En vanlig natt på jobbet?

Det är en måndagskväll i maj. Hon tar sig samman, samlar ihop det hon behöver och tar cykeln till jobbet. Kvällen är kylig och hon cyklar i ett glänsande mörker. Långt ifrån det elektriska ljuset som fyller hennes arbetsplats. Letar sig in i alla skrymslen och vrår. Lämnar inga dammtussar eller smutsfläckar osedda. Städningen väntar, för att inte tala om den nyaste uppgiften, inventeringen. Vilket annat arbete inventerar varje natt, tänker hon. Att räkna plåster och tidtabeller, för att inte tala om de 400 turkosblå acesskorten. Jag kanske ska gå över till dagtjänst, tänker hon för hundrade gången men orkar inte slutföra tanken. Det är som hon trivs med ensamheten på nätterna, att stänga tunnelbanan vid ett. Gå runt och kolla att ingen gömt sig eller somnat på perrongen, följa sista trafikanten ut, låsa in sig själv och sätta igång med städningen.

Hon torkar glasrutor och putsar accessmaskiner så det går att spegla sig i dem. Hon plockar fimpar och tömmer papperskorgar. Sen är det dags för stationskontrollen. Allt måste fungera, och om det inte gör det så ska det felanmälas. Hon gör allt hon kan för att uppnå målet ”världens bästa tunnelbana” fast hon undrar vad det är för fel på svenskarna som alltid måste va världsbäst, nåt slags lillebrorkomplex. När hon en gång sa det på ett arbetsplatsmöte blev chefen arg och sa att varje företag strävar efter att bli bäst så då tystnade hon. När hon var lärare, var målet Europas bästa skola, vilket inte heller uppnåddes. Hennes nuvarande arbetsgivare är ett kinesiskt företag, så målet är logiskt eftersom kineserna snart tagit över världen.

När städningen och stationskontrollen är klar och den förhatliga inventeringen inrapporterad klockan fyra, får hon sin efterlängtade paus innan metrotidningarna ska packas upp och stationen öppnas för morgontidiga, trötta varelser på väg till sitt fängelse eller eftersläntrande festare på väg hem till sin säng. Hon lägger upp benen, sluter ögonen och bara andas. Vill inte bli upptäckt sovande eftersom hon har en betald arbetspaus. Som en kollega, som var jättesnabb på att städa och sen satt och småslumrande på fel tid och nattchefen som åkte runt kom på henne. ”Du har inte betalt för att sitta här och sova”. Så hon nöjer sig med att blunda en stund innan hon sträcker ut kroppen, stretchar lite och går upp på perrongen för att ta en cigarett. Som en drottning i sitt eget kungarike tittar hon sig omkring. Allting skiner och ser ut som det ska och snart får hon cykla hem i en glädjesprittande majmorgon.

På väg ner igen upptäcker hon en lila dörr hon inte sett förr. Hon provar genast sitt inpasseringskort, det knäpper till när låset går upp. Dörren knirkar lite, borde oljas, tänker hon men det ingår inte i hennes arbetsuppgifter. Hon hittar lysknappen till höger och ser en lång spiraltrappa som vindlar neråt och slutar i mörker. Vad kan finnas därnere? Kanske ett skyddsrum där militären hållit till förut. Eller finns det en gång in under berget, tänker hon som alltid haft en dragning, längtan in i den djupaste tystnaden. En gång satt hon i kolmörker och lyssnade på bergets hjärtslag och droppande källvatten. När hon äntligen trevade sig ut genom gruvgången, möttes hon av sommarens hetta och kände hon sig pånyttfödd.

Hon går nerför trappan och håller hårt i räcket. Vem hittar mig om jag ramlar här, tänker hon. När hon kommer ner slås hon av lukten av fuktig källare. Det är som jag var i en skog om hösten, tänker hon och just då slocknar lampan. Hon trevar efter lysknappen och väggen känns skrovlig. Som ett träd. Konstigt. Hon tar upp mobilen för att lysa sig fram men den är totaldöd. Säkert ingen mottagning härnere, bäst jag går upp igen. Då ser hon något rött lysa, det är nog en lysknapp. Med försiktiga steg tar hon sig framåt men det är som det röda också flyttar sig. Hon stannar till, tvekande, vet inte vart hon ska gå. Framåt, bakåt, stå still eller…

”Var inte rädd”, hör hon plötsligt en röst. ”Fortsätt framåt, bara tio steg till. Kom, vi har väntat på dig” och det är som rösten får hennes fötter att flytta sig framåt. Långsamt, försiktigt med utsträckta händer, för att inte slå emot. ”Blunda nu ordentligt och öppna försiktigt ögonen”, säger rösten som på något hypnotiskt sätt får henne att göra som den vill och hon kisar och ser att hon befinner sig i en stor sal med något som glittrar i taket. Kan det vara stjärnor.

