Några dagar i mitten av november.

             Islandstorget, en vanlig onsdag.

En solig novemberdag. Jag börjar kl 10.00, tidigt för en kvällsarbetare. Hjärnan är inte riktigt vaken än. Horder av tonårskillar kommer från skolan, väller in i biljetthallen och köper godis. Söker tröst när skolmaten är usel.

En trött Eva idag. Slutade röka igår. Igen. I boken ”Äntligen icke-rökare” blev han jätteglad och pigg, började springa och fick ett nytt, fritt liv. Så blev det inte för mig. Förra gången i alla fall. Fast författaren rökte 60-100 cigaretter om dagen, så han kan ju inte hunnit mycket mer och skulle säkert dött om han inte slutat. För mig känns det meningslöst att röka. Om det är det enda som ger mitt liv mening, är jag redan körd. I alla fall sparar jag hälsa, pengar och kanske får mer gjort. Gott så.

Ser framemot fyra dagars ledighet. Eller inte, bävar också. Det är som jag ställer orimliga krav så fort jag är ledig, på allt jag ska göra och därför slutar det oftast i kollaps istället och ingenting blir gjort. Den enda gången jag är kravfri, (nästan i alla fall), är när jag sitter inlåst i buren. Kanske därför jag stått ut så länge.

Det blåser utanför. Preemflaggorna vecklar ut sig. Solgula med grön text sticker de ut mot gråbruna träd. Solen, den största konstnären av alla, låter sin tavla för dagen skimra; grönt gräs mot en lysande blå himmel och ekens orange löv som håller sig kvar. Naturen är rentvättat vacker. Jag tittar på muren på andra sidan gatan, hur skickligt stenarna är inpassade i varann. 

Gatan, där bilen står parkerad. Det är bara att springa ut, tanka fullt på Preem och köra iväg. Järna väntar och Öland och Gotland, Skåne eller varför inte kontinenten. Bilen, som fortfarande inte fått något namn, har inte prövat sina vingar än, bara varit runt utanför alla stockholms tunnelbanestationer sista halvåret. Tänk om jag bara hinner in på Essingeleden innan avgasröret går sönder. Som den där gången jag lånade pappas bil och skulle till Kivik och röret gick av efter 20 minuters körning. Vilken tur att jag fick honom att sätta fast det med ståltråd.

-       Det håller bra, sa han.

Den gamla Saaben med vindrutetorkare som aldrig byttes, så varje gång det ösregnade fick jag antingen stanna eller köra efter andra bilars röda bakljus. Gömmer aldrig den gången bilen stannade i en gatukorsning halv tre på natten med totaldött batteri och pappa kom cyklande med ett uppladdat på pakethållaren. Allt detta har skapat mitt biltrauma och min stora förundran varje gång bilen startar.

Nu kommer en dagisgrupp förbi och ropar godis, godis, godis så det ekar i hallen. Intressant det där att svenskar är ett av världens mest godisätande folk. Jag tror det är ensamheten och kylan som gör det. Choklad och mintkyssar när verkligheten är svår och du tröttnat på att tala med väggarna, då lindar du in dig i sockersöta drömmar om ett annat liv, det du skulle levt om du inte tröstätit så mycket.

Jag ler mot de trafikanter som tittar på mig, mest äldre tanter. Egentligen kunde jag lika gärna vara en talande robot som hade alla svar om ersättningsbussar och avgångstider automatiskt inprogrammerade. Egentligen, men nu är jag ju människa med allt vad det innebär, skapad av Adams revben, män / iska, lite defekt så där från början när mannen är normen, ”skapelsens krona” och allt det där som snart tar kål på oss och framför jorden vi bor på.

Jag har aldrig känt mig normal och vanlig, aldrig känt att jag passat in. Ja, lite på Alla Kan Sjunga Institutet och på Sundbybergs folkhögskola kunde jag vara del av ett vi. Annars är det bara jag som tittar in och försöker förstå hur man gör för att vara med. Att va delaktig, att vara ett vi tillsammans med andra, inte bara ett litet ensamt jag fladdrande i världsrymden. Fast jag och ja ligger nära varann och om du säger ja till ditt liv kanske allt förändras. Transformering.  Transparens är annars inne just nu. Att allt ska lyftas upp, genomlysas, läggas synligt på pidestal till allmänt beskådande. Inga hemligheter längre, eller…..

