”Är det någon mening med livet” är
en dikt pappa skrev som ung och mamma svarade alltid ” livet är ett helvete att
leva” när jag beklagade mig, så det är inte så konstigt kanske. Att jag blev
som jag blev. Inte bara dålig men ofta fel. Speciellt när det gäller arbetsliv.
Vi är inte kompatibla, jobb och jag. Kanske inte kärlek heller men det har inte
bekymrat mig. Med mina föräldrar som förebild och uppväxt med ”Död åt
familjen”, grupp 8 - cirklar och fältbiologerna tänkte jag mig aldrig nåt
traditionellt familjeliv men att hitta en sysselsättning jag trivdes med. Det
ville jag. Och kompisarna ältade killar, jag ältade jobb. Hoppade omkring,
kände mig aldrig hemma nånstans. Blev aldrig ”vi” med arbetet och nu sitter jag
här igen. Tredje gången gillt. Ger mig tid att skriva i alla fall.
Kungsträdgården norra
Gelehjärtan och mintkyssar
när verkligheten är svår.
Här har du i alla fall till att
tänka
sa den förklädda ängeln
och lyfte den dagen.
Nu har godisnapparna tagits ifrån
mig också, för magens skull och cigaretterna kastade jag själv. Allt i ett försök
att läka och skapa ett längre friskare liv. Kanske ska jag städa hemma också.
Putsa fönstren mellan mig och världen. Sluta gömma, titta ner, smyga undan. Stå
kvar, våga visa. Här är jag. Så här blev det. Rakt upp och ner. Utan
skygglappar. Ett liv går alldeles för fort. Doris Lessing skrev i nån av sina
böcker att vi människor egentligen skulle blivit flera hundra år och det kändes
väldigt sant när jag läste det.
Började allt när morfar dog och
mormor Lisa blev ensam med fyra barn på trettiotalet? Min mamma och hennes
tvillingsyster var bara tre år gamla. Mormor fick flytta från villan och
tjänstefolket i Nockeby till barnrikehusen i Traneberg och börja jobba som
kontorist. Eller var det mammas självuppoffrande martyrskap som hemmafru i 18
år som är orsaken? Varför skrev jag redan som tio-åring i ”Min bok” att det
viktigaste för mig var att få en utbildning och ett jobb jag trivdes med; inte
resa jorden runt, gifta mig med en prins, få massa barn eller hitta krukan med
guld vid regnbågens fot? Eller var det när jag som sjuttonåring städade Åkeshovs
sjukhus och inte hann med jobbet på helgerna och gråtfärdig tänkte/ kände att
arbetslivet inte var för såna som mig? Är det där allt grundlades? Det märkliga
med mitt dåliga ”arbetssjälvförtroende” är att jag lätt ställer mig upp i en fullsatt
aula och ställer frågor till föreläsaren.
Nu är jag i alla fall snart
pensionär och har ännu inte uppnått mitt livsmål: en lättsam och trivsam
försörjning. Efter varierande studier som sömnad på komvux - alldeles för petigt, till vävning - jättekul och
mycket terapeutiskt, waldorfpedagogik i Bromma - roligt att läsa Steiner och
lära mig både karda och spinna, målning i Järna - kul men jobbigt att måla
blått, den enda gången jag klätt mig i svart förresten, kan bero på att den
svarta kritan saknades där, ledarutbildningen på Alla Kan Institutet - den
behövde jag gå två gånger för att lyckas ställa upp mål, drama på Lärarhögskolan
– där tre personer skulle tala med samma röst utan att någon bestämde vad som
skulle sägas, retorik på
universitetet där jag lärde mig argumentera för sluten spärrlinje fast jag
tycker tvärtemot, Socialhögskolan på sjuttiotalet - mindre radikalt än väntat,
Lärarhögskolan - där vi behandlades som de små barn vi skulle undervisa och
slutligen skrivarkurs på Sundbybergs folkhögskola - det bästa. Ett helt år jag
kände mig rätt!
För att inte tala om alla jobben.
Där jag oftast kände mig som en tillfällig besökare som tittade in och inte
gillade organisationen. Jobb blev nåt jag bara gjorde och försökte låta bli att
tänka alltför mycket på. Men det var svårt. När jag åkte till skolan i
Blackeberg kändes det som jag var på väg till mitt fängelse, när barnen glatt
sprang emot mig i korridoren fick jag svårt att andas. När jag blandade ihop
medicinerna på servicehuset och som tur var upptäckte misstaget, innan tanten
hunnit ta pillrena.