Hon står mitt i en stor skog med stillsamma träd som sträcker sina armar uppåt och marken gnistrar, det är som att stå i ett kristallhav av glasblommor. Gult, rött och rosa så långt hon ser. Och himlen är förtrollande indigoblå. Den färgen hon längtat efter hela sitt liv. Nu har hon äntligen kommit hem. Hon går runt, kramar om träden och andas in blommorna. Hon böjer sig ner och rör försiktigt vid dem. Hon undrar om de är levande eller gjorda av glas?  ”Vi har väntat på dig, nu kommer allt att bli bra,” hör hon rösten igen.

Oj då, jag har visst glömt metro, tänker hon. Hon måste ha somnat men tidningarna ligger där de ska. Nu ska hon bara öppna upp stationen och vänta på avlösning. Vilken konstig dröm. Hon kan inte glömma den lila dörren utan går för att kolla men där den låg är bara en tom kaklad vägg. Som hon tittar länge på och rör med handen över plattorna. ”Vad fint du har städat”, säger kollegan. ”Hela stationen gnistrar. Sov gott”.

Det är en måndagsmorgon i maj. Solen får allt att glittra och lysa på naturens eget sätt. Så långt från konstgjorda färger och lysrör. Allt kommer bli bra, tänker hon när hon cyklar hem. Allt kommer bli bra.

Om ensamhet.

En sam.

Ett lustigt ord. En, det är ju en, att va en. Sen kommer sam, handlar ju om att vara samman med andra. Att vara tillsammans med sig själv helt enkelt och är du tillsammans med nån, är du ju inte ensam… men, men.

Hade värsta krisen nån stans i sena tonåren, ville på nåt sätt inte acceptera att vi alla är ensamma, har varit mitt stora livstrauma tror jag, börjar foga mig nu tror jag.

Hellre ensam själv, än att vara ensam tillsammans med andra.

Eoner av ensamhet

ligger framför

det som har varit

lösgjord från alla bojor

svävar jag fritt

i väntan på

i väntan på

iiiiiiiiii

jag ropar ut i det blå

oändligt stora

mina ord far vilse

borttappade

hängande som små kristaller

frusen längtan

efter magman

innandömet

iiiiiiiiii

färdas långt

längre än väntat

jorden kallnar

kyls långsamt

liksom vi

stillnar

stelnar i en form

som inte längre passar

iiiiiiiiii

sista utropet

får vara

målar eldsprutande vulkaner

målar eldsvådor som sprider sig in i lägenheten

vad gör jag nu

så här skulle det inte bli

vem är du

som tror du styr allt

är du gud eller

bara häng på

den där himmelsblå uniformen igen

ta hissen ner

till helvetetsporten

och börja om

iiiiiiiiii                 

Var är min plats i världen?

Den här veckan plockade jag bara fram lite gammalt. Var en sån vecka. Tar gärna emot synpunkter!

Jag har lämnat staden och flyttat ut i förorten. Första kvällen blev jag rädd för tystnaden och ångrade mig nästan. Men sen hörde jag det välkända bruset.

Tensta är omgivet av europaväg 18, som omsluter på ena sidan och på andra, inhägnat av järnvägspår. Det finns inte minsta springa att slippa igenom. Under mig går tunnelbanan in till Kungsträdgården. 

Min lägenhet ligger två våningar upp men ljudet från tågvagnarna hörs tydligt. Det förföljer mig, jag som slutade som spärrvakt för att komma ifrån. Ett märkligt svischande ljud som bara jag hör. Det kräver tystnad för att upplevas och känns som en svag vibration i skelettet. Ju mer jag springer bort från stadens oväsen, desto värre verkar det bli. 

Jag är bunden av alla dessa leder som äter sig in i mitt nervsystem. Kommer jag någonsin bli fri? Kanske om jag flyttar till en väglös ö.

Numera arbetar jag på högstadiet i Rinkeby, en tyst och vilsam plats med stillsam fläkt av världen. Trots detta är jag trött när jag går hem i motvind. Mitt liv; en strävan att gå mot vinden, att försöka göra det omöjliga, istället för att bara ge upp och låta mig föras in i livets dans.

Min förort.

Längtar vindens sus i poppeln

längtar lommens klagande skri

längtar vattnets lek mellan mina fingrar

fast i isande kyla bland legoklossar

tunnelbanan ett elastiskt rep

drar mig fram och tillbaka

mellan arbetsmoduler och imiterade hem

teven målar min värld blå

stilla     ödslig

mitt hjärta slår sakta

dröjande     tvekar

tvingas av gummisnodden

att om och om igen

försöka leva.

Var är min plats?

Kan inte skriva

blir banalt

redan sagt

så tänkte jag aldrig förr

trodde jag hade en röst

visste inte att tungan var avskuren

stoppad i behån

sparad för framtida bruk

det finns en plats för varje människa

säger Bodil Malmsten

jag letar fortfarande

trött på döda andar

trött på de levande

men tröttast på mig själv

vill komma ut ur mitt fängelse

men nyckeln är slängd i floden

borde hållit mer ordning på mina saker

rensat i röran

du fick nyckeln till mitt hjärta

som han sa Paul för länge sen

och höll mig vaken hela nätterna

för han hade så mycket att lära ut

min värld har krymp nu

precis som teven

vill inte gå upp ur sängen 

bind fast mig så jag slipper

jag kommer från ett annat solsystem

var det en som sa

men folk säger så mycket.

Svar

Om bemötande.

Mitt liv är fyllt av flyktiga möten

chefen säger att vi ska le

att våra "mystery shoppers" blir glada då

och kanske alla andra också.

Jag känner mig ofta utsliten

söndertuggad av storstadens maskineri

drömmer om att sitta på en blåmålad trapp

titta ut över havet

eller bara ängar och skogar.

Längtar långt bort

tröttsamt att le mot folk

som bara stirrar tillbaka.

För länge sen tänkte jag le mot alla jag mötte

den första killen tvärvände

och började följa efter mig

så då slutade jag le.

Tror många städer är för stora

vi behöver mindre grupper

ensam är inte stark

det är i samspel vi blir till.

Och nu tar SL i med hårdhandskarna igen

för att bekämpa klottret, tänkte jag säga 

men den här gången gällde det fuskåkarna

plankarna

de som inte vill betala

som tycker andra ska betala deras biljetter.

Och jag blir så trött.

Jag ser en tunnelbana utan metallgrindar

och blinkande reklam

jag ser en öppen famn

där människor går lugnt

i samspråk.

En utopi tycker många

fylld av verkliga möten.

Inledning.

Nu i efterhand är hon inte säker på när det började. Det var som det smög sig på. ”Jag har fått världens bästa jobb, jag blir ju inte ens trött av det”, sa hon till alla som som ville lyssna. ”Jag gör vad jag vill hela dagarna och får ändå betalt. Pratar i telefon, läser, stickar långa halsdukar, bjuder in kompisar och dricker vin, (det hände bara en gång). Och en massa spännande arbetskamrater från hela jordklotet och en klotterpärm i varje spärr där hon skrev ner sina dikter och ivrigt väntade på kommentarer.

Obehaget kom långsamt. Hon blev tystare, drog sig undan kollegerna och blev allt oftare sittande i spärren bara stirrandes rakt ut i biljetthallen. Hon läste den senaste ”Hemmets veckotidning”, istället för den egna boken. Hon blev allt tröttare men oftast räckte det med en promenad på matrasten, för att återfå krafterna. Några månader senare räckte inte rasten till, men nästa morgon var hon sig själv igen.

Högerarmen var den som slets ut först. Hur kan det vara annorlunda, tänkte hon, med en stämpel som uppfanns på artonhundratalet. Ibland försökte hon räkna ut hur många gånger hon stämplade varje dag men gav upp när hon kommit till tusen. En gång räknade hon ut, att hon sålt biljetter för 16 000 kronor på T-centralen södra, uppgången mot centralstation, och eftersom den dyraste remsan kostade 110 kronor och det inte var alla som köpte något, så förstod hon att det var tiotusentals ansikten som flimrat förbi. Hon hade förvandlats till en stämpelrobot. Det var inte yrket hon drömt om, när hon som ung gick en ljusnande framtid till mötes. Tillslut räckte varken natten, eller ens helgen till för att rekreera sig. Värken i högerhanden, hade via armbågen strålat upp till axeln, hon kunde knappt öppna dörren och bara sova på ena sidan.

Hon läste numera alla veckotidningar hon hittade. Hon läste allt, från första till sista sidan, bara för att få tiden att gå och orkade knappt hälsa på kollegerna när hon fick avlösning. Det hade bara tagit 1,5 år att bryta ner en ung, frisk, deltidsarbetande kvinna men som tur var hade hon blivit gravid och sa upp sig när magen inte längre fick plats och hon hade svårt att nå fram och ta emot folks remsor.

Hon visste inte då, att den som en gång blivit underjordens fånge aldrig någonsin blev fri igen. Hon skulle för resten av sitt liv vara fjättrad, om än med osynliga band. Hade hon vetat det, hade hon antagligen flyttat så långt bort hon kunde, kanske tillbaks till Göteborg eller till någon annan efterlängtad paradisö. Istället flyttade hon till Tensta och bodde i ett låghus på andra våningen. Plötsligt, en sen kväll, hör hon det karakteristiska svitschande ljudet när tunnelbanevagnarna åker in i en tunnel. Hennes vänner trodde hon blivit tokig, tills de också fick höra det. Hon förstod att hon bodde precis över spåret och i kvällens tystnad så fortplantades ljudet upp genom huset. ”Du ska inte tro du nånsin blir fri”, viskade tåget. ”Staden lever och växer av oskyldiga resenärers livskraft, hur tror du annars Stockholm skulle kunna växa sig så stort. 100 nyinflyttade varje dag. Och nu är tiden inne att växa, därför måste det byggas ännu fler spår. Jag vill också se mer av världen och locka hit fler trafikanter”.

Hon kom ihåg känslan när hon lämnade ifrån sig den förhatligt mörkblå kliande uniformen och alla nycklar. Hur fri hon då känt sig. Hur världen plötsligt skimrat till och återfått sin färg. Hur hon såg framtiden an, där hon cyklade Stockholm runt i en stor knallrosa indisk klänning. Hennes mamma tyckte hon skulle klä sig så magen inte syntes, ogift som hon var.

Om hon vetat då, att det bara var en tidsfråga tills hon fastnade i tunnelbanenätet igen, som en fluga som dras mot lampan och inte ser det uppspända flugpappret. Men hennes kristallkula låg kvarglömd i en ouppackad flyttkartong.

Om ilska.

Ilskan, illande arg

som neonfärger som skär in i ögonen

skär ilskan in i kroppen

lämnar sår som inte blöder

och har svårt att läka ihop

Ilska är ett konstigt ord

Iiiiiii, skriker jag rakt ut

det skär genom luften

delar höger från vänster

mig från världen

som en siren på ett dimmigt hav

här kommer jag

akta er så ni inte blir påkörda

Iiiiiii, låt mig va

varning

kommer du hit får du skylla dig själv

Iiiiiii, men du som va en så snäll flicka

dina bröder är så vilda och mindre än dig

blev aldrig tillräckligt stora att bädda sina sängar

Iiiiii, vill inte bädda nån annans säng

vill inte hjälpa till

vill inte va snäll

sen kommer det dåliga samvetet

jag aldrig lyckas bli fri från

Iiiiii, i ett annat land

i en annan tid

i ett annat…

Jaja, drömma kan man alltid

men nu är nu och då var då

Vad ska du med alla i till

Vad ska vi med ilskan till

Ilska ger kraft

när jag blev arg lyckades jag trumma rätt

jag behöver den där lilla extra ilskan

för att få till nåt

min depression är frusen ilska

Så det är mest synd om mig själv

som inte blir arg längre.

Brevväxling med Gud.

Hej Gud!

Det var länge sen vi hördes. Jag fick inget svar på mitt sista brev och sen din son levde här på jorden har jag inte hört någonting. Beror det på att vi korsfäste honom? Gav du upp hoppet om oss då? Vi behöver fortfarande hjälp. Du ser hur det går när vi lämnas att sköta oss själva. För mycket krig och egoism i världen. Kanske är vi för många, förökar oss likt gräshoppor och täcker himlen.

Själv vet jag inte vad jag ska göra nu. Jag fick ju mitt uppdrag för länge sen. Jag vet inte till vem jag ska rapportera. Min närmaste överordnade har jag inte sett till på hundratals år, kanske har han dukat under för pesten eller sitter inspärrad någonstans. Jag vet att vi är fler men inte var jag ska leta och det är svårt att se vem som är vem. Jag känner mig mycket ensam. Aldrig trodde jag att jorden skulle vara en så hemsk plats; kall, girig och oberäknelig. Vi som anmälde oss frivilligt, lyssnade på föreläsarna och tittade på foton av denna skimrande juvel i världsrymden. Så vacker på håll, din skapelse men fasanfull att leva på.

Så kära Gud, hör av dig snart och ge mig lite hopp att mitt uppdrag här inte varit förgäves.

 

                                                                                                              Din Eva

Hej käraste Eva!

Tack för ditt brev. Mitt svar blir kort, är på väg till min årliga inspektion av Andromedagalaxen.

Vad ska jag svara? Du har rätt. Jorden är lågprioriterad just nu. Hon spelar inte alls den roll som det var tänkt.

Apropå dig själv. Naturligtvis är du viktig. Något annat får du inte tänka. Det leder bara till hopplöshet och död.

Om dina medresenärer kan jag ingenting säga men vill du bli befriad från ditt uppdrag är det inte alls omöjligt. Meddela bara mig i så fall. Det finns alltid annat arbete för dig. Förlora bara inte hoppet.                                                                 

Hjärtliga hälsningar Gud

uttrycklös

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,

du barfotatjej i livet.

Nu sitter du åter i höghusets trapp

och gråter så övergivet.

jag leds in i kaos

med svart bindel för ögonen

den höga musiken skär sönder

jag leds in i kaos

och känner mig trygg

vi kommer in i en grotta

där ligger en kniv

jag skär av mig tungan

och stoppar ner den i behån

jag har berövats mitt uttryck

utan tunga blir det svårt att tala

Vad var det för ord - var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort

du barfotatjej i livet.

Den första stora kärleken.

Nattåget från Madrid till Sevilla är fullt av soldater som ska på julpermission. Vi har inga sittplatser men en gentlemannasoldat erbjuder mig och Inka att sitta på locket till papperskorgen utanför toaletten. Inka blir genast vän med honom och nästa morgon visar han oss till ett hotell.

Senare på dagen står vi i receptionen och försöker övertyga mannen bakom disken att han måste sätta på värmen i vårt rum. Då kommer du fram och frågar om du kan hjälpa till med nåt. Och det kan du ju, så du förklarar på spanska att vi fryser och nu kan inte receptionisten låtsas missförstå oss längre, utan när vi kommer upp till rummet igen lyser den lilla, röda lampan och elementet blir långsamt varmt.

Sen upptäcker vi, att de sätter på vårt element när vi kommer in och stänger av det när vi somnat eller går ut, så nån vidare värme i rummet får vi inte.

Du är från Scotland och musiker och har bott i Spanien ett år och tycker det känns bra att träffa några nordbor under julen, eftersom den spanska mentaliteten är så annorlunda, säger du.

Hur vi blir tillsammans har jag gjömt men ditt kalla rum glömmer jag aldrig. Vi ligger helt stilla först och värmer långsamt upp och om benet kommer utanför den uppvärmda zonen fryser vi till is. I ditt rum lyser aldrig den röda lampan. Du håller mig vaken på nätterna, för du har så mycket du vill berätta och du ser den kvinna jag kommer bli, säger du. Du är inte den enda man som sagt så, men tyvärr blev jag aldrig hon. Kanske hade behövt en utländsk man för det, istället för att leva ensam med min dotter i ett förfruset norden i 17 år.

Du visar oss Sevilla och vi åker på nyårsfest med ditt band när de får en spelning i en liten by. Men först måste du lyckas låna ihop förstärkare. Vi går från ställe till ställe. Inte lätt att hitta över nyår. Jag följer med och ler trevligt utan att förstå att en man vill ligga med mig som betalning. Själv skulle jag gett upp för länge sen.

På festen dansar jag och Inka i mitt ringen och alla klappar händerna, sen får jag nåt slags spel, jag skyller på för mycket alkohol och du stänger ditt hjärta och jag blir helt ställd och vet inte vad jag ska säga i bussen på vägen hem.

-       Jag kanske kan hitta nyckeln igen, säger jag tillslut.

-       Nu börjar du tänka, svarar du.

Sen blir allt bra igen och vi måste åka vidare. Vi ska till Marocko och Inkas soldats permission har redan tagit slut och det är trist att va femte hjulet även om jag kunde stannat livet ut, så vi går ut och äter avskedsmiddag. Det blir fisksoppa, Paul och jag petar bort all bläckfisk medans Inka äter med god aptit. På morgonen efter spyr hon som en gris, så vi får en dag till. Nästa morgon följer du oss till stationen. Jag kommer ihåg den tjocka stinsen som säger att vi måste stämpla interrail-korten i stationshuset, så jag går dit medans inka står kvar i tågkupen. Sen börjar tåget långsamt gå och jag glömmer aldrig hennes obeskrivliga min då hon slår ut med händerna mot våra ryggsäckar.  ”Vad ska jag göra?” Paul får personalen att ringa nästa station, där hon får gå av och sen åka tillbaks, så då blev det en dag till men tredje gången gillt. Då åker vi och jag är inte ens ledsen, för jag vet att vi kommer att ses igen. När jag kommer hem till Sverige är jag helt odrägligt positiv, några månader, tills den svenska vardagen slipar ner mig.

Vi sågs aldrig mer men det kom ett kort tio månader senare från en annan stad i södra Spanien. Jag försökte efterforska dig, via hotellet och brittiska konsulatet utan framgång. Detta var innan internet och troligen var det bara ditt artistnamn jag hade. Du var min första kärlek, av de tre stora jag haft i mitt liv. 

Benbrottsminnen.

Jag kommer ihåg när jag bröt benet i tvåan. Det var i februari. Alla trodde att jag brutit det när jag åkte skidor på sportlovet men det var på en scout-träff när jag red på en annan tjejs rygg och hon ramlade.

Pappa körde in mig till sjukhuset och jag kommer ihåg den sköna känslan när det svala gipset las på. Min stackars kompis Margareta som satt i väntrummet sa att jag skrek som en stucken gris. Det kommer jag inte alls ihåg men kanske var det när de skulle dra benet rätt.

Sen låg jag på sjukhus länge och har inget minne av att jag saknade mina föräldrar alls. Däremot kommer jag ihåg att vi lossade spärrarna till sängarna och åkte runt och gav fart med det friska benet. Tills sjuksköterskorna kom på oss. Sen kom en tant som gav arbetsterapi och jag gjorde nån liten docka och sen hade hon en så fin liten mjuk skinnbit som jag så gärna ville ha, men inte fick. Sen när hon inte märkte, tog jag den i alla fall och hade samvetskval i många år så fort jag såg skinnet, tills jag till slut slängde den. Och jag som bara hade velat klappa det.

Sen kom jag hem och blev körd till skolan med stort gipsat ben och fick sitta kvar i klassrummet när de andra gick till matsalen och äta mina medhavda ägg. En kompis fick stanna med mig så plötsligt blev jag lite poppis. När gipset skulle klippas upp var det för tjockt så de fick ta fram sågen och jag var jätterädd att de skulle såga i benet. Sen fick jag ligga i badkaret och försöka träna upp det lilla smala benet.

Att jag kom att tänka på detta minne nu, är för att jag återigen har brutit ben, denna gång i foten fast den högra. Så att det äntligen blir jämnt eller? Det är 52 år senare och återigen februari, benbrottsmånaden. Och sportlov. I år hann jag få fram både skidor och skridskor men inte prova. Nu ser jag framemot våren och tunna fina skor och mig dansandes fram, drömmer jag om när jag sitter inlåst på första våningen i min lägenhet.

Jag har tänkt på att jag aldrig saknade mina föräldrar, till skillnad från Margareta som alltid var lessen och längtade efter mamma när hon var hos oss. Jag kommer ihåg när jag var kanske fem – sex år att de inte fick krama och pussa mig längre, att jag vände mig bort. Tror jag var så besviken på dem redan då, att de inte fick komma nära längre eller var jag bara ett barn som inte ville ha nån kroppskontakt?

Och så har livet fortsatt. Jag längtar efter närhet men vågar inte släppa in, fast jag är så öppen av mig, säger folk.

To be continued….