Slut, något tar slut.
Vi har kommit till ändhållplatsen och för oss med separationsångest tar det stopp.
Vi stoppar oss själva, vi är våra egna värsta fiender.
Jag har tröttnat på att dansa på tå nu, når nästan upp till översta hyllan och med bruten fot vågar jag inte klättra mer eller hoppa eller springa. Dömd till ett stilla sittande liv, just i denna hänryckningens tid.
Jag har tyckt om den här kursen. Den var prestationslös, enkel och rolig. Vad jag lärt mig vet jag inte, tror min verktygslåda är ganska rörig fortfarande, precis som mitt hem och mitt liv. Kanske har jag blivit lite gladare, lite snällare mot mig själv. Kanske har jag lärt mig att skriva mig vidare, skriva min väg genom livet, det är nog det enda jag kan göra och det passar ju bra nu när jag blir äldre och orörligare. Det har också varit roligt att ha haft er andra som läsare och att fått del av era inre liv har verkligen varit en ynnest.
Själv tänkte jag söka poesikursen till hösten, tror det blir bra tralala. "Jag ska bli sjuksyster jag tralala, syster är säkert roligt att va". En gammal grupp 8 sång som plötsligt dök upp i huvudet nu, men det blev jag inte, min syster blev, själv blev jag ganska misslyckad i alla fall när det gäller jobb men snart kan jag titulera mig som pensionär istället och en misslyckad pensionär behöver jag ju inte bli. "Trala lala lala la lala".
"Jag är en liten flicka ifrån staden, som har åkt till landet hela dagen, jag ska gå till kossorna i hagen, för att se om dom har mjölk i magen, vad ska du göra sen, skicka blommor åt en vän, sen åker du väl hem, aldrig åker jag väl hem, la la la la la lala lalal...... Nej til öknen gick jag sen, vad gjorde du väl då, stack mitt huvud i det blå, la la la la la la..