Åkermyntan, lördagskväll i tevesoffan.

- ”Och ensam i kvällen den sena, jag slåss med en smäktande vals. Och jag e ganska mager om bena, tillika om armar och hals”, sjunger jag för mig själv.

Tonerna svävar tveksamt ut från soffan. Faller platt till marken. Det är bara första halvan av sången som stämmer än så länge, men om magen ska fortsätta bråka med mig så här, blir andra halvan snart sann.

”Så mycket bättre” är slut. Jag blir ofta lessen efter det teveprogrammet. Det är som alla deltagarna har gjort nåt av sina liv, förverkligat sina drömmar, vilket jag inte gjort, där jag sitter ensam i soffan och känner mig riktigt misslyckad.

Idag har jag funderat över varför jag isolerar mig. Om pappa sas det att han var sig själv nog. Faster berättade att han aldrig sökte upp andra, utan var den som blev uppsökt. Själv har jag vänner men ingen jag verkligen skulle släppa nära. Funderar på om det alltid varit så, eller blivit mer och mer. Det finns nog ingen jag riktigt litar på. Dottern så klart, men hennes uppgift är ju inte att bära mig, inte än alla fall. Kanske när jag blir gammal, om det blir så. Det är nåt sorgligt med min ensamhetskänsla. Kanske inte skulle behöva vara så, om jag kunde släppa in.

Kanske skulle jag inte ens behöva vara deppig om jag bara kunde lyfta upp mig och springa en runda. Har funderat på det också. Det är som att luften, omgivningen, det yttre trycket är för stort och det inre inte kan, orkar hålla emot. Som att bara diska är oöverstigligt, hur mycket jag än rycker i mig själv. Som det fungerat hittills i höst kollapsar jag när jag är ledig och orkar nästan ingenting men tar sen tag i mig själv och går till jobbet när det är dags. Nu den sista veckan har jag haft kramper i magen även på jobbet, så jag nästan var tvungen att åka hem, så vet inte hur länge den strategin kommer att fungera.

Idag gick jag ut för att se solen gå ned och hann precis upp på berget. Det blåste. Eftersom jag gjort slut med min dödspolare cigaretten var jag ensam. Det gick. Himlen var ljust blå och solen gick ner i orange och färgade himlen svagt grön. Men telefonen =  kameran var tyvärr kvar hemma eftersom jag ändå inte svarat i den de sista dagarna. Är som jag inte har något att säga. Det är lite tråkigt att jag inte får, kan njuta av att vara ledig men det är som det är just nu.

Jag önskar jag hade något att se framemot men det är som framtiden bara är mörk. Ett grådunkel fullt av sjukdom och en kyla som når in i alla celler. Jag fryser. Kommer ihåg tvåan på Hornsgatan med kakelugn och kallvatten. Mitt första egna kontrakt, en rivningkåk på söder. Jag gick på ”Sopis”, propparna gick hela tiden och jag åkte och hälsade på folk långt bort, för att kunna plugga på t-banan. Och nu igen en kyla som kryper upp till knäna, en matta räcker inte i Sverige. Kanske ska köpa ett fårskinn nu när jag tjänar 1000 kr varje månad som rökfri.

-      - Jag är fri från godis, jag är fri från choklad, ja e fri från cigaretter, det är jag, gnolar jag på min påhittade sång, som inte är riktigt sann än.

Åkermyntan, en innesöndag spenderad i min lägenhet.

-       ”Dagen har släckt, mörkret har väckt, stjärnor och katter och slinkor; fyllda av skarn, slödder och flarn, sova polishus och finkor”, sjunger jag och tittar ut genom fönstret in i mörkret. Ingen sover nog än, klockan är bara halv sex men mörkret är kompakt ogenomträngligt. De få lyktorna räcker inte till och fullmånen har ännu inte stigit upp över huset. Idag fick solen dyka ner i vattnet utan mig. Jag tittade ut men kom inte iväg.

Jag ser på spegelbilden av mig själv. Datorskärmen speglar sitt ljus i glasögonen och det halvätna äpplets spegelbild lyser starkt i fönstret. Den naturfärgade morgonrocken visar mina sluttande axlar och ett håret hårt åtdraget, för att hålla ansiktet fritt. Det enda ljud som hörs är köksfläkten som susar i mitt vänstra öra och kylskåpet som slår på termostaten i det högra. Annars har grannarna försvunnit, bara några få fönster lyser svagt. Vi har alla gått i ide, stämt träff för gårdsstädning 8 april. Alltid nåt att se fram emot.

-       -”En gång skall det vara sommar, har visorna tänkt, en gång skall det tornas rymd över landen. Rätt mycket skall vara krossat som vida har blänkt, men mänskorna skola lyftas i anden”, hör jag plötsligt någon sjunga och tittar mig omkring för att se vem som försöker muntra upp mig.

Jag själv? Nils Ferlin dog när jag bara var några år, så den dikten har minst 50 år på nacken.

-       ”Men visorna äro klena sibyllor”, fortsätter rösten retsamt och jag sjunker ihop igen på stolen.

Och jag påminns om en dikt från mina tonår som drabbade mig starkt då. Jag letar i Felins samlade dikter och hittar den. ”Av ständig oro för stort och smått” är titeln och den känns lika aktuell fortfarande. Jag låter den avsluta denna text.

”Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

Gott folk må prata om vad helst dom vill:

mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genom borrat mig själv förut.

- Så ber jag, vänligen bara

gott folk att låta mig vara”.

Kanske är det så att det inte går att springa ikapp med sig själv och inte heller springa ifrån. Och att allt redan sagts och gjorts mycket bättre av andra och att det mesta därför är meningslöst.

-       Det är måndagmorron, och mitt huvud känns så tungt, sjunger jag när jag gör mig i ordning för att skicka in detta och sen gå till mitt arbete.

Slår en sexa och hamnar på rutan gå i fängelse eller gå tillbaks till gå. För mig är det samma sak.

Om meningen med livet och livet i tunnelbanan.

Johannelund.

Drömmen om det gula huset och att sitta på en blåmålad trapp och titta ut över havet, ligger långt från Vinsta industriområde. Alltför långt. Istället för fågelkvitter hör jag tunnelbanan passera över mitt huvud. Var tionde minut och oftare i rusningstrafik. Istället för att smekas av ljumma vindar kommer kyliga pustar in genom spärrluckan och gör att mina händer spricker sönder. Istället för att få en känsla av att höra till, vara del av naturen och världen, fjärmas jag av i min skottsäkra glasbur. Som en apa på ett zoo sitter jag till allmänt beskådande.

Vad hände med mitt liv? Det jag skulle levt. Vad gjorde jag under alla dessa år?

Idag tog syrran och jag en promenad innan jobbet i ett kolonistugeområde. Gick runt i idyllen bland ministugorna, syrrans favorit var mintgrön, min gul såklart, med glasveranda. Tänk så lätt det vore att gå upp om jag bodde så och bara kunde gå ut direkt och vakna till på sittande på trappen. Andas in dagen djupt in i hjärtat.

Men det var bara en dröm vi vandrade runt i ett tag, sen åkte vi till Claes Olsson, det varumärket med högst ”credit” just nu. Ikea inte längre i topp. Köp, köp lite lycka, köp, köp lite mer om du inte är nöjd. Du vill väl hålla hjulen rullande och inte göra någon arbetslös. Och det vill jag ju.

Dottern och jag var på Ikea igår och jag köpte en elak krokodil och en snäll drake att ha i min säng, istället för män som hållit sig borta ett tag. Så gotlandslammet, en present från älsklingsdottern får några kompisar. Jag går i barndom igen. Skapar det liv jag aldrig hade. Kommer ihåg att Margareta, min bästa vän alltid hade med sig sin älsklingsnalle när hon sov borta. Jag har inget minne av att jag hade några gosedjur alls som liten, kanske därför jag behöver nu.

