En vanlig dag i kuren.

Det finns nog inte mycket som är ödsligare än en tunnelbaneuppgång utan människor. Fläkten jobbar på. Sprutar ut varmluft i kuren nu när vintern kommit. Lysrören är starka. Ger ett kallt vitt ljus i hallen. I tunneln utanför skiner det halogengult. Upplyst från många håll. Datorns blåa sken faller över de vita papprena hon fyller. Ett efter ett. Skriver sig en mening.

Hon hör röster på håll. De ekar ner i trappen. Grindarnas dörrar gnisslar när de öppnas. Inte gjorda för trafikanternas omilda behandling. Kiosken har stängt nu. Chokladen är inlåst. Lika gott så. Fast det kommer ju nya dagar.

 Plötsligt kommer en full man fram till henne i luckan och berättar att hon har världens tråkigaste jobb. Det har han läst i tidningen, så det måste va sant. Vad ska hon svara?  Nu har det gått långt, tänker hon, när till och med trafikanterna tycker synd om mig.

Sen minns hon att det hänt tidigare när hon jobbade som telefonintervjuare och ringde upp folk för att fråga ut dem. Då var det en kvinna som sa: jag är undersköterska och tycker jag har ett tråkigt jobb men ditt måste vara värre! Eftersom samtalen ibland blev avlyssnade av chefer, kände hon sig tvungen att förneka det.

Och hon tänker vidare på kvinnan i Kungsträdgården som sa: Här har du i alla fall tid att tänka. Och då skrev hon en dikt.

”Tröstar sig med gelehallon och mintkyssar när verkligheten är svår.

-       Men här har du ju i alla fall tid att tänka, sa den förklädda ängeln

och lyfte den dagen.”

Intressant att hon får så många omkring sig att engagera sig i det hon sysslar med och dessutom tycka synd om henne, som hon ju också själv gör, de dåliga dagarna i alla fall.

Att bli tröstad av trafikanter i sin sorglighet. Så kan det också bli. ”No man is an island”. Och ibland kan hon trösta tillbaks.

Kanske ska hon börja sjunga i spärren eller göra musik av alla ljud. Hon kommer ihåg sin tågsång ” Och nu sitter jag här på tåget, och nu sitter jag här igen, nu sitter jag här på tåget och jag vill bara hem” som hon skrev när hon åkte Roslagsbanan till sitt tidigare arbete som lärare. Hon kommer ihåg att det kändes som att gå i fängelse. Ångesten som växte när barnen glatt sprang emot henne i korridoren slipper hon nu. Ingen springer glatt en spärrvakt till mötes. Alla springer stressat upp till sina tåg. Livet hänger på om de kommer med eller inte. Och vi har ändå betydligt mer plats, än bilder hon sett av indiska överfulla tåg där folk hänger utanpå eller pressas in i tunnelbanan i Hong Kong.

Vi har det så bra och ändå är vi så olyckliga. Är några hundar begravda här, ganska många tror hon.

”Home is where my heart is”, tänker hon och längtar till Afrika men inte efter ebola så hon blir kvar, stannar vid sin läst som en annan skomakare.  Spärrvakten stämplar på, fast stämpeln gått i graven till förmån för elektroniska biljetter.

Hon byter station och ger en tidig avlösning.

-Åh, tror du på karma, säger kollegan.

-Ja!

-Jag kom 20 minuter för tidigt idag och nu får jag tillbaks.

Hon ställer in fotpall och kontorsstol, justerar ljuset och vrider upp värmen. Framåt kvällen brukar kylan krypa in, så hon får linda jackan runt benen. Hon fick ett tips från en gammal spärrvakt att stoppa in en metrotidning innanför skjortan och det funkade faktiskt mot blåsten utifrån.

Nu är det sen kväll i förorten. De höga husen i Hässelby sover och likaså deras invånare, bara missbrukarna, tonåringarna och en och annan vilseledd som är ute. ”Fåglarna flög, häcken växte hög, hög som ett höghus i Hässelby Gård. Törnrosa går runt i sitt tysta palats, fram till fönstret och tittar, hon tittar mot närmaste busshållplats, tänk om prinsen inte hittar”, sjunger hon. På denna station får hon rulltrappemusik till sången. Den låter illa, metall som slår emot. Hon går ut och sätter den på trampkontakt istället. Vilsamt för hennes öron och kanske för trappan också, men en liten olycksfallsrisk för trafikanterna men det får de ta, tänker hon. Jag ska väl inte behöva bli galen bara för jag jobbar här. 

Flödestext

Fredagsflödande.

Jag sitter till beskådande, upplyst tittar jag rakt fram, ut på de gula lönnlöven som rister. Vinden vill något, de stretar emot. Jag tänker att jag borde vara som bladen, släppa taget och bara flyga med, falla till jorden och långsamt tappa min färg, trampas ner, i och återgå till jord. Från jord är du kommen…

Att inte streta emot det oundvikliga. Göra mer som djuren, va i rörelse, inte bara sitta still med kroppen, instängd i mitt huvud. Jag kravlar mig fast vid min gren, mina saker, mitt hem och missar livet, dansen i vinden och vi ska ju ändå så småningom dö, förmultna och återgå.

Det mesta av mitt liv är slut nu. Vill jag fortsätta vara olycklig? Har jag ett val? Kan en människa som aldrig varit riktigt glad plötsligt bli det? Lövets gula färg gör mig i alla fall lite glad och vindens smekning över kinden. Att skruva upp värmen på max i kuren gör mig också glad.

Marken dånar under mig när ett tåg far förbi. Bara till Hässelby. Ville jag inte längre?

Det är svårt att hela tiden kämpa mot ”är det nån mening”, klart det inte är eller klart det är, fågeln som letar mat tänker ju inte så. Är det felet, att jag har det för bra? Inte fått kämpa tillräckligt, känns som det inte hade hjälpt. Hade det varit tuffare hade jag helt gett upp. Du har bara ett liv gör något bra av det. Du har bara en chans till, du har bara dig själv att skylla, sluta gnäll i alla fall. Ok, då blir jag väl tyst då, om det är så vi ska ha det.

Idag är fredag, dags för fredagsmys, fredagströtthet efter en arbetsvecka som känns helt meningslös, sitta här och stirra ut bara för att få pengar till mat och hyra och sen ändå få ont i magen när jag äter.

Fredagskväll i förorten.

Mannen i den röda jackan är så full att han knappt kan stå. Han vinglar fram och tillbaks, precis som en skådis som spelar full. Jag undrar nästan om han har nån slags sjukdom men får sen höra att han varit inne på systemet och slagits med vakten. Jag ringer till tryggC efter väktare och säger att om han försöker gå upp på perrongen så ställer jag mig i vägen. Sen lämnar jag över till kollegan och åker vidare till Johannelund vid Coop. Här är folk fulla med matkassar istället. Fredagsmyset väntar.

Du ringer och vill att jag ska komma och hälsa på dig i Brighton. Du känner dig ensam, nu när ditt förhållande spruckit. Jag är lite tveksam. Ta med dottern, säger du och jag svarar att jag ska tänka på saken och ringa upp och tiden går och jag tänker men vet inte om jag vill eller vågar. Tror du dricker för mycket öl och röker också och det vill jag ju inte ha igen. Jag kommer ihåg ditt stora skratt och dina långa dreadlocks från bröllopet när våra kompisar gifte sig och hur vi dansade och kramades. Våra stora magar som möttes.

Sen ringer min kompis och berättar att du är död. Ihjälslagen av en svart polis på en pub och jag blir så lessen. Mer än när mamma dog. Jag tänker att det kunde gjort skillnad om jag ringt. Att du kanske fortfarande levt då. Och jag tänker på dina sex barn. Så himla onödigt. Och jag tänker att jag har ett ansvar som människa som jag försökt smita ifrån. Och jag tänker att jag ska lära mig något av detta, att försöka bli tydlig. Och det tar veckor innan jag kan förmå mig att radera ditt nummer ur telefonen.

Och jag tror ännu inte jag har lyckats, att bli tydlig alltså. Är fortfarande för feg, gömmer mig bakom min trötthet, mina krämpor, alla mina saker är bra gömställen så ingen kan se. Uniformen döljer också mitt verkliga jag. Och jag tänker att det aldrig är för sent, att det är nu eller aldrig.

Och jag lärde mig aldrig dyka som liten och har försökt som vuxen och vet inte hur många magplask men de sista åren har jag slutat försöka. Tror jag tappade gnistan nånstans i Afrika, hoppet om att kunna dela mitt liv med någon annan. Ensamheten blev min arvedel.

Ett besök på Karolinska sjukhuset.

         Jag hittar fram till rummet nu och har redan varit där ett tag.

   -    Jag tänkte åka bort några dar.

   -    Vart ska du?

   -    Du kommer ihåg Pierre som jag berättade om, han som bodde      

i Tyskland. Jag tänkte åka ner över Kristi Himmelsfärd.

   -    Och här ligger jag och dör.

   -    Men du kommer ju inte dö nu, det är ju bara fyra dar…

   -    Och din dotter då?

-       Men mamma, hon är ju 17 och bor nästan hela tiden hos Magnus

-       Ja, ja, du gör som du vill! Det har du alltid gjort.

Och det blir tyst en stund. Jag tittar ut genom fönstret och klappar mamma lite på ryggen. Det enda ställe jag får röra sen jag kom hem från Gambia med diarre.

-       Det finns så mycket sjukdomar, fortsätter hon.

-       Mamma, han har inte AIDS! Han jobbar på sjukhus och de testas varje år.

-       Det finns så mycket andra sjukdomar, du vet inte … men ni behöver ju inte ha sex!

   -    Nej, mamma, det behöver vi inte.

Och jag är 42 år och glad att jag inte blir arg.

Din mage är gigantisk. Cancern äter dig inifrån. För god för den här världen, som din storasyster sa på begravningen. Jag tänker att magen är så stor av all besvikelse du svalt under ditt liv. Jag stannar ett tag till. Vi säger hej med en klapp på ryggen.

Jag kommer ut till en sån där självlysande kväll i slutet av maj där allt är så tydligt. Nästa gång jag ser dig är du död och jag har svårt att bestämma mig för om jag ska våga röra dig eller inte.

Samma natt kommer du i en dröm. Du står framme vid en receptionsdisk på ett sjukhus. Jag vet att du är död, så jag tänker att det är bäst att gå fram.

-       Hej, hur är det med dina bröder, frågar du.

De där bråkiga bröderna som stod ditt hjärta så nära. Jag skulle ju varit den snälla storasystern.

Ett möte.

Mötet.

Han hade aldrig riktigt försvunnit ur hennes tankar och drömmar. Den största kärleken. Så hon bestämde sig.

Tog en taxi till Rastagarden och frågade efter Pah. Blev visad in.

-       Du kanske inte kommer ihåg mig men jag känner Pierre. Vi sågs här en kväll för åtta år sen. Nu undrar jag om du har hans nummer i Tyskland.

-       Han bor här nu. Granne med mig. Om jag får ditt nummer kan jag ge honom det, så ringer han nog imorgon.

Och jag lämnar numret och tar taxin tillbaks till hotellet men precis när är framme kommer jag på att jag nog gett ut det gamla simkortets nummer, så jag åker tillbaks och precis så var det.

Nästa dag ringer min telefon och jag hör ett skratt och du säger: hör du vem det är och jag vet ju och vi stämmer träff. Jag ska gå av i en korsning och gå stora vägen till vänster så kommer du gå från ditt hem och möta mig.

Och det är mitt på dagen och vägen är full av människor och färger och lukter. Och du kommer gående. I shorts och mycket längre dreadslocks. Jag känner inte igen dig men förstår av ditt stora skratt att du är du. Till och med rösten är annorlunda och jag är förundrad att jag lyckats glömma ditt utseende, fast du betytt allt.

Du frågar om jag ska följa med till Senegal nästa dag och jag säger ja fast jag vet att jag kommer bli sjuk där och det blir jag också. Jättesjuk av att äta räkor som stått framme hela dagen och väntat på oss när vi fick punktering i the middle of nowhere och din bror snackar hela tiden i bilen. Ni är inte direkt sams och jag försöker placera mig nånstans i mitten och sen blir nu så osams att du hoppar ur bilen i farten och jag följer med och vi är mitt i djungeln och går och går och går och du är så arg men jag tycker det är vackert och ganska kul. Vi är ju på en väg och nån gång ska det väl komma en bil.

Och du säger att timingen inte var rätt förra gången men nu så och du verkar mer förtjust och varför är det aldrig balans och efter några dagar åker jag hem och det är längre mellan Sverige och Gambia, än Sverige och Tyskland men så småningom får du komma hit men då är det redan försent.

Varför skriva?

Att skriva bok – grund

att vara grundad

i sig själv

i mig

att vara här

jag är just nu

om stationen är lugn och tyst

är det ok

om än lite ensamt

om än lite ensamt

Vad innebär det egentligen att skriva?

att skriva för mig

är att föra handen över pappret

att föra ut orden som far runt

att finna orden jag inte visste jag hade

att skriva är att göra något aktivt

att försöka ta ord inifrån

och ge ut till världen

Varför vill jag skriva?

för att jag kan

för att skapa en mening i mitt liv

för att jag har en röst

och kanske nåt å säga

Vilken genre vill jag skriva i?

jag måste börja med mig själv

och där jag är

sen får jag se vad som händer

om något annat utvecklas

Drömmer du om att bli författare eller är det skrivande som sådant som är motorn?

jag drömde om att bli författare

eller skådespelerska

när jag var liten

nu vet jag inte längre

kanske inte vågar drömma

har jag en motor

en gammal rostig kanske

Poetik

ett stort ord att ta i munnen

fast det bara är mina egna reflektioner över skrivandet

att reflektera

en reflex

ett spegelfragment

av allt som far runt

Fundera över varför du skriver, dina tankar, drömmar, ambitioner, mål och tvivel.

