Minne från Afrika.

Jag går ut på verandan för att se var oväsendet kommer ifrån. Det är en stor buss som stannat precis utanför huset. Och massa vita turister väller av.

   - De ska ner och besöka krokodilpoolen, säger du som precis kommit ut och lagt armen om mig. Jag blir förvånad, det är sällan du rör mig när andra kan se. Kanske vill du visa att vi hör ihop, att jag inte ska känna mig ensam när mina landsmän passerar.

-           -   Jag hatar det här, säger du.

-            -  Vad är det, undrar jag.

-             -   Du ska få se när de kommer tillbaka för att åka sen. Då brukar chauffören kasta ut lite godis och alla skrattar åt barnen som slåss om karamellerna.

Dina ögon blir ännu svartare och skulle kunna döda och jag tänker att du är uppväxt i en liten by helt beroende av turism. Du berättar om hur du skrek ”tjocka mage” efter turisterna när du var liten om du inte fick något. Själv har jag har redan slutat ge barnen som springer efter mig och skriker ”tubab, tubab” vilket betyder vit eller ”give me some money”.

Och jag ser oss plötsligt utifrån; en medelålders solbränd kvinna med massa små flätor som når ner till midjan iklädd en gul batikfärgad långklänning, som står framför ett hus där putsen lossnat, med en lång yngre kolsvart man med korta dreadlocks och ögon som hatar. Jag ser oss som turisterna gör och undrar vad de tänker när de ser oss och jag undrar också hur det kommer gå.

en vanlig kväll i förorten

 Hässelby Gård en onsdagskväll i novembermörkret. Det är bara hon och missbrukarna kvar. Alla andra sover och drömmer om en ny morgondag. Själv har hon slutat drömma. Vaknar lika tom som när hon somnade.

”Kan det inte hända nåt kul snart”, säger hon högt för sig själv. ”Nåt som skakar om både mig och trafikanterna”. Och i samma ögonblick skakar hela biljetthallen till. ”Skit, vad händer”, ropar hon men efter några sekunder stillnar allt igen. Hon bestämmer sig för att kolla nere i maskinrummet när hon kört ut alla kvardröjande. ”Vi stänger nu, sista tåget har gått, du får ta nattbuss istället”, säger hon till en som har somnat på träbanken på perrongen.

När alla är ordentligt utkörda och utelåsta går hon ner till maskinrummet. Det är som golvet vibrerar därinne fast hon stängt av rulltrappan. Hon har ju sett skräckfilmer men det går inte att va rädd av sig om man ska jobba här, tänker hon och kommer ihåg filmen om när det brann i Londons tunnelbana. Allas skräck är att det ska börja brinna ordentligt i tunnelbanan, så hon tänker det är bäst att kolla ordentligt. Kanske sprängde de för nya husbygget i Hässelby Strand men är väl sent på natten. Hon sniffar lite, luktar det inte lite bränt och ser plötsligt en undanskymd dörr som det står pannrum på. Allt är väl elektriskt nuförtiden, tänker hon, inte kan det stå nån välbyggd eldare här och skyffla kol. Jag kan alltid prova om min nyckel går och konstigt nog öppnas dörren och därinne är den en spiraltrappa som leder rakt ner i halvdunklet för lysknappen fungerar inte. Hon tycker det är spännande att utforska nya rum och vilken tur att det finns ficklampa på mobilen nuförtiden, tänker hon när hon går ner för trappan. Är det inte nåt rött som glimmar därinne i hörnan och härnere luktar det starkt, inte riktigt bränt och plötsligt reser sig håren på hennes armar och non blir livrädd. Det känns som nån tittar på henne. Hon har hört att det är 10 000 nycklar utdelade. Det finns säkert nån galning bland dem.

   - ”Hallå, är det nån här”, ropar hon ut i mörkret och ekot svarar ”nån här, nån här”.

Om diagnoser, dikter och drömmar.

Jaha, så hade hon papper på det också. Aspergers, ADHD och lindrig depressiv episod, (vad nu det är för något), är hennes neurologiska diagnoser. Känns konstigt eftersom överaktiv är långt från hennes nuvarande tillstånd. Kanske tar de ut varann, tänker hon, ADHD och depressionen, som ju i alla fall var lindrig eller så har hon ADD istället. De kanske skrev fel, känns som det skulle stämma bättre. Vem vet säkert?

Hennes tanke var att få till en sjukersättning på 50 %, för det är vad hon orkar jobba. Då borde tre diagnoser räcka. Och hon samlar intyg. Letar bland alla krämpor. Större och mindre men ingenting hjälper. Avslag. Eftersom hon ju bara varit på den öppna arbetsmarknaden kan försäkringskassan inte veta om hennes arbetsförmåga är varaktigt nedsatt och det blir svårt att överklaga. Hon inser att hon skulle sett till att bli sjukskriven för länge sen, alla de där åren hon gick och snackade med en psykiatriker.

Plötsligt dyker en gammal dikt upp i huvudet:

                                                                  ett liv

   Hon var en snäll flicka när hon föddes. Och snällare blev hon i takt med att bröderna kom. När hon fick en lillasyster var hon redan tonåring. Hon rökte, drack och svor värre än sina bröder. Hon lovade sig själv att aldrig skaffa barn.

   När hon slutade skolan kastade hon sig ut i världen. Där fanns mycket. Och många. Men hon aktade sig. Och tiden gick. Hon drack och svor fortfarande men hade slutat röka.

   Hon köpte ett torp och flytta från stan. Grannen hörde henne ibland, när hon satt och spelade flöjt om kvällningen. Annars hölls hon mest för sig själv. Hon hade visst slutat dricka också.

   En varm augustikväll tog hon cykeln ner till sjön. Och inte ens cykeldjäveln har synts till sen dess.

Och torpet i Fagerhult såldes, trots vacker vitkaklad öppen spis och burspråk åt norr. Men drömmen är kvar. Om att sitta på den blåmålade trappen, titta ut över havet, skogen, ängarna. Vad som helst som är levande och organiskt, inte skärande metall och stressade människor. Varför kom jag aldrig längre än hit, frågar hon sig. Var jag inte värd mer, undrar hon och ögonen tåras. Livet skulle varit så mycket mer, vi födda på femtio-talet gick ju en strålande framtid till mötes. Kanske var hon för negativ, som brorsan säger eller för klarsynt eller helt enkelt för öppen mot omvärlden.

Hon minns sin gymnasieuppsats ”Är den ljusnande framtid vår” som hon fick så dåligt betyg för, eftersom hon missförstått ämnet när hon skrev om miljöförstöring, överbefolkning, krig och annat elände. Enligt läraren skulle skrivit om sin egen framtid, precis som den blev så mycket bättre. Strålande av radioaktivitet efter alla blåbetongshus hon bott i. Och nu har de satt upp mätdosor i tunnelbanan också för att kolla radonhalten, förutom alla andra partiklar som finns där. Förr innehöll tunnelbanetågens bromsband asbest och det virvlar nog fortfarande runt långt inne i tunnlarna. Mättar alla råttor och annat oknytt som håller till där.

Det är svårt att vara renässansmänniska idag, tänker hon, en sån som hon som tröttnar fort, aldrig riktigt vill fördjupa sig, hade passat att vara journalist om hon klarat pressen, men med alla dessa diagnoser hade hon nog slutat som alkis. Tydligen vanligt bland journalister och få uppnår pensionsåldern fick hon höra när hon pryade som journalist i nian och då slog de drömmarna ur hågen.

   - Varför blev du aldrig något, frågade föreståndaren på transitboendet för ensamkommande flyktingbarn när hon såg hennes ceve. Och hon svamlade på om skrivande och målande. Eller arbetscoachen som undrade om det inte kunde vara roligt att sluta med flaggan i topp, det vill säga hitta nåt som kändes kul som avslut på arbetslivet. Det kunde det varit förstås men nu blev det inte så. Istället heltid som spärrvakt, ett yrke som numera är utsatt för samma stress som alla andra jobb i dagens arbetsliv. De hade tre olika ”mystery shoppers” efter sig. SL stod för en och det egna företaget för de andra två. Numera skulle de få nerslag om de inte hälsade först på kunderna. Hon såg framför sig hur hon med öppen lucka skrek hej, hej, hysteriskt ut i hallen och alla trafikanterna bara tittade på henne som hon var galen. Jaja, i denna värld är det inte konstigt om vi alla blir tokiga till slut.

Hon tänker alla andra hon hört om som fått sina diagnoser som vuxna. Plötsligt har allt omkring dem fallit på plats och deras liv blivit en lycklig saga. För henne är livet detsamma, möjligtvis värre eftersom hon blivit äldre och sjukare och tappat hoppet om en ljusning. Kanske är det en sån blogg hon ska starta, tänker hon, om en som vet allt men ändå inte förmår och tycker det mesta är nattsvart. Den måste antagligen va mycket konstnärlig för att få några läsare. Eller så skulle hon varit en man med stort ego.

Jaja, som kvinna får hon kämpa på i det lilla. Glädja sig åt att julstjärnan kommit på plats samtidigt som grannarnas i år. Nu när hon inte äter gluten så slipper hon julbaket också. Så hon klarar nog december i år igen och sen kommer ljuset tillbaks och hoppet om ett nytt godare år då hon fyller 60. Kalas kommer krävas, kanske kan hon åka iväg till paradisön hon alltid drömt om, nu när torpet lyser med sin frånvaro.