Min stora kärlek.

   Du sitter i hörnet vid bardisken. Upplyst. Tidigare stod du på scenen och sjöng, berättar du senare, men det kommer inte jag ihåg. Du sa något till mig om engelskor när jag dansade men jag fräste tillbaks att jag minsann inte var engelska. 

   Jag inser att jag snabbt måste dumpa killen jag kom dit med och frågar desperat min kompis vad jag ska göra. Säg att du vill va ensam ikväll, säger hon och då gör jag det och han försvinner men håller mig under uppsikt hela natten, får jag reda på nästa dag.

   Jag sätter mig också i baren, två stolar ifrån. Du berättar att du bor i Tyskland. Vad bra tänker jag, ingen som behöver papper. Du är hemma för årsdagen av din mormors död, är 10 år yngre och ligger i skilsmässa. Ni har en dotter på 5 år.

   Sen stänger restaurangen och jag frågar om du vill följa med ner till stranden och dricka whiskey. Det vill du och jag övertalar snabbt min kompis och hennes vän att följa med. Vågar inte gå rakt ut i mörkret med en okänd.

   Vi pratar och pratar och pratar. Det känns precis som om jag vore tonåring igen. Så mycket att säga och så olika upplevelser.  När du hör att jag är intresserad av att skriva säger du: Skriv en bok om kärleken mellan en svart man och en vit kvinna. Den boken är ännu inte skriven.

   Sen vill jag bada. Du försöker avråda, har aldrig badat på natten förut. Jag tycker om att ge dig en ny upplevelse i ditt land. Vi klär av oss i det varma mörkret som jag älskar. Jag lyser precis som vågarnas skum på stranden. Du och havet syns inte. Akta dig för strömmarna, säger du och det gör jag.

   Efter badet står vi nära och kysser varann.  Du blir ivrig men jag säger nej. Varför, frågar du. Det är kallt, svarar jag. Ok, säger du och plockar upp jeansen och jag imponeras över hur lätt du släpper saken.

   Vi går över till kompisen och vännen som blivit ganska berusade av den fulla whiskyflaskan som hamnade hos dem. Vi fick 2 liters flaskan med vattten. Du frågar vännen om han har någon kondom. Det har han inte.

   Vi skiljs åt och du hittar en taxi som tar oss hem till din mamma. Ditt rum har en stor säng och är fullt av utspridda kläder som kommer från en öppen kappsäck som står mitt på golvet. Den kala glödlampan gör våra konturer tydliga. Dina dreadlocks går ner till axlarna och är stickiga att hålla i. Du har stora, runda barnögon som ser rakt in och mjuka läppar jag drunknar i. Jag känner mig helt trygg. Du säger att eftersom du jobbar på sjukhus, så testas du varje år. Min djupt liggande rädsla för män bara försvinner och det är jag dig evigt tacksam för. Fortfarande. När vi ska sova sätter du på fläkten för att hålla myggen borta och ger mig överlakanet.

   Nästa morgon springer jag på din mamma när jag går på toaletten. Hon ser ung ut med huvudet fullt av små rastaflätor, precis som jag. När jag kommer tillbaks till sängen vill du igen men jag känner mig ofräsch och ditt självförtroende är så obegränsat, att du förstår att jag inte säger nej till dig, utan bara till sex just då.

   Vi kommer rakt ut i stadens hjärta, marknaden och det är hett, massa lukter och nyfikna blickar när du sätter mig i en taxi till mitt hotell och sagan om oss tar sin början. 

Idag är första dagen i mitt nya skrivarliv.

Idag är första

kan också va

den sista

vad vill jag

vad kan du

vad förmår en 58-årig halvfrisk kvinna

i sitt nya skrivande liv

att se

och sen ge ord

att inte bara betrakta

och svälja

tills magen spricker

av allt outsagt

liv   

l – mjukt liggande i munnen

i – dags att vakna

v – vad vill du

att leva mitt namn

Eva - den livgivande

idag är första

uppfodrande

en anmaning att agera / handla / göra något

aktivt

inte bara se livet passera

tillsammans med alla trafikanter

vågar jag anta uppmaningen

vågar jag göra något verkligt

av mitt liv

har passerat peaken

nu är det nerförslut som gäller

svårare att gå

ser döden vinka

det är ok

men sjukdomar skrämmer

vägen kan bli lång

kanske ännu viktigare

att äntligen ta mig själv

på allvar

om jag orkar

vet att det går

att bli ny varje sekund.

Fakta och fiktion - veckans skrivuppgift.

Stockholms tunnelbana, över sextio år gammal.

Stockholm tunnelbana består av tre linjer. Den gröna som går från Farsta, Hagsätra eller Skarpnäck till Hässelby. Den röda som börjar i Norsborg eller Fruängen och slutar i Mörby centrum eller Ropsten och slutligen den blå linjen som också kallas Järvabanan. Den startar i Kungsträdgården och slutar i Akalla eller Hjulsta.

Söndagen den första oktober 1950 invigdes den första linjen, som var den gröna, med en premiärtur mellan Slussen och Hökarängen.  På sjuttio-talet när den blå linjen skulle byggas, blev det protester mot att uppgången skulle placeras mitt i Kungsträdgården utanför cafe Opera och att flera almar skulle fällas. Den sk almstriden slutade med att tunnelbaneuppgången flyttades ut från parken. Den sista stationen som invigdes var Skarpnäck 1985.

Det finns 100 stycken tunnelbanestationer. Hälften av dem ligger norr om Slussen. 47 stationer ligger under mark, varav 13 stycken under havsytans nivå. Det finns också en station Kymlinge, som inte öppnades, för att det planerade bostadsområdet aldrig byggdes. Hela tunnelbanans spårnät är drygt 100 km.

Stockholms tunnelbana fraktar över en miljon människor varje dag och per år görs det över 300 miljoner resor. T-Centralen, som är den i särklass största stationen med dubbelt så många resande som tvåan Slussen. 165 500 trafikanter mot 81 300 år 2011.

En spärrvakts instängda skrik.

Än så länge håller hon skriket inom sig. Kanske har det satt sig i magen. Hon är som en levande robot, hälsar, tar betalt och beskriver vägen. Hon gör allt hon ska. Det har hon alltid gjort. Varit en snäll flicka sen hon föddes, fast hon svor värre än sina bröder, sa mamman. Hon svär bara inom sig numera åt extra omständiga människor men det är ju inte deras fel att hon inte förmådde nåt annat än att hamna i tunnelbanan igen, för tredje gången.

Hon har nog suttit på alla stationer som finns men nu trafikerar hon gröna linjen mest. Det värsta hon vet är när trafikanterna frågar ”vilken färg de ska ta” när hon noga förklarar att de kan ta alla tåg på höger sida och de envisas med att tjata om färgen. Precis som alla tåg på röda linjen var röda. Och nästa värst är ”varför grundresan inte kostar en kupong” då svävar hon ibland iväg i nån slags hemmasnickrad förklaring ”att från början var vuxen två och barn en”. Ganska logiskt, men om det är sant har hon inte brytt sig om att ta reda på.

För 34 år sedan satt hon på vackrare stationer, öppet och nästan reklamfritt i kläder av bomull och ylle. Människor strosade ner till tågen. Det fanns ett lugn omkring henne där hon satt i den lilla kuren och blossade på sin cigarett. Hon kommer ihåg att hon då tittade ut och ofta såg folk hon kände som blev förvånade att upptäcka henne där. Det var asbest i tågens bromsband och efter varje pass när hon snöt sig var näsan svart. Det blåste kallt genom den lilla luckan men precis under satt ett element som gick att reglera.

I dagens elektroniska värld överrustar fläktar och sedelmaskiner alla hennes tankar. Hon blir utmattad av all blinkande reklam och småspringande människor. Blicken ser inte långt längre utan att stöta på metallstaket eller metrokärl. För att skydda sig tittar hon mest ner på tidningen eller korsordet som ligger framför och ser inte vännerna som skyndar förbi och de ser inte henne heller. Det är som alla andra har ett liv och hon återigen är en åskådare, numera i iskalla syntetkläder eftersom elementet är bortbytt mot en svårförståelig fläkt, som bara vill spruta kalluft.

Hon kommer att tänka på att t-banan är äldre än henne, en sextitreåring på väg att gå i pension. Inte konstigt då att den har så många skavanker, tänker hon. Åh, om det ändå var dags för min egen pension. Åh!

Hon vet inte hur länge skriket stannar där inne. Hon vet inte mycket alls längre, mer än hur man åker tunnelbana.