Vällingby norra.

En grå dag. Jag iklär mig min blå syntetuniform och går in i mörkret. Jag som älskar färg och solljus hur kunde jag hamna här? För tredje gången. Varje gång jag sagt upp mig har det skönaste varit att lämna in uniformen. Nycklarna har jag saknat lite. Att ha gratis tillgång till toaletter över hela stan. Och nu är jag här igen och allt har bara blivit sämre. Förr hade vi i alla fall bomullsskjortor och bomull eller ylle i kjolen. Nu 100 % polyester och säkert giftiga kemikalier. Diskmedlet på jobbet ger mig andningsbesvär. Kineserna, min nuvarande arbetsgivare är ju inte kända för att vara de mest miljövänliga.

Funderar över meningen med livet. Är det att vara lycklig eller är det bara en västerländsk chimär. Är det att göra gott? Jag ger trafikanterna mitt vackraste leende men hjälper inte mycket. Är det att fortplanta sig eller bara äta, skita, dö? För mycket tanketid. För lite stimulans. Förlorad i en underjordisk värld jag snart inte hittar ut ur. Dörrarna är låsta eller så passar inte min nyckel. Jag springer till andra utgången, letar liv men allt är dött, inga trafikanter kvar, bara jag och råttorna som nu vågar sig upp på perrongen, välter en papperskorg och stirrar misstänksamt på mig när jag smyger förbi. Som jag tänkte ta deras mat men det kanske jag måste om jag inte kommer ut. Tur att arbetskängorna är rejäla om de skulle närma sig.

Finns det nån mening med mitt liv? Skulle va min dotter då och kanske får det räcka så. Kanske är livet ett helvete som mamma sa.  Hennes arv till mig och pappas var den dåliga magen. Och oförmågan att hålla reda på mina saker.

Åt den som har ska vara givet. Och de fattiga får hålla till godo med smulor från den rike mannens bord och vi här i väst äter ihjäl oss. Frossar på dagarna och har svårt att sova på nätterna. Då tar vi en tablett till. Uppåt- och neråttjack och framför allt teven och internet hjälper oss att glömma, att drömma oss bort till en ny bättre värld. Där alla har en plats, där alla behövs och får vara med.

Under tiden sitter jag här och försöker förklara för en man som är dålig på svenska att han ställt in sin reskassa på sex klipp, så resan från Tensta har kostat 75 kronor. Jag ställer om hans kort, så han kan resa tillbaka för de 25 kronor han har kvar och tycker alltid så synd om, men det hjälper ju inte.

Sen kommer en gammal tant med rullator som tappat sitt kort och hon letar och letar och jag släpper in henne och tänker att det inte är lätt att bli gammal. När kroppen har slitits ut, är det bara psyket som kan kompensera och hålla uppe och i dagens samhälle är ju själen utsatt för stora övergrepp. Och sen tänker jag på hur det ska gå för mig som inte ens orkar nu.

En ledig dag.

Det finns dagar jag inte behöver gå till mitt arbete och ändå har betalt. De är de bästa, även om de ofta blir röriga. Nu är hallen blockerad av en massa kartonger fulla med tyger, målningar och pälsänger. Jag vill helst inte titta men nu står de där och blockerar utgången och jag måste ju gå till jobbet imorgon och inneboenden kanske vill komma in i kväll och pälsängrarna kanske kryper ut om jag inte gör nåt men jag sitter ju här och skriver och det är också viktigt och dead-line är tio och kommer jag försent får jag ingen respons och det är ju tråkigt och jag skriver på och undviker tanken på pälsängrarna och livet är vad du gör det till och du har ju haft en hel vecka på dig och hur skulle jag veta att någon plötsligt skulle komma med alla dessa förflutna kartonger som stod bortglömda i en källare men det är den tiden nu då allt ska upp i ljuset så det är bara att sätta igång och rensa men jag vill ju se på ”Homeland”.  Glöm teven och ta tag i ditt liv. (SVT play finns ju).

Jaja, jag kommer, jag ska göra allt du vill. Var börjar jag?