Möten på en parkbänk i Humlegården.

En lång matrast. Jag hittar en tom bänk i solen. Sätter mig, blundar och tänder en cigarett. Alla springande människor är kvar på näthinnan. Allt rulltrappebrus och pipet från acessmaskinerna har klistrat sig fast i öronsnäckorna. Då hör jag skramlet av tomburkar nära mig och tittar upp.

-                           -       Kan jag sitta här, och den lilla tanten har redan slagit sig ner. Jag försöker samla ihop matpengar varje dag men det är så många som springer här i parken nuförtiden. Inte bara svenskar heller.

Jag svarar inte och försöker undvika att titta åt hennes håll. Är det mycket begärt att få vila på sin rast?

      -     Det är bättre att samla burkar än att bara sitta hemma, fortsätter tanten. Jag brukar se det som min dagliga motion, istället för att skaffa hund. Det är för många hundar här på Östermalm. Hela parken är full av hundbajs, jag förstår inte att folk vågar ligga i gräset. Visste du att det är mer hundbajs på trottoarerna på Östermalm, än på alla andra ställen i Stockholm? Det stod i tidningen också, fast det visste jag ju redan. Folk här tycker de är för fina för att böja sig ner och både soppåsar och massa burkar slängs i papperskorgarna.

Och tanten bara maler på och mina tankar får vingar och mina ögon ser en möjlighet.

       -     Ser du burkarna där borta.

       -     Tack, tack, det var snällt av dig. Då får jag skynda mig. Du vill inte ha dom själv då?

Nej, jag är inte snäll. Jag vill bara att du ska gå så jag får vara ifred. Och tanten hastar iväg med sina skramlande kassar och jag sluter ögonen igen och försöker förgäves stänga öronen för alla bilar i uppförsbacken på Sturegatan. Svich, svich, sövande svich.

       -     Vad bra du jobbar i tunnelbanan ser jag.

Inte nu igen. Jag skulle lämnat arbetsjackan hemma.

-                                -        Jag är privatdeckare. Jag undrar om polisen registrerar alla resor jag gör, för de verkar alltid veta var jag är. Jag driver ett åtal mot militären och har svårt att skaffa vittnen. De har mobbat mig i 30 år och uppviglat två miljoner svenskar mot mig. Kan du hjälpa mig?

Gud hjälpe mig, ska detta aldrig ta slut?

-                              -       Vad exakt vill du att jag ska gör, mumlar jag och söker efter en utväg. Åh, där kommer visst två ridande poliser.

Och mannen är borta innan jag hunnit avsluta meningen. Jag tittar på klockan, en halvtimme kvar. Tredje gången gillt sägs det. Undrar om jag får sitta ifred nu.

Kokospalm och kungsörn - du och jag.

Palmen.

Du står ensam på stranden

lutar lite

vinden kommer från havet

förut var ni flera

de andra i klunga vid restaurangen

sågades ner när gästerna träffats av hårda nötter

du skrek högt när de föll

ensam

njuter du sol

och salta stormar

ibland sitter några i din skugga

trummar lite

röker en spliff

du tycker om lukten

ibland kommer några ungar

klättrar upp och sparkar hårt

för att få dina frukter på fall

du försöker hålla emot

de bara skrattar

och springer hem med skörden

du trivs bäst på nätterna

bara du och stjärnorna

viskar visdom

din krona

omfamnad av

himlavalvet.

Örnen.

Jag seglar på strömmen

spanar

letar liv

att föda tre ungar

skrikande munnar

mer

mer

vi jobbar hårt

båda två

vår uppgift just nu

att ge möjlighet

till fortsatt liv

där en sork och

den är chanslös

en munsbit

i de gapande näbbarna

klorna river

och hugger

varandra

fördelar rättvist

alla vill ha mest

jag ger mig av igen

vilar i vinden

öppna ögon

ser alla håll

en räv

ett rött streck

i det gula

räcker längre

jag seglar på strömmen

spanar

letar liv.

Fem ord valda ur en dikt av Wislawa Szymborska blev en ny dikt.

Kosovo Polje – Trastfältet.

Jag står på slagfältet

det snabbtorkande blodet

har sjunkit ner i jorden

omvandlats

transformerats

till blodröda pioner

som återkommer varje vår

jag hör ropen från de döende

i trastarnas skrik

de vill mig något

jag lyfter blicken och ser en regnbåge

en fingervisning från Gud

det ska finnas en kruka med guld

vid regnbågens fot

men jag hittar den inte

bara dessa blommor

så långt ögat når

den röda färgen

skär i ögonen

jag går över slagfältet

pionerna krossas under fötterna

liksom drömmarna

blir de ett med jorden.

Och livet går vidare.

En vanlig natt på jobbet.

Det är en måndagskväll i maj. Hon tar sig samman, samlar ihop allt hon behöver och tar cykeln till jobbet. Kvällen är kylig och hon cyklar i ett glänsande mörker. Långt ifrån det elektriska ljuset som fyller hennes arbetsplats. Letar sig in i alla skrymslen och vrår. Lämnar inga dammtussar eller smutsfläckar osedda. Städningen väntar, för att inte tala om den nyaste uppgiften, inventering. Vilket annat arbete inventerar varje natt, tänker hon. Att räkna alla plåster och tidtabeller, för att inte tala om de 400 turkosblå plastkorten. Jag kanske ska gå över till dagtjänst, tänker hon för hundrade gången men blir ändå kvar. Det är som hon trivs med ensamheten på nätterna, att stänga tunnelbanan vid ett. Gå runt och kolla att ingen gömt sig eller somnat på perrongen. Följa sista trafikanten ut, önska god natt och låsa ytterdörrarna, låsa in sig själv och sen sätta igång med städningen.

Hon torkar glasrutor och putsar accessmaskiner så det går att spegla sig i dem. Plockar fimpar och tömmer papperskorgar. Sen är det dags för stationskontrollen. Allt måste fungera och om det inte gör det, så ska det felanmälas. Hon gör allt hon kan för att uppnå målet ”världens bästa tunnelbana” fast hon inuti undrar vad det var för fel på svenskarna som alltid måste va världsbäst, nåt slags lillebrors komplex. När hon en gång sa det på ett arbetsplatsmöte blev chefen arg och sa att varje företag strävar efter att va världsbäst och då backade hon och behåller i fortsättningen tankarna för sig själv. När hon i ett tidigare liv arbetade som lärare, var målet Europas bästa skola, vilket inte heller uppnåddes. Nu är ju hennes nuvarande arbetsgivare ett kinesiskt företag, så målet är kanske logiskt eftersom kineserna är på väg att ta över världen.

Efter att städningen och stationskontrollen är klar och den förhatliga inventeringen inrapporterad klockan fyra, får hon sin efterlängtade halvtimmes paus innan metrotidningarna ska packas upp och stationen öppnas för morgontidiga, trötta varelser på väg till sin försörjning eller eftersläntrande festare på väg hem. Hon lägger upp benen, sluter ögonen och bara andas. Vill inte bli upptäckt sovande eftersom hon har betald arbetspaus. Som en kollega, som var jättesnabb på att städa och sen satt och småslumrande på fel tid och nattchefen som åker runt, kom på henne.

-    Du har inte betalt för att sitta här och sova.

Så hon nöjer sig med att blunda en stund innan hon sträcker ut kroppen, stretchar lite och går upp på perrongen för att ta en cigarett. Som en drottning över sitt kungarike tittar hon sig omkring. Allting skiner och ser ut som det ska och snart får hon cykla hem i en glädjesprittande majmorgon.

På väg ner till metrobuntarna upptäcker hon en ny dörr bredvid elrummet. Hon provar genast sitt inpasseringskort, det knäpper till och hon kan öppna dörren. Den knirkar lite, borde oljas, tänker hon men det kan väl ända inte ingå i hennes arbetsuppgifter. Hon hittar lysknappen till höger och tittar ner på en lång spiraltrappa som vindlar neråt och slutar i mörker. Hon undrar vad som finns där nere, kanske ett skyddsrum, där militären visst hållit till förut? Kanske går det att komma in under berget, tänker hon som alltid haft en dragning, längtan in, under, in i den djupaste tystnaden. En gång satt hon långt in i kolmörker och lyssnade på bergets hjärtslag och droppande källvatten. När hon äntligen trevade sig ut och sommarens ljus och värme mötte henne, kände hon sig pånyttfödd.

Hon går nerför trappan och håller sig ordentligt i räcket. Vem hittar mig om jag ramlar här, tänker hon. När hon kommer ner slår lukten av fuktig källare emot henne. Det känns som i en skog om hösten, tänker hon och just då slocknar lampan. Hon trevar efter lysknappen och väggen känns skrovlig. Som ett träd. Konstigt. Hon tar upp mobilen för att lysa sig fram men den är totaldöd. Säkert ingen mottagning härnere och hon tänker att det är bäst att hon går upp igen. Då ser hon något rött lysa, det är säkert lysknappen och hon går ditåt. Med tvekande steg tar hon sig framåt men det är som det röda också flyttar sig. Hon stannar rådvill och vet inte vart hon ska gå. Framåt, bakåt, stå still eller….

-    Var inte rädd, hör hon en röst. Fortsätt framåt, bara tio steg till.

-    Kom, vi har väntat på dig och det är som rösten får hennes fötter att flytta sig framåt. Långsamt och försiktigt med utsträckta händer, för att inte slå emot något.

-    Blunda nu och öppna försiktigt ögonen, säger rösten som på något hypnotiskt sätt bara får henne att göra som den säger och hon kisar och ser att hon befinner sig i en stor sal med något som ser ut som glittrande stjärnor i taket, eller det är visst stjärnor.

Hon befinner sig en stor skog med stillsamma träd som sträcker sina armar mot evigheten och marken är täckt av gnistrande grönska, det är som att stå i ett kristallhav av glasblommor. Gult, rött och rosa så långt hon ser. Och himlen är förtrollande indigoblå. Den färgen hon längtat efter hela sitt liv. Hon har äntligen kommit hem.

Hon går runt, kramar om träden och andas in blommorna. Hon bara är och hon hör rösten säga:

 -   Vi har väntat på dig, nu kommer allt att bli bra.

Oj då, hon har visst glömt metro, tänker hon. Hon måste ha somnat men tidningarna ligger där de ska och hon har bara att öppna stationen upp och vänta på avlösningen. Vilken konstig dröm. Hon bara måste kolla om dörren finns i verkligheten men där den låg, är bara en tom kaklad vägg. Som hon tittar länge på och stryker med handen över plattorna.

Det är en måndagsmorgon i maj. Solen får allt att glittra och lysa på naturens eget sätt. Så långt från konstgjorda färger och lysrör. Allt kommer bli bra, tänker hon när hon cyklar hem. Allt kommer bli bra.

Johannelunds tunnelbanestation.

Beskrivande.

   Tjänsten börjar 15.20 men hon kommer dit redan 14.48. Hon hittar flera lediga parkeringsplatser och väljer en till vänster. Hon tar en cigarett innan passet börjar och går ner till bergrumskafet och pratar lite med tjejen som jobbar där. Hon håller på att träolja in utemöblerna och berättar att hon älskar lukten och är uppväxt med den. 

15.05 löser hon av kollegan och börjar med att logga in på datorn och acessmaskinen med två olika lösenord. Sen ställer hon in fotpallen och kontorsstolen. Efter det kollar hon vilken temperatur det är, 27 grader och hur AC:n är inställd. Hon stänger dörren till köket och sätter på fläkten. Hon ställer in den på 22 grader men det som blåses på henne är betydligt kallare, så efter en timme stänger hon av den.

   Första arbetspasset är på tre timmar. Hon kollar på Tubnet vad som hänt sen sist. Hon skriver upp sin nya tjänst. Hon tittar på vad nya Mystery Shoppers mätningen visar. De publiceras varje måndag. Gullmarsplan, som legat i topp hela sommaren, är plötsligt sist och Alvik där hon jobbar, ligger på andra plats av fem. Vad skönt, tänker hon, då blir cheferna nöjda.

   Hon läser vidare att det gjort 24,2 miljoner resor med tunnelbanan under augusti 2013. Det är en miljon fler än ett år tidigare. Sen tittar hon på guldkornspalten, de som fått beröm av trafikanter. Ännu har hennes namn inte hamnat där.

Station Johannelund där hon börjar dagen, är en av de lugnaste stationerna på hennes område. Innan de byggde Coop var det helt öde. Rusningstrafiken är minimal. Hon trivs här, kan läsa sin Metro ifred, lösa sina korsord, spela Wordfeud och kolla facebook på mobilen. Och hjälpa de få trafikanter som finns utan stress.

   Löven utanför stationen är fortfarande gröna, några träd har börjat skifta över i gult. Grenarna böjer sig kraftigt, det blåser ute men här inne står luften still. Tågen går var tionde minut, inåt staden och utåt till Hässelby Strand som är ändstation. Hon kollar något kort emellanåt, tittar ointresserat på sms-biljetterna och öppnar den gamla grinden, så barnvagnar och folk med mycket packning kan passera.

   Tre timmar går fort. Tre timmar av hennes liv. En dryg tredjedel av dagens arbete är gjort. Hon låter bilen stå kvar när hon tar tunnelbanan till nästa pass på Råcksta.  Hon slutar klockan 23.00 vid Brommaplan och ser redan framemot ”Mördare okänd” på åttan som börjar 24.00.

Gestaltande.

   Jobbet kallar. På med uniformen, endast två uppknäppta knappar så inte Mysteriy Shopper får nåt att klaga på. Inpassering- och acesskort, nycklar till rulltrappor och hissar. Lite nyponsoppa och två ägg packas ner. Hon vill inte komma försent, vet inte hur det går att få parkering. Kommer i mycket god tid. Det måste ju va så, när hon är en människa som annars alltid kommer försent och sen har skaffat sig ett minutjobb. Intressant.

   Väl på plats ska ljuset dämpas, stol – och fotpall ställas in. Temperaturen kollas och eventuell iskall fläkt stängs av. Tyvärr går inte de bullriga tågen som passerar rakt över hennes huvud att stänga av och inte den höga frekvensen på sedelmaskinen heller, som får hennes axlar att höjas i försvarsställning. Det är som det är. Går att titta ut och njuta av gungande gröna blad som skiftar i gult. Och enstaka trafikanter som inte alls ställer till det. Precis som det ska va då. Så hon får tid att göra det egna. Tänka sina tankar till slut. Skriva sina meningar och hinna sätta punkt. Vinna sina Wordfeud spel. Lösa sina korsord. Det är viktigt att hålla hjärnan igång, för att inte tala om magen. Hon måste hinna göra sitt dagliga motionspass på denna lugna station. Hon har varit slö några dagar. Skyllt på sjukdom, så lätt att hitta ursäkter och sen inte ta ansvar för följderna. Träden bugar för vinden, följsamma grenar vill inte brytas. Kanske är det felet vi människor gör, tänker hon. Att vi inte följer livet utan står ståndaktigt tills vi knäcks av minsta vindpust.

   Det är något märkligt med luften i spärrkuren, tänker hon och kollar temperaturen som står på 25 grader. Hur kan hon då frysa och fundera på att dra på vintertröjan? Bara jag inte håller på att bli sjuk, eller sjukare kanske man ska säga. Hon är nog bara trött efter en jobbig natt. Imorgon blir bättre, imorgon blir ny, mässar hon sitt mantra. Det sista som överger är hoppet och vilken tur att vi människor glömmer så snabbt. Den förmågan har vi nog fått för att orka överleva och kunna börja om, försöka på nytt, äntligen bli den där vinnaren vi innerst inne vet att vi är. Jobba ordentligt på ditt personliga varumärke, hela du är totalansvarig för ditt liv, bara att inse fakta. Om du nu för tredje gången valt att sitta instängd i en liten bur, till allmänt beskådande och stirra ut på folks biljetter med två högskoleutbildningar i ryggen, så är det ditt eget val, ditt eget fel.

   Jag har ju i alla fall ett jobb, en bostad, en bil, tänker hon. Än så länge. Som ger mig möjlighet att köpa och vara en god medborgare, slösa bort mina slantar så hjulen rullar snabbare, så länge bilen nu håller sig på banan. Den slutar nog snart i en brinnande skrothög, mitt i publikhavet när planeten till slut ger upp och skenar rakt ut i världsrymden, darrar, rister, skakar på sig i ett försök att bli av med människan för att kunna fortsätta vara just så vacker och levande som hon är och vi små varelser som förtvivlat försöker hålla oss fast, längtande tillbaks till Shangrila, det förlorade paradiset, Edens lustgård, till barndomen, tillbaka in i livmodern omslutna av modern. Längtar till oansvarighet, till ett lekande liv där alla får va med.