tvivlen är lättast

döper genast om mig till Eva Tvivlaren

vad är det för mening

tror du att du har nåt att komma med

nåt nytt

allt är redan sagt

så mycket bättre dessutom

vem vill lyssna

läsa ditt gnäll

drömmen om det gula huset

att sitta på en blåmålad trapp

ligga i en hängmatta

bara vara

lyssna på havet

fåglarnas rop

finns inte mycket människor i mina drömmar

mest natur

”no man is an island”

så hur det ska gå till vet jag inte

drömmen om den vita prinsen

eller kanske svarta

som ska komma ridande

och vilja ha med mig

”sadla din grå springare och rid iväg” 

som rösten sa till mig i Järna

för länge sen

hästen trampar otåligt

när jag inte kan bestämma

vilka saker som ska med

det där med saker är ju så besvärligt

fri som fågeln vill jag va

allt det där jag inte är

nu fick jag vägglöss också

allt som hjälp för att bli av med

släppa taget

innan jag blir levande begravd

i nån pappers eller klädhög

mål är ett ord jag hatar

ambitioner också

ambitionen är att inte ha några mål

målet är att inte ha några ambitioner

för utan kan jag inte misslyckas

vill ha ett enkelt liv

spela wordfeud passar bra

tänker gör jag

tankar hem mitt liv

summerar

väntar på pension

på att slippa slita för brödfödan

slippa tvinga in kroppen i syntet

väntar på

att gå in i världen

naturen

livet                                    

utan skydd

naken

utan fikonlöv

längtar jag tillbaks till Eden

det förlorade paradiset

mitt eget Shangrila

vem vet

kanske finner jag Adam där

igen.

Att skriva bok – grund

Att vara grundad i sig själv, i mig, att vara exakt här jag är just nu.

Och om stationen är lugn och tyst är det ok, om än lite ensamt…..

om än lite ensamt.

Vad innebär det egentligen att skriva?

Att skriva för mig innebär att föra handen över pappret, att föra ut orden som far runt därinne, att finna orden jag inte ens visste att jag hade. Att skriva innebär att göra något aktivt, att försöka ta ord inifrån mig och ge ut till världen.

Varför vill jag skriva?

För att jag kan. För att skapa mening i mitt liv. För att jag har en röst och kanske något att säga.

Vilken genre vill jag skriva i?

Jag måste börja med mig själv och där jag är, sen får jag se vad som händer, om något annat vecklar ut sig

Drömmer du om att bli författare eller är det skrivande som sådant som är motorn?

Jag drömde om att bli skådespelerska eller författare när jag var liten. Nu vet jag inte längre. Vågar jag drömma? Har jag verkligen en motor? En gammal rostig kanske.

Poetik

Är ett stort ord att ta i munnen fast det bara är mina egna reflektioner över att skriva. Att reflektera. En reflex, ett spegelfragment av allt som far runt.

Fundera över varför du skriver, dina tankar, drömmar, ambitioner, mål och tvivel.

Tvivlen är lättast. Döper genast om mig till Eva Tvivlaren. Vad är det för mening, tror du att du har nåt att komma med, nåt nytt, allt är ju redan sagt och mycket bättre dessutom och vem vill lyssna, läsa ditt gnäll.

Drömmen om det gula huset, att sitta på en blåmålad trapp, ligga i en hängmatta och bara vara. Lyssna på havet eller fåglarnas rop. Finns inte många människor i mina drömmar, mest natur men ”no man is an island”,  så hur det ska gå till vet jag inte riktigt.

Drömmen om den vita prinsen eller kanske svarta, som ska komma ridande och vilja ha  mig. ”Sadla din grå springare och rid iväg” som rösten sa till mig i Järna. För länge sen. Hästen trampar otåligt, när jag inte kan bestämma vilka saker som ska med.

Det där med saker är ju besvärligt. Fri som fågeln ville jag va och allt det där jag inte är och nu fick jag ju vägglöss också, allt för att hjälpa mig att bli av med. Släppa taget, innan jag blir levande begravd bland mina pappers - och klädhögar.

Och mål är ett ord jag hatar och ambitioner också. Ambitionen är att inte ha några mål eller målet är att inte ha några ambitioner.  För utan kan jag inte misslyckas. Vill ha ett enkelt liv, att spela wordfeud skulle passa.

Men tänker det gör jag. Tankar hem mitt liv. Summerar och väntar på pensionen, på att slippa slita för brödfödan, att slippa tvinga in kroppen i syntet. Väntar på att gå in i världen, naturen, livet - utan skydd.

Naken, utan fikonlöv längtar jag tillbaks till Eden, det förlorade paradiset, mitt eget Shangrila och vem vet, kanske finner jag Adam där. Igen.