Tre olika känslor.

”Tonights going to be a good, good night.” Rösterna faller ur radion och fyller hela spärrkuren. Hon kan inte låta bli att dansa med och vinka till de få trafikanter som passerar. Hon öppnar luckan så de kan höra också. Vi ska ju va världens bästa t-bana, tänker hon och överträffa folks förväntningar. En dansande spärrvakt är väl precis vad jag vill se när jag kommer hem trött från jobbet.

Kollegan innan hade lyckats ställa in Rix FM. Hon låter den va på. Hon och radioapparaten är inte kompatibla. Nu tittar hon rakt in i ”tigerns öga” och letar efter gamla kompisen som brukar passera. Han är numera läkare och hon skulle behöva ett gratis råd idag. Läkare får ju aldrig vara lediga, som det verkar. För eoners sen bodde de på ”Arne Ankas” gata, jobbade i samma folkkampanjgrupp och hade matkollektiv ihop.

”Im only going to break your heart,” försöker kvinnorösten övertyga henne om men idag biter ingenting. Hon låter alla kroppens celler uppfyllas av teknofrekvens och känner sig bara….

”Busy, busy doing nothing at all.” Hon stirrar rakt ut. Får inte missa en enda plankare som SL kräver redovisning av. Hur många blanketter som helst som ska fyllas i nuförtiden. Går så lätt att fylla eterrymden men är det verkligen nån som läser dom sen? Hon ser en gigantisk sal framför sig full av datorer och människoliknande robotar, inhöljda i ett blåvitt sken.

Hon blundar för att få bort bilden och funderar istället på om hon ska skriva en instruktionsbroschyr, för massa olika sätt att ta sig förbi spärrarna utan att betala.

”Don´t want to work, work, work.” Och aldrig verkar det ta slut. Varje gång hon sagt upp sig och lämnat tillbaks kassa, uniform, nycklar och passerkort har hon varit så lycklig.

”I want to make money while I sleep.” Och sen fastnar hon igen. Som en fluga som snurrar runt flugpappret och tycker synd om alla döende kompisar och ändå inte kan låta bli att fortsätta cirkulera runt. Hon trodde sig va så mycket klokare men förstår att det bara är en tidsfråga tills hon själv sitter där.

The true story of my life.

Och sen kom han då läkaren, precis när hon skrev om honom, sådär som det ofta är när hon håller ögonen öppna och lyssnar inåt. På Universum, Gudinnan, Guden, sig själv eller andra och hon fick några tips. Samlar från alla håll och kanter. Bygger upp en kunskapsbank. Hon har ju tidigare både varit sin egen tandläkare och gynekolog, så magläkare det är väl en baggis. Eller hur?

En omöjlig kärlek.

Du ger mig en komplimang att jag dansar bra men jag viftar bort dig. Så där som jag lärt mig göra, för att få va ifred.

Nästa gång möts vi en uppförsbacke. Jag blir presenterad för dig och säger de vanliga fraserna. Du är ovanligt lång och mörk med rastaflätor. Redan där bestämmer du dig för att vi ska gifta oss, men det vet jag ännu inget om.

Tredje gången vi möts är på stranden. Du sitter tillsammans med Helen, som jag mötte på planet och en svart tjej. Jag går fram för att säga hej och du börjar prata direkt. Jag blir lite förvånad att du talar som om vi redan känner varann, jag kommer inte ens ihåg att vi har setts.

Nån kommer fram med fruktsallad, du matar mig och när nån tar fram en kamera, lägger du armen om mig, lutar ansiktet nära och ler stort. (Tror det är det foto vi ser mest kära ut, av alla hundratals jag har kvar).

Sen tänker jag promenera hem förbi golfbanan. Du erbjuder dig genast att följa med och jag tänker att det blir nog bra, så jag kan gå utan att bli störd av nån annan. Och vi går och har massor att prata om. Det finns mycket att berätta. Jag bor hos en arbetskamrat, vars brorson var den som presenterade oss. Han fick i uppdrag att valla mig runt. Du är fiskare och är just nu emellan båtar.

Precis när vi passerar ett gigantiskt mangoträd, svänger du av och öppnar en liten port i muren. ”Följ med in och säg hej till min familj”, säger du och jag har inget val.

