara med människor gör mig mycket trött. Är det så för alla? Eller blir jag mer och mer lik pappa. Sig själv nog. Sorgligt på nåt sätt, för han var gladast med barnbarnen.
Jag tror inte på att leva helt själv och isolerad. Vi människor är flockdjur. Vi är tänkta att vara med andra och det är svårt i ensam lägenhet i ett kallt land. I spärren kan jag titta ut i alla fall, le och säga nåt trevligt. Fast oftast flyr jag in i ifonen. (Jag har blivit bra på wordfeud). Innan dess var det tidningen. Som om jag inte orkar vara där, inte vill. Och det vill jag ju inte heller. Tänk om jag skulle lyckas vara intresserat närvarande i spärrkuren en hel dag. Går det ens? Kanske ska prova i morgon och se. Ok, vi säger så. Fortsättning följer.
Jag vet mycket men har så svårt att få det ut i händerna, att få nåt gjort. Nu börjar det regna också, ljusen har brunnit ut, lamporna släckts ner. God natt. Imorgon är ny.

Månen och gatlyktan.

Provar att lägga in en bild.

Stillheten när dagen tagit slut.

Ikväll är stjärnorna nära. Jag håller handen för gatlyktan, för att riktigt kunna se. Månen krymper och jag vill inte sova. Tjejerna i "Sex and the city" kommer tillbaks imorgon. Huset är tyst, bara kylskåpet slår på och en långsamt droppande kran. Det är som det är och inte mycket att göra åt. Euforin efter SCUM-manifestet har lagt sig men ska nog läsa boken. Mycket jag borde göra men inte nu. Imorgon är en ny dag, ännu inte är här. Om en månad ser vi stjärnor i Gambia istället. I den varma natten jag älskar. Inshallah. God natt.

Barnen gråter.

Har ett dagis på min gård. Några vill inte gå dit. Är det jag som gråter?

Morgon

Vaknar en timme för tidigt. Så mycket tankar som virvlar runt. Höststorm även inuti. Alla andra kan ju leva. Varför inte jag?

En början!

Jag sitter i mitt kök och tittar ut på mörkret. På huset mittemot vars upplysta fönster inte intresserar mig. Önskar mig en utsikt över vattnet eller ängar som sträcker sig långt, lutar sig mot blånande skogar. Vill inte alls se in i deras fönster. Veta nåt om deras liv. Mitt eget är fullt tillräckligt. Om jag bodde i Afrika skulle jag inte undgå grannarna men nu här i Sverige har jag ett val. Att sitta instängd bakom min egen dörr, att inte hälsa när vi möts. Att vara mig själv nog. Att som svensk va sig själv nog. Precis som pappa.