Är blåsippor meningen med mitt liv?

Jag har alltid varit fascinerad av blåsippor men i år har jag varit ute och tittat på dem i flera veckor, sen jag letade upp första knoppen. Snart är de på utblomning, så färgen har skiftat från den djupare blå till mer lila. Sen finns de ju i alla färger och former i mina trakter.

Funderar över meningen med att leva: att göra gott, betyda något för andra, syssla med nåt meningsfullt, försöka vara nöjd. Tänker att det är viktigt att våga va levande och tillräckligt modig. Känns ibland som jag måste skapa meningen med mitt liv varje dag. Tanken från igår att tunnelbanan äter upp min själ lever kvar.

Det är nåt helt osannolikt med de skira, lysande sipporna som letar sig upp bland vissnade eklöv. Det år som om himlen släppt ner droppar av gudomligt ljus för att väcka jorden till liv efter vintern. För att väcka mig till liv kanske.

Idag ville jag måla blåsippsskogen men det var för mycket dån av stark vind och jag var oförmögen att få fram det jag såg. Akvarellen blev som jag kände mig men imorgon är ny.

Sov gott.

Lever tunnelbanan av min själ?

Ute vid tempeludden. Jag lär mig. 

Lyckades föra över ett foto men tyvärr ligger snön fortfarande kvar, 

(bilden togs för några veckor sen).

I morse när jag vaknade ville jag inte gå upp. 

Plötsligt kom det för mig att tunnelbanan äter min själ,

det är som min mänsklighet långsamt försvinner. 

Jag blir nån jag inte vill va.

Vet inte om det är magnetfält, dålig luft, lysrör, 

allt buller och all stress eller en kombination. 

Vet bara att jag måste ut i naturen och läka. 

Hittade en fin plats 

 blåsippsbackar som skapade av Gud.

Orkar inte skriva mer. Hatar denna uppställning.

Måste skaffa hjälp att få det som jag vill.

God natt.