Nu blir jag presenterad för den ena brodern och systern efter den andra. Din mamma, som du är väldigt lik, talar inte alls engelska, utan bara ler. Din pappa jobbar på ett hotell och han förhör mig lite. ”När kom du hit, har du varit här förr”. Alla syskonens namn passerar rakt igenom mitt huvud, eftersom pappan har en ”second wife” är det hur många barn som helst.

Du följer mig hem, vi stämmer träff på kvällen och går till ”Sinatras” för att lyssna på musik. Där tar du min hand och försöker kyssa mig men jag vänder bort huvudet och du börjar tala på ditt eget språk, till Gud, förstår jag senare. Om jag ska bli kvinnan i ditt liv eller inte? Och jag får reda på att du ville presentera mig för din familj, innan vi startade nåt och jag frågar vad du skulle gjort om de inte accepterat mig men du är vuxen, säger du men det gjorde allt enklare att de tyckte om mig. ”Din pappa kan inte ens kyssas”, berättar du vidare.

Du följer mig hem på kvällen och äntligen kommer kyssen. Länge, står vi i skuggan tryckta mot järnstaketet. Och porten är låst, så du får hoppa upp och svinga dig över det höga staketet och öppna för mig från insidan.

Några månader senare är vi gifta, borgerligt i rådhuset. Helt surrealistiskt i ett litet rum med en ointresserad kvinna med vit peruk, ett arv från kolonialtiden och en helt inplastad dator som rummets viktigaste ägodel. . Jag, iklädd en fantastisk turkosvit prinsessklänning och du har lånat vita kläder av din kusin. Vårt lyckliga bröllopsfoto hängs upp på alla väggar i din familjs hus.

Många år senare, efter oräkneliga gräl och när tredje kniven visar sig skickar jag in skilsmässopapprena. Kanske är jag fortfarande gift därnere i Afrika men i Sverige dansar jag lyckligt vidare som skild. Och du är nu omgift, har fått tre söner och säkrat din plats i himlen.

Två dikter, en egen och en ferlinsk.

Vi bygger en ny skola.

Skulpturens ögon

ser långt

längre än konstnärens

han har kört fast

tappat tråden

förstår inte längre

vad skulpturen vill

han vet bara att den måste motstå elementen

inte vittra sönder av det fallande regnet

inte blåsa bort av orkanbyar

inte brinna upp av kvarglömda gnistor

eller sjunka ner och döljas i dy.

En skulptur som ska hålla

kunna tala med framtidens barn.

Det var uppdraget.

Av ständig oro.

Av ständig oro för stort och smått

Jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:

mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genomborrat mej själv förut.

- Så ber jag , vänligen bara

gott folk att låta mej vara.

Denna dikt är skriven av Nils Ferlin, som var min mormors bror. Det är nog anledningen till att jag läste den som ung. Kommer ihåg att den präglade hela min tonårstid, att jag verkligen kände mig träffad och kanske är det fortfarande så.  Just detta med spjuten.  Är förtjust i rytmen också, den flyter bra att läsa högt.

Det unga paret.

Beskrivning och gestaltning.

   Det unga paret sitter och äter frukost i köket. De bor, sen en månad tillbaka, i en andrahands lägenhet från 40-talet, med ganska högt i tak och avlånga rum som avslutas med otvättade fönster åt söder, där nu solen skiner rakt in över dem vid köksbordet. Han läser tidningen och sörplar på sitt kaffe. Hon tittar ut genom fönstret och vilar huvudet i ena handen. Cementas betongpelare speglar sig i vattnet och motorbåtarna ligger vid kajen.  I båten närmast har de dukat upp lunch. Hon tror inte hon någonsin sett det äldre paret åka iväg med båten. Hon ser allt tydligt från ovan, där de bor på tredje våningen.

   -  Vad ska vi göra idag, frågar kvinnan, med oborstat, halvlångt ljust hår.

   -  Ska du inte jobba då, svarar mannen med mörka ringar under ögonen och några dagars orakad skäggstubb.

   -  Då skulle jag väl inte suttit här, utan redan varit på jobbet.

   - Ok, jag ska träffa Christer senare, han vill ha hjälp att flytta nån byrå han fått tag på.

   - Jaha, det kunde du väl sagt tidigare.

   - Sorry, glömde.

   Hon håller upp ett glas juice till och undrar när de sist gjorde något tillsammans en lördag.

-       Vill du ha kulturdelen.

-        Nej, det är bra.

Hon reser sig och går in i andra rummet. Funderar på om hon ska bädda rent i sängen eller gå och lägga sig igen. Hon bestämmer sig för att gå och duscha istället.

   Solen vräker sig obarmhärtigt in genom det smutsiga fönstret och flödar över köksbordet. Han har lagt beslag på tidningen och sörplar i sig sin tredje kopp kaffe.

-       Vill du inte ha en smörgås också, undrar den tilltufsade, unga kvinnan som ser ut som hon tog några öl för mycket kvällen innan.

-       Nej, det är bra.

-       Ska vi tvätta fönstren idag?

-       Nej, jag ska träffa Christer

-       Igen?

-       Ja, han ville ha hjälp med nåt.

   Kvinnan suckar och vilar huvudet i ena handen och tittar ut. Cementas gigantiska betongpelare speglar sig i det stilla vattnet. Hon undrar, för femtionde gången, om fabriken fortfarande är igång och tänker som vanligt, att hon ska googla fram det, men släpper tanken och tittar ner på den närmaste båten där det äldre paret dukat upp en lunch. De umgås i alla fall, tänker hon även om de aldrig åker nån stans.

   Alla kompisarna tyckte de hade sån tur som fick en lägenhet centralt, även om det var i andra hand, så vet man ju inte. Kanske kan bo där i många år. Och sen kunde han flytta in också .

   Själv skulle hon hellre haft utsikt mot innergården, hellre stirrat in i en annan husvägg än att se den obegränsade himlen och vattnet som kunde ta henne vart hon ville, bara hon gav sig av. Att se alla passerande båtar och folk som gick förbi på kajen gjorde bara att hon kände sin egen fångenskap tydligare, men det var ju ingen som stoppade henne. Hon kunde bara ge sig iväg, resa nån stans eller. Bara han kunde skaffa ett jobb nån gång.

   För att bryta de hopplösa tankarna reser hon sig och går in i det kombinerade sov - och vardagsrummet. Hon tittar på den tilltufsade sängen, byta lakan eller lägga sig igen? Valet är alltför lätt men hon avstår och går in för att duscha och göra dagen.

Om kvinnan i staden i Humlegården.

   Kungsträdgården är min park och Kungliga Biblioteket min bostad. Jag har böcker, sju våningar ner i underjorden. Ibland går jag bara runt och insuper lukten. Tar ner en bok, väger den i handen, lyssnar om den har något att säga.

   När jag tröttnat på andras världar fulla av ord, tar jag hissen upp. Går runt och hälsar på alla bleka forskarstuderande och tänker att de har missförstått livet, men alla har rätt att göra sina egna val.

   Ibland öppnar jag den tunga porten och går ut i världen, iförd min långa, vita kappa och mörka solglasögon. Jag sätter mig på en bänk och lyssnar på blommornas tankar. De är som små babisar men de förståss, de lever inte länge. Inte som ekarna. Deras visdom kan bli för mycket.

   När jag känner mig riktigt ensam går jag till min favorit. Ett ganska ungt pilträd som jag kramar om. Låter min kind räfflas av den skrovliga stammen. Och sen står vi där och utbyter liv.

   Ibland sent på natten kan det hända att jag möter någon nattvandrare. Oftast är de fulla eller så har de hund, annars går folk inte in i parken nattetid. Det är som den skrämmer, med alla hukande buskar, där du inte vet vem som kan gömma sig. Och hur de vill göra dig illa, men sån är inte jag. Jag vill bara dela min ensamhet, få möjlighet att vila i ett enklare liv, släppa bördan, om så bara för en timme.

   Om jag är helt ensam i parken brukar jag och Jenny Lind sjunga. Vi står i det lilla lusthuset, vid kanten av Floras kulle som lyser så vackert blå om våren.

Staden har ändrat sig. Det byggs överallt, mest på höjden men Humlegården har blivit kvar, en oas som hjälpt mig att överleva.    

   Flera av de andra gick under, försvann ohörbart, vissa blev dödade men jag är fortfarande här och hoppas. Det finns tecken som talar för. De unga, både männen och kvinnorna, så mycket öppnare för förändringen men det är också som omvärlden tränger på, som husen för varje dag flyttar närmare, tränger träden och gör det svårare att andas.

   Sprängningen i underjorden låter alltmer som kanonmuller. ”When will they ever lern”, som hon sjöng den där amerikanska sångerskan, vad hon nu hette… Joan Baez var det visst.