Jag går ut på verandan för att se
var oväsendet kommer ifrån. Det är en stor buss som stannat precis utanför
huset. Och massa vita turister väller av.
- De ska ner
och besöka krokodilpoolen, säger du som precis kommit ut och lagt armen om mig.
Jag blir förvånad, det är sällan du rör mig när andra kan se. Kanske vill du
visa att vi hör ihop, att jag inte ska känna mig ensam när mina landsmän
passerar.
- - Jag
hatar det här, säger du.
- - Vad
är det, undrar jag.
- - Du
ska få se när de kommer tillbaka för att åka sen. Då brukar chauffören kasta ut
lite godis och alla skrattar åt barnen som slåss om karamellerna.
Dina ögon blir ännu svartare och
skulle kunna döda och jag tänker att du är uppväxt i en liten by helt beroende
av turism. Du berättar om hur du skrek ”tjocka mage” efter turisterna när du
var liten om du inte fick något. Själv har jag har redan slutat ge barnen som
springer efter mig och skriker ”tubab, tubab” vilket betyder vit eller ”give me
some money”.
Och jag ser oss plötsligt utifrån;
en medelålders solbränd kvinna med massa små flätor som når ner till midjan
iklädd en gul batikfärgad långklänning, som står framför ett hus där putsen
lossnat, med en lång yngre kolsvart man med korta dreadlocks och ögon som
hatar. Jag ser oss som turisterna gör och undrar vad de tänker när de ser oss
och jag undrar också hur det kommer gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar