Tankar från en brygga.

Knattret från en motorbåt. Vågorna slår mot stranden och bryggan. Allt är organisk rörelse. Jag sitter still och låter mig gungas. Fyller på mina celler. Öppnar mitt hjärta för naturens skönhet. Försöker att undvika att tänka på kvällen.

Springande människor vid Odenplan. Mörkret vid Fridhemsplan fyllt av allt utom frid. Upplyst av reklamtavlornas blinkande färger. ”Kom och köp”. Vem vill ha ett liv under jord där inga fåglar sjunger? Inte jag och ändå är det där jag hamnat. Tredje gången gillt måste va nån mening . Att jag ska upplysa, belysa den undre världen kanske. Föra in det mänskliga leendet, ett vänligt ord, att bevittna skeenden.

Sitter på min brygga och gungar fram i livets karusell. Solen går i moln och mina armar knottrar sig. Någon vill mig inte väl. Jag vill inte släppa taget om sommaren. Hon lovade evig trohet. Hur kan hon då lämna mig nio månader? Jag gillar inte han som tar över. Vacker i rött och guld men kall och hård. Kräver aktivitet inomhus, kräver ordning och reda, strumpor och skor, allt stramas åt, gör det svårare att andas.

Jag funderar ofta över hur människor lyckats överleva i vårt klimat. Det skapade nog en speciell sort, en samlar- och hamstertyp. De som inte hade nog med mat över vintern dog ut. Jag vill bo i ett land där mangon faller rakt ner i min hand. Där jag inte behöver tänka längre än till nästa vecka, där solen väcker mig varje morgon och slösar sina strålar över mig.

Nu fryser jag på en brygga i mitten av september och kryper ihop med knottriga ben. Solen har gömt sig inne i ett stort moln och vinden för med sig smak av bitter vinter.

Det är ett under varje år att vi överlever. Önskar ofta jag var en björn och kunde gå i ide och slapp duntäcken och lovikkavantar.

Segelbåten försvinner bakom klipporna och tar sommaren med sig och det är bara ingenting jag kan göra åt det.

Segel fyllda med tystnad passerar, en motorbåt knattrar på avstånd, flygplanen ännu längre bort viskar om lockande resor. Allt detta är ljud mina öron älskar.

En total trötthet efter en fredagskväll i citys tunnelbana. Hämtar långsamt kraft av bryggans kluckande och gunget som ger min kropp vila. Allt är väl. Vinden smeker kroppen, slåss med solens värme. Ännu några dagar vinner solen sen lämnar hon oss.  Ett år tills hon återkommer.  Förutsättningarna för vår existens, utan sol och vatten inget liv. Vilken tur vi har som föddes till denna vackra värld vi långsamt skövlat, snabbare och snabbare som vi drabbats av nån slags kollektiv psykos och kanske är det så, förgiftade av vår egen ondska vill vi att alla andra ska ha det dåligt, i alla fall inte bättre än mig. Vi klättrar på andra för att nå toppen men grunden är byggd i lösan sand och vi faller alla handlöst på varann, om varann, en enda bubblande massa och vilken tur att vårt land är kallt och ligger så perifert så inte så många behövande kommer hit, utan inbjudan, lätt att va generös då.

Mina ögon följer flygplanens rörelser över himlen, de vita streck de lämnar efter sig, är det giftiga kemikalier eller? Jag sänker blicken ner i vattnet och ser små algfragment  glittra i det grumliga vattnet. Jag andas in luft som är luktfri men det är ju ingen garanti. Tror jag tar en paus och tänder en cigarett. Jag har bara ett liv eller… låt mig då njuta. Hinner säker dö innan undergången. Vilken tröstande tanke.

Nån slags urtråkig dagbok.

torsdag, dagbokens första dag.

Det här med dagbok alltså glöms bara bort, redan torsdag kväll och inte har jag skrivit nåt.

Sitter på jobbet och mår halv-illa men behöver bara stå ut i två timmar till. Var värre förut. Hade nog druckit för lite men när man inte får gå ifrån och kissa så blir det lätt så.

Snart fyller jag sextio. Trodde aldrig jag skulle bli så gammal samtidigt vet jag inte vad jag gjort med alla år, är som de bara runnit mellan mina fingrar och det känns som det snart slutar rinna. Ska nog försöka gå i pension så fort det går och sen vet jag inte

Ganska tråkigt att skriva dagbok så nu slutar jag för idag.

fredag

En bok om min dag blir ingen rolig bok. Det blåser ute och är kallt men här inne är det varmt och luftlöst men sätter jag på ac:en blir det blåsigt och kallt här också.