Min karriär som behandlingsassistent
började med att en elev drog kniv på min ”intro”. Då hoppade jag av men hamnade
senare där som kokerska och första dan glömmer jag inte. Den grekiska killen som
kom in, han jag blivit varnad för, och frågade var det var för mat. Jag sa
blodpudding och han: vet du vad jag gjorde förra gången det var blodpudding och
jag sa nej. Då visade han med handen hur han skickat fatet i golvet och jag sa:
du kan äta det vegetariska istället. Han som aldrig vågade åka tunnelbana utan
en kniv i fickan och vaknade upp med någons tänder sittande fast i knogen.
Killen, som varken kunde tala grekiska eller svenska ordentligt när jag började
men fick svenskan under året jag arbetade där. Innan jag slutade bakade vi, min
första och hittills enda schwarzwaldtårta tillsammans, och skildes som goda
vänner. Sen fortsatte jag där som timvikarie fast jag undrade varför emellanåt.
Som när jag fick avstyra ett bråk på toaletten mellan kickerstjejen och en
vanlig biobesökare. Som när den långa 16-åringen föraktfullt sa till mig, du
har inte varit med om hälften av det jag har men inte kunde sova utan sin
nalle. Eller hon som skurit sig och signalerade till mig med ögonen att inte
säga nåt till 12-åring som passerade utan att märka nåt. När värstingen i
Skarpnäck siktade på mitt ansikte med en dartpil och jag undrade om han verkligen
skulle kasta och efteråt tänkte att jag nog borde byta bana men trivdes som
behandlingsassistent trots allt, gillade ungdomarnas friskhet och att ingen dag
var den andra lik, utan att det bara var att följa med i flödet, go with the
flow och att jag kanske gjorde nån skillnad. När jag tillslut fick en tekopp i
tinningen och bara flydde genom alla låsta slussar var det nog. Glad att ögat
klarade sig.
Sen blev jag arbetsförmedlare och
där var kollegerna avundsjuka på de arbetslösa som satt i Rålamshovsparken hela
dagarna och kom in glada och brunbrända emellanåt för att stämpla sina kort.
Jag tyckte alla arbetslösa sekreterare var trista och gillade mest kulturarbetarna
eller en som jobbat för Green Peace, som ville göra skillnad. Det hade vi
gemensamt och när jag bestämt mig för att säga upp mig gick jag plötsligt och
sjöng i korridoren men sen tänkte jag, kan jag säga upp en fast anställning när
jag är över fyrtio och då slutade jag genast att sjunga, så jag hade inget val.
Sen blev jag speciallärare för tonårsflickor och tjejerna gillade jag men inte
att lära ut och då var jag på fel ställe igen och igen och igen.
Och tunnelbanan har på något sätt
alltid varit ok. Jag tog på min uniform, gick dit och gjorde det jag skulle och
sen var det inget mer med det. På den tiden hade vi klotterpärmar i spärren där
folk skrev under synonym och det var roligt att skriva ner små betraktelser och
sen se responsen när jag kom tillbaks nästa gång. Då på sjuttiotalet, hette det spärrvakt, numera spärrexpeditör.
Spärrlinjen var öppen och vi fick röka i vår kur men inte trafikanterna. Så där
satt jag, en rökande 24-åring och tittade ut på alla människor som gick förbi,
sålde lite biljetter och funderade på vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag
gick på Sopis då och ville i alla fall inte bli socionom.
Sen fick jag barn, slutade och
jobbade istället i folkkampanjen mot kärnkraft och blev grundlurad av
politikerna. Efter det började jag jobba på fritidsgård och flyttade till
kollektiv i ett hus där ägaren hade mördat sin fru och hennes älskare. I det
rummet var vibrationerna så dåliga att ingen kunde bo där, utom mina ouppackade
kartonger. Redan då var de med och blev mina ständiga kompisar. Och dottern
fick feberkramper och skrek nej, mamma nej och tittade mot något och jag fick
panik och lyckades skaffa förtur på bostadsförmedlingen till en tvåa i Vasastan.
Så småningom kom jag tillbaks till
tunnelbanan, och sen en gång till. Hur det gick till är det ingen som vet men
nu sitter jag här igen, 35 år senare. Iklädd en något större uniform; jag som alltid
avskytt blått, sen jag som liten kläddes i blått, rött och vitt. Försöker nu uppamma
intresse för oläsliga sms-biljetter och den nya ”reskassan”. För att förgylla
min tillvaro här nere i underjorden började ifonen leta fram färger och pennan skrev
ner roliga möten och så började jag skapa en utställningen som ska visas i maj.
Tänker ofta på hur människor
överlevt i vårt kalla klimat genom tiderna. Tror det gav upphov till en
speciell sorts människa. En som höll sig för sig själv. En ”Spara-typ”. ”Slösa”
dog ut under århundradena. Önskar ofta jag bodde i ett varmare land. Där det
var närmare till skratt och gråt med, för den delen. Där tårar inte fryser till
is och används som kulor. Där jag passade in.
Himlen är blå, kvällen ljus och när
jag sitter här inne och tittar ut känns livet helt ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar