Eva och hennes arbetstrauma.

”Är det någon mening med livet” är en dikt pappa skrev som ung och mamma svarade alltid ” livet är ett helvete att leva” när jag beklagade mig, så det är inte så konstigt kanske. Att jag blev som jag blev. Inte bara dålig men ofta fel. Speciellt när det gäller arbetsliv. Vi är inte kompatibla, jobb och jag. Kanske inte kärlek heller men det har inte bekymrat mig. Med mina föräldrar som förebild och uppväxt med ”Död åt familjen”, grupp 8 - cirklar och fältbiologerna tänkte jag mig aldrig nåt traditionellt familjeliv men att hitta en sysselsättning jag trivdes med. Det ville jag. Och kompisarna ältade killar, jag ältade jobb. Hoppade omkring, kände mig aldrig hemma nånstans. Blev aldrig ”vi” med arbetet och nu sitter jag här igen. Tredje gången gillt. Ger mig tid att skriva i alla fall.

Kungsträdgården norra

Gelehjärtan och mintkyssar

när verkligheten är svår.

Här har du i alla fall till att tänka

sa den förklädda ängeln

och lyfte den dagen.

Nu har godisnapparna tagits ifrån mig också, för magens skull och cigaretterna kastade jag själv. Allt i ett försök att läka och skapa ett längre friskare liv. Kanske ska jag städa hemma också. Putsa fönstren mellan mig och världen. Sluta gömma, titta ner, smyga undan. Stå kvar, våga visa. Här är jag. Så här blev det. Rakt upp och ner. Utan skygglappar. Ett liv går alldeles för fort. Doris Lessing skrev i nån av sina böcker att vi människor egentligen skulle blivit flera hundra år och det kändes väldigt sant när jag läste det.

Började allt när morfar dog och mormor Lisa blev ensam med fyra barn på trettiotalet? Min mamma och hennes tvillingsyster var bara tre år gamla. Mormor fick flytta från villan och tjänstefolket i Nockeby till barnrikehusen i Traneberg och börja jobba som kontorist. Eller var det mammas självuppoffrande martyrskap som hemmafru i 18 år som är orsaken? Varför skrev jag redan som tio-åring i ”Min bok” att det viktigaste för mig var att få en utbildning och ett jobb jag trivdes med; inte resa jorden runt, gifta mig med en prins, få massa barn eller hitta krukan med guld vid regnbågens fot? Eller var det när jag som sjuttonåring städade Åkeshovs sjukhus och inte hann med jobbet på helgerna och gråtfärdig tänkte/ kände att arbetslivet inte var för såna som mig? Är det där allt grundlades? Det märkliga med mitt dåliga ”arbetssjälvförtroende” är att jag lätt ställer mig upp i en fullsatt aula och ställer frågor till föreläsaren.

Nu är jag i alla fall snart pensionär och har ännu inte uppnått mitt livsmål: en lättsam och trivsam försörjning. Efter varierande studier som sömnad  på komvux - alldeles för petigt, till vävning - jättekul och mycket terapeutiskt, waldorfpedagogik i Bromma - roligt att läsa Steiner och lära mig både karda och spinna, målning i Järna - kul men jobbigt att måla blått, den enda gången jag klätt mig i svart förresten, kan bero på att den svarta kritan saknades där, ledarutbildningen på Alla Kan Institutet - den behövde jag gå två gånger för att lyckas ställa upp mål, drama på Lärarhögskolan – där tre personer skulle tala med samma röst utan att någon bestämde vad som skulle sägas,  retorik på universitetet där jag lärde mig argumentera för sluten spärrlinje fast jag tycker tvärtemot, Socialhögskolan på sjuttiotalet - mindre radikalt än väntat, Lärarhögskolan - där vi behandlades som de små barn vi skulle undervisa och slutligen skrivarkurs på Sundbybergs folkhögskola - det bästa. Ett helt år jag kände mig rätt!

För att inte tala om alla jobben. Där jag oftast kände mig som en tillfällig besökare som tittade in och inte gillade organisationen. Jobb blev nåt jag bara gjorde och försökte låta bli att tänka alltför mycket på. Men det var svårt. När jag åkte till skolan i Blackeberg kändes det som jag var på väg till mitt fängelse, när barnen glatt sprang emot mig i korridoren fick jag svårt att andas. När jag blandade ihop medicinerna på servicehuset och som tur var upptäckte misstaget, innan tanten hunnit ta pillrena.

Min karriär som behandlingsassistent började med att en elev drog kniv på min ”intro”. Då hoppade jag av men hamnade senare där som kokerska och första dan glömmer jag inte. Den grekiska killen som kom in, han jag blivit varnad för, och frågade var det var för mat. Jag sa blodpudding och han: vet du vad jag gjorde förra gången det var blodpudding och jag sa nej. Då visade han med handen hur han skickat fatet i golvet och jag sa: du kan äta det vegetariska istället. Han som aldrig vågade åka tunnelbana utan en kniv i fickan och vaknade upp med någons tänder sittande fast i knogen. Killen, som varken kunde tala grekiska eller svenska ordentligt när jag började men fick svenskan under året jag arbetade där. Innan jag slutade bakade vi, min första och hittills enda schwarzwaldtårta tillsammans, och skildes som goda vänner. Sen fortsatte jag där som timvikarie fast jag undrade varför emellanåt. Som när jag fick avstyra ett bråk på toaletten mellan kickerstjejen och en vanlig biobesökare. Som när den långa 16-åringen föraktfullt sa till mig, du har inte varit med om hälften av det jag har men inte kunde sova utan sin nalle. Eller hon som skurit sig och signalerade till mig med ögonen att inte säga nåt till 12-åring som passerade utan att märka nåt. När värstingen i Skarpnäck siktade på mitt ansikte med en dartpil och jag undrade om han verkligen skulle kasta och efteråt tänkte att jag nog borde byta bana men trivdes som behandlingsassistent trots allt, gillade ungdomarnas friskhet och att ingen dag var den andra lik, utan att det bara var att följa med i flödet, go with the flow och att jag kanske gjorde nån skillnad. När jag tillslut fick en tekopp i tinningen och bara flydde genom alla låsta slussar var det nog. Glad att ögat klarade sig.

Sen blev jag arbetsförmedlare och där var kollegerna avundsjuka på de arbetslösa som satt i Rålamshovsparken hela dagarna och kom in glada och brunbrända emellanåt för att stämpla sina kort. Jag tyckte alla arbetslösa sekreterare var trista och gillade mest kulturarbetarna eller en som jobbat för Green Peace, som ville göra skillnad. Det hade vi gemensamt och när jag bestämt mig för att säga upp mig gick jag plötsligt och sjöng i korridoren men sen tänkte jag, kan jag säga upp en fast anställning när jag är över fyrtio och då slutade jag genast att sjunga, så jag hade inget val. Sen blev jag speciallärare för tonårsflickor och tjejerna gillade jag men inte att lära ut och då var jag på fel ställe igen och igen och igen.

Och tunnelbanan har på något sätt alltid varit ok. Jag tog på min uniform, gick dit och gjorde det jag skulle och sen var det inget mer med det. På den tiden hade vi klotterpärmar i spärren där folk skrev under synonym och det var roligt att skriva ner små betraktelser och sen se responsen när jag kom tillbaks nästa gång.  Då på sjuttiotalet, hette det spärrvakt, numera spärrexpeditör. Spärrlinjen var öppen och vi fick röka i vår kur men inte trafikanterna. Så där satt jag, en rökande 24-åring och tittade ut på alla människor som gick förbi, sålde lite biljetter och funderade på vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag gick på Sopis då och ville i alla fall inte bli socionom.

Sen fick jag barn, slutade och jobbade istället i folkkampanjen mot kärnkraft och blev grundlurad av politikerna. Efter det började jag jobba på fritidsgård och flyttade till kollektiv i ett hus där ägaren hade mördat sin fru och hennes älskare. I det rummet var vibrationerna så dåliga att ingen kunde bo där, utom mina ouppackade kartonger. Redan då var de med och blev mina ständiga kompisar. Och dottern fick feberkramper och skrek nej, mamma nej och tittade mot något och jag fick panik och lyckades skaffa förtur på bostadsförmedlingen till en tvåa i Vasastan.

Så småningom kom jag tillbaks till tunnelbanan, och sen en gång till. Hur det gick till är det ingen som vet men nu sitter jag här igen, 35 år senare. Iklädd en något större uniform; jag som alltid avskytt blått, sen jag som liten kläddes i blått, rött och vitt. Försöker nu uppamma intresse för oläsliga sms-biljetter och den nya ”reskassan”. För att förgylla min tillvaro här nere i underjorden började ifonen leta fram färger och pennan skrev ner roliga möten och så började jag skapa en utställningen som ska visas i maj.

Tänker ofta på hur människor överlevt i vårt kalla klimat genom tiderna. Tror det gav upphov till en speciell sorts människa. En som höll sig för sig själv. En ”Spara-typ”. ”Slösa” dog ut under århundradena. Önskar ofta jag bodde i ett varmare land. Där det var närmare till skratt och gråt med, för den delen. Där tårar inte fryser till is och används som kulor. Där jag passade in.

Himlen är blå, kvällen ljus och när jag sitter här inne och tittar ut känns livet helt ok.

Samma text två gånger, i ett försök att göra den lättläst.

En vanlig dag i april.

På väg till jobbet ser jag en utbrunnen bil. Ånej, tänker jag är det dags nu igen. Jag nämner saken för min kollega och han berättar att han stod på sin balkong halv sex i morse och såg två killar springa därifrån och sen såg han rök.

- Ring brandkåren, säger han till frun och fem minuter senare bolmar det av svart rök men brandkåren ligger på samma gata så bilen är snabbt släckt och bara det halvt utbrända vraket ligger kvar några timmar senare när jag passerar.

- Varför tar de inte bort det, säger jag till kollegan. Nu blir folk bara inspirerade och tänder på nån ny. Hoppas min klarar sig.

Igår fick jag en insikt. Jag fyller 60 nästa år och trodde aldrig jag skulle bli så gammal men här är jag nu och undrar vad jag gjort alla dessa år. Har känt länge att jag kastat bort mitt liv men det går ju inte att göra nåt åt nu utan det enda jag kan göra är att ta tillvara den lilla rest som är kvar. Verkligen fundera över vad som är viktigt. Folk säger att det enda som är viktigt är kärlek och det är jag inte så bra på men älskar dottern i alla fall. Är mycket dålig på att hålla ordning på mina saker men är det viktigt? Har försökt att rensa i röran i femton år nu och det går sådär.

Om en månad ska jag ha utställning. Frågan är om det är viktigt? Borde fundera lite mer över mitt syfte med utställningen. Den heter ”Ur underjorden – bilder och betraktelser”. Vad är det jag betraktar och vill visa upp. Har nån ide om att det är färgen jag försöker fånga för att överhuvudtaget stå ut härnere. Så första frågan är vad jag vill visa och säga. Nästa är vad folk vill se. Ja, det är mycket med det där och trött blir/är jag men har i alla fall ätit i två dagar nu och det är gott så. Försiktigt, försiktigt vill inte ha ett bakslag igen och precis när jag skriver detta hugger det till i magen.

Det står en kille i vänthallen med röd mössa och hörlurar och bläddrar med sin telefon. Blir inte alls lika uttittad längre. Förr kunde folk titta intresserat på mig för att se vad jag gjorde. Alla lever vi numera i vår egen bubbla men jag är skyddad av skottsäkert glas också. Mig kommer ingen åt. Inte ens jag själv når längre fram.

En måndag i början av april.

Jag sitter på min vanliga buss på väg till jobbet och tittar ut genom fönstret. Då ser jag en bränd bil. Jag blir orolig att ungdomarna i området ska börja elda igen, precis som de gjorde förra våren.

När jag kommer fram berättar min arbetskamrat att han stod på sin balkong halv sex i morse och såg röken. Först såg han två killar springa därifrån och sen började det ryka.

-       Ring brandkåren, sa han till sin fru.

 Fem minuter senare bolmar det av svart rök. Som tur är ligger brandkåren på samma gata, så branden är snabbt släckt. När jag kommer åkande några timmar senare, är bara det utbrända vraket kvar.

-       Varför tar de inte bort den brända bilen, frågar jag kollegan.

Jag blir orolig att någon ska tända eld på min bil.

Nästa år fyller jag 60. När jag var yngre trodde jag inte att jag skulle bli så gammal. Nu har jag fyllt 59 och undrar vad jag gjort alla dessa år jag levt. Det känns som jag har kastat bort mitt liv. Det jag ska göra i fortsättningen, är att ta tillvara det lilla liv jag har kvar. Tänka efter vad som är viktigt. Många säger att det är kärlek. Jag älskar min dotter. Jag är dålig på att hålla ordning på mina saker men är det viktigt? Jag har försökt att rensa i min röra i femton år nu. Det är svårt.

Om en månad ska jag ha en utställning. Är det viktigt? Jag måste fundera över vad jag vill med min utställning ”Ur underjorden – bilder och betraktelser”. Vilka foton som ska vara med. Vilka dikter jag tycker mest om. Min ide är att visa färgen som finns nere i tunnelbanan. Att det finns färg är mycket viktigt för att jag ska stå ut här under jord.

Min första fråga är vad jag vill visa och säga. Nästa fråga är vad folk vill se. Jag blir alldeles trött när jag tänker på utställningen. Ja, det är mycket jag måste fundera över och bestämma.

Nu kan jag i alla fall äta igen sen två dagar. Det gör mig glad. Jag äter försiktigt, försiktigt men precis när jag skriver detta, hugger det till igen i magen.

Det står en kille i vänthallen med röd mössa och hörlurar och bläddrar i sin telefon. Han tittar inte alls på mig. För några år sedan stirrade folk på mig istället. Då ville de veta vad jag gjorde här inne i spärrkuren. Nu lever alla i sin egen lilla bubbla. Jag är skyddad av skottsäkert glas. Mig kommer ingen åt. Hoppas dörren fortfarande går att öppna, så jag kommer ut när jag slutar jobba.