Jag vaknade trött. Drömde att min inneboende hittade tre getingbon i min stora väska. Vad nu det ska betyda? Allt kanske inte betyder nåt, kanske bara vi människor som försöker skapa en mening av våra liv. Vore de meningslösa annars?

En grå och kall aprildag har snart gått till ända. Folk har så bråttom, jag förstår inte varför. Jag som sitter och stirrar ut och inte har bråttom alls.

Nej, detta blir så tråkigt så nu ger jag upp igen, återkommer imorgon.

lördag

Dagbok – en bok om min dag men gudskelov blir det inte en full bok då skulle ni dö av tristess. Något tråkigt som har hänt är att jag plötsligt börjat må illa, ovanpå alla andra problem jag har. Vet inte vad det är, magkatarr, gallan, bukspottkörteln och så hugger det till på höger sida i magen på ett litet nytt sätt. Får väl se hur det utvecklas. Känns inte så ok i alla fall. Lite oroande. Försöker äta små portioner och dricka mycket, så gott det nu går, på detta arbete jag har.

Annars tänker jag mycket på döden nu. Hänger nog ihop med att jag fyller 60. Trodde aldrig att jag skulle bli så gammal och inser nu, att när som helst kan livet ta slut. Fick ett ”bajsprovskit” skickat till mig. Visste ni att tjocktarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen, efter bröst och prostata. Det visste inte jag ,så det är nog bäst jag tar mig samman och skickar in mina svar så det kan uteslutas i alla fall.

Nej, nu får det va slut för idag.

söndag

Jag tittar ut genom fönstret denna vackra aprilsöndag och ser en strid ström med bilar på väg till och från Coop Forum i Vinsta. Lönen kom igår så det är mer folk än en vanligt. Alla har ju inte bil så många kommer fullastade förbi mig i tunnelbanan och jag trycker glatt på min musknapp så den gamla grinden börjar blinka grönt. Då är det meningen att de själva ska trycka upp den men tyvärr förstår de flesta inte det.

   - Tryck, tryck, skriker jag genom luckan och försöker visa med handen hur de ska göra.  Ja, ja, det är inte lätt när barnvagnen nästan tippar över, tur att de lämnat barnet hemma. Somliga kommer med ”dramatenvagnar” eller fjällvandringsryggsäckar.

Träden utanför står sådär skirt ljusgröna så det nästan skär i ögonen och får Johannelunds industriområde att bli vackert.

Måndag, dagbokens sista dag.

Idag var jag ledig och dagen har gått i röjandets tecken för att visa min lägenhet mellan sex och åtta för eventuella hågade intressenter. Själv flyttar jag om två månader närmare staden.

Har bott här i tre år. Kommer ihåg att jag tänkte; ”här ska det alltid vara sommar” när jag flyttade in och det blev det ju inte. Tanken är nu, att inga oupppackade kartonger ska få följa med till nya lägenheten utan allting ska gås igenom. Det blir inte roligare sen. Det blir aldrig roligare sen, så mycket har jag lärt mig.

Skriver direkt på datorn nu, för ovanlighetens skull. Går det också men känns som jag inte får till samma flyt men det kan ju va att jag är ovan och jag skriver snabbare för hand än jag gör på maskin. Måste fortfarande titta på bokstäverna när jag skriver och det stör ju.

Tycker mina texter blir så urtråkiga den här veckan, är nånting med ordet dagbok som jag hakar upp mig på.

Solen lyser in i mitt kök. Kvällssol i köket och morgonsol i vardagsrummet. Den nya lägenheten kommer definitivt va mörkare så då får jag väl gå ut mer istället eller jag vet inte.

Det blir bra. Jag kommer bo själv istället för att va tvungen att hyra ut ett rum och dessutom kan jag skippa bilen när den säckar ihop. Till hösten kanske.

Nej, nu får det va bra. Vi hörs i nästa vecka. Hej så länge.

Mina vanliga funderingar.

Vill jag skriva? Varför gör jag inte. Sitter som i en bastu. Säkert 35 grader härinne. Pannan helt blöt. Kroppen kokar. Alla datorer susar i mitt huvud. Och spindelharpans högsta svårighetsgrad som aldrig går ut. Fast högeraxeln värker och sova måste jag också.  Ska upp tidigt och vara här igen. Ja, ja det går nog.

Men om jag aldrig skriver, vad är det då för mening att komma hit. Fast det är ju trevligt att träffa er och lätt att skriva här för att jag inte tycker det måste vara nån mening med det, eftersom Carina ger uppgifter. Ja, ja det blir nog bra.

Skrivbordet är vitt. Datorn svart och tangentbordet grått. Ingen färg här inte. Utanför exploderar naturen i en orgie av rött, gult och lysande blå kvällshimmel, med rosa och orange. Inga färger skär sig i naturen. Våra konstgjorda gör det. Säkrast att hålla sig till vitt, grått och svart och kanske ett stänk brunt eller om du är riktigt djärv, blått, fast inte lysande, mer åt uniformshållet.

Dämpa dig flicka lilla, ta det lugnt så blir det nog bra till slut. Om två veckor kommer Pierre, dämpa dig, så blir det bra. Hur han nu ska klara sig här? Hur vi nu ska klara oss?

Kom ihåg att äta, sova och röra dig så håller du längre. Gamla bilar måste tas om hand. Hur läge till håller min Toyata? Snart 23 år, gått över 21 tusen mil och hur långt har jag gått. Inga 10 000 tusen steg om dagen här inte. Man måste spara sig, så man håller till pensionen och gärna lite till.

Det blir nog bra ska du se… Det blir nog… Det blir… Det… D…

Gå och lägg dig nu. Bädda ner dig, högst upp i en gul, gammal trävilla, du som alltid drömt om att bo i ett gult hus. Nu kan du för en natt förverkliga drömmen, inte som ditt eget SKB hus - bajsbrunt. Var det den billigaste färgen, de kom över i stort parti? Räckte i alla fall till både Tensta och Bredäng. 

Gå och lägg dig och ta ditt ansvar; för alla ouppackade kartonger, alla ouppklarade relationer, alla oförverkligade drömmar, allt i en enda tilltrasslad röra av växtfärgade garner, ditt försök att nå naturens lyskraft. Det enda sättet är att leta reda på en tråd, välja en färg som går att skilja från de andra och börja trassla dig ut. Du klarade ju att trassla ut dina dreadlocks.

Inte vill du att din dotter ska behöva slänga sex containrar efter dig, som vi med pappa, för att inte tal om landet, fyra till. Mest skräp som ingen ville ha. Vad ska en människa med hundra, gamla bildäck till? Några kan ju vara bra, om man ska gjuta en grund men hur många hus planerade han? Det blev en lekstuga som var så liten att barnen fick klaustrofobi och inte ville vara där. Användes istället som skrotupplag för trasiga leksaker och annat. Sen byggde han en friggebod på hälleberget som bredde ut sina vingar, redo att flyga till Sankte Per. 

Ingen av oss vet när kallelsen kommer. Bättre att njuta mens tid är, innan alla våra sparade pengar får vingar och flyger till varmare länder.

Fåglarna är på väg till Afrika och du flyttar hit. Jag ser fågelstreck varje dag från min balkong, högt upp på berget. Är nära himlen och Gud. Älskar att det blåser, skingrar min depression en smula. Mina balkonglådeblommor hukar i vinden, vill ner närmare marken och tryggheten men har inget val. Jag är deras härskare, bestämmer över liv och död till frosten tar dem. Alltid nån ovanför dig som bestämmer mer.

Huka i vinden. Det blåser kallt. Vi går mot en ny istid. Undrar om vi människor blir kvar och får en ny planet att leka på eller om vi förädlas till en ny livsform.  Hur som helst, blir det bra om du går och lägger dig NU. Hörde du vad jag sa. Tror du att det är du som bestämmer, glöm det. I am the master. Its time to go bed. Dags att släcka ner, dämpa upprörda känslor. Dags att ta tag i ditt liv. Dags att börja nu NU.

Vad gömmer sig bakom dörren?

Dörren är stängd.

Vad som finns där bakom vet jag inte.

Jag är för liten för att nå upp till handtaget

och om jag så gjorde

är den säkert låst.

Vad finns bakom porten?

Kanske en lång korridor med en massa olikfärgade dörrar.

Ska jag välja den blänkande ståldörren där varje fingeravtryck skriker ta bort mig. 

Eller den rostiga järndörren som leder in i en nerlagd fabrik med stora salar som ekar av tomhet. 

Eller den obehandlade trädörren som öppnas rakt in i en susande tallskog jag gärna går vilse i. 

Eller den oljeglänsande teakdörren som släpper ut mig i en tropisk drömvärld med kritvit sand och turkosskiftande vatten jag svävar bort i.

Det finns så många dörrar. Jag önskar ofta att jag var född tidigare, när skomakarungen blev vid sin läst. Ett liv med färre val men också färre möjligheter.

Något trollspö äger jag inte längre. Det bröts itu när jag var fyra år. Skulle jag önska något vore det en bättre hälsa, att vilja vakna glad för att leva. Jag kan också önska ett fint hus, en snäll man som älskar mig, pengar att kunna leva bra och resa för, men allt känns ändå som en utopi, så det är ingen ide.

Det som står i vägen för allt detta är jag själv, alla mina saker och mitt sätt att tänka och hur ska jag kunna ändra på det? "Åt den som har skall varda givet" som det står i Bibeln och är jag då inte uppväxt i ett kristet land?

Så jag tror jag skiter i dörren, hoppar ut genom fönstret och flyttar till en ny lägenhet med balkong. Alltid händer det något, i den bästa av världar, för oss alla som lever i Sverige. 

Någon strateg har jag aldrig varit, förutom när jag spelar spel. Önskar jag kunde se mitt liv som ett stort spel istället. Då skulle jag kanske förstå att partiet snart är slut. Har faktiskt insett att om jag var lika bra på att leva som jag är på att spela wordfeud, så skulle mitt liv vara fantastiskt.

Lider du av jämförelseångest?

Då är du verkligen inte ensam. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det ingår i begreppet människa. Vi är gruppvarelser. Vi skulle aldrig klarat oss om vi inte hjälpt varandra. Suttit i byar och kikat under lugg. Hur gör han? Den där pilen kanske går längre om man gör så där. Aha, om krukan blir större får det plats mer vatten.

Och nu för tiden är hela tillvaron byggd på jämförelser. Dina kläder måste bytas ut både  höst och vår. ”Åh, den där mobilen är mycket snyggare, har större skärm och bättre kamera, hur kunde jag va så dum att jag köpte den här?” Vi håller på att gröpa ur hela vår jord för att få fram alla metaller som behövs i vårt fåfänga försök att bli bäst.

Och nu tog bläcket i pennan slut och då slänger jag den genast istället för att byta ut bläckpatronen. Bara tanken att använda samma penna hela livet känns så omodern idag.

Vem kommer inte ihåg kapplöpningen mellan USA och Sovjet om att bli första man på månen. Kanske ska vara glad att jämförelseångesten tog oss ut i rymden. Ger i alla fall lite hopp om att hitta nya planeter när vår egen snart är uttömd, utdömd för mänsklig bosättning.  

Min sommar i underjorden.

Min sommar börjar med att jag flyttar till Åkermyntan. Från det lilla örnboet på elfte våningen i Hässelby Gård. Nattetid stod jag på den inglasade balkongen och tittade ner på den upplysta perrongen. Hur jag än försökte undfly mitt öde följde tunnelbanan med. Lyssnade på de två hissarnas intensiva samtal, speciellt på helgnätter. Min nya lägenhet är en ljus, luftig trea, en trappa upp med fantastiskt stor balkong. Där jag genastplanterar massa gurkfrön. Första natten strör jag salt i hörnen och räknar fönsterrutor för att hålla oknytt borta. Sen sover jag gott och döper nya hemmet till ”Oasen”. 

Fredagskväll i Hässelby Strand.

”Jag söker efter en man, han har smitit. Hoppas jag hinner”, säger den överförfriskade kvinnan och vinglar upp mot plattformen vid Hässelby Strand.

Den lilla pojken som plötsligt bara står i biljetthallen.

”Väntar du på nån”? ”Nej”. ”Var bor du?” ”Vällingby.” ”Vill du åka?” ”Ja.” Och han får åka utan biljett.

”Det här skulle ändå slängas, vill du ha?” Och hon ger mig en surdegsmacka med salami och brie samt en pannacotti till efterrätt. Jag blir glad som en liten flicka. Älskar att få presenter. Borde jag då inte ha en 60-års fest?

Får två kronor i dricks av en ung kille som tatuerat in ffl i pannan. Han går igenom spärren och möts av en tjej med utsträckta armar. De kramas länge, sen går han ut igen och lämnar mig med mina funderingar. Varför betala för att gå in och kramas? Varför tatuera in fucked for life, han såg inte farlig ut?

Ambulansen kommer och hämtar ett fyllo.

Polis och väktare länge sysselsatta med en svårbegriplig man. En, av två bröder som slagits. Ingen vill göra en anmälan. Den ena dumpas en bit bort.

En normal fredagskväll i förorten avslutas med att jag får ett Aftonblad av en trafikant. Jag tackar. Den får tiden att gå.

Jag fyller min nya lägenhet med barngardiner från Ikea, en köksduk med fjärilar, drömfångare och en groda, en hare och en kanin som åker luftballong i mitt kök. Jag skapar den barndom jag velat ha. En dag när jag går över gården känner jag bara. Här ska det alltid va sommar.

Värsta tempot på Odenplan södra. Stämpelarmen jobbar övertid. Söta, småflickor från Örebro ska göra Stockholm. Laddare det ena 24-timmars kortet efter det andra.

Många på väg till Zinkensdamm. Midnattsloppet väntar. Tjejen klädd i träningskläder, medföljande pojkvän har ölburk i handen. ”Snygg färg du har på nagellacket förresten.” Jag smälter alltid för guldgrönt. ”Jag vågar mig på det idag!”

När jag stämplat hans remsa får jag välja två bitar ur hans stora påse. Jag tar en röd söt och en sur lakrits. ”Det är konstigt”, säger han. ”Alla väljer den röda”. Kanske är vi människor mer lika än vi tror.

”Sitter ni här hela nätterna? Stabilt jobbat”, säger skåningen när han passerar.

Och paret från landet som tycker att 88 kr är hutlöst dyrt att ta sig två stationer till Hötorget. Jag tycker de kan gå men kvinnan har ont i tårna och vädjar om förståelse. Jag håller med om att enkelresor är dyra men förklarar att med månadskort kan de åka hur mycket de vill. ”Ändå till Uddevalla då?” undrar hon. Sen bestämmer de sig för taxi och vinkar glatt.

Tåget för mig hem från kvinnofestivalen. Som sammanföll så fint med min trippelledighet. En akvarellhimmel utanför, innanför elektriskt ljus. Älgtjuren förlorar kampen mot tåget. Jag spelar wordfeud. Utgången oviss. Imorgon börjar mitt liv med skor och uniform igen. Sommarsverige är kvar.

Fragment från Fridhemsplan

mitt liv ackompanjerat av rulltrappsmusik

alla dessa förbipasserande

på väg

själv sitter jag stilla

väntar

på att stämpeluret tickat klart

synkroniserad med uret i biljetthallen

svarar jag på frågor

stämplar remsor och låtsas avläsa sms-biljetter

allt har blivit suddigare med åren

gör mitt liv enklare.

Längtar efter mitt liv. Det olevda. Då måste jag ha ett mål som alla andra. Gå från A till B utan onödiga avvikelser. Sluta vänta på prinsen. Vid 59 års ålder har han redan passerat. Är jag rädd att hoppa upp i sadeln? Paralyserad av mammas alla skräckhistorier om folk som ramlat av hästar och dött eller hamnat i rullstol. Aldrig vågat åka motorcykel eller hoppa fallskärm heller. Mamma är död sen femton år, dags att gå vidare. Kliva av snurrstolen och följa med strömmen. Gå ut i biljetthallen och hoppa på ett tåg. Jag också!

Tittar på ett foto från Kvinnofestivalen. En annan värld och ändå bara några dagar bort. En av de jag mötte där såg mig springande i gräset med bara ben. Hon kunde bara inte tänka sig mig i spärren. Mötte en gång en annan Eva född samma år, månad och dag som jag. Hon bodde i Dalarna med barn, tysk fiolspelande man, får och katter. Ett av mina olevda liv. Men hade nog inte orkat passa upp mannen.

Får tusen tack för att jag stämplar åt en trafikant. Får leva på det. Funderar över varför jag blir placerad i innerstan hela tiden och hur jag ska förhålla mig. Blir trött ändå in i själen av rulltrappsbuller och passerande människor i oändlighet. Lysrören förmörkar mina tankar. Svårt att behålla livsglädjen efter sju dagar i city. Och det kan bli fler. Vem får de lugna stationerna i förorten? Telefonen tutar upptaget och ger inga svar. Ryggen och armen klarar inte sommaren om det fortsätter så här. Sätter på mig solglasögonen för att dölja gråten. Äntligen får jag svar från planeringen. ”Ni är här för att göra ett jobb. Vi tittar inte på var ni bor när vi ger ut tjänster.” Hörde om en nyanställd som var utbränd efter en månads jobb. Kanske det jag ska bli.

Är på min favoritplats på jorden. Kyrkhamn. Stockholms tystaste plats. Så långt från tunnelbanan du kan tänka dig. Njuter vågsus och motorbåtsknatter. Idag får stämpelarmen vila. Först hittade jag min klippa. Sen en brygga. Så nu gungar det under mig. Badar varje dag innan jobbet. Älskar lättheten i vattnet. Att flyta så länge att kroppen försvinner och det bara är himmelen kvar. Fridhemsplan väntar mig. Vill inte alls. Solen bara ler.

Jaha, en halvtimme sen till jobbet vid Fridhemsplan. Trodde jag började senare. Får skylla på värmen. Tre förseningar tydligen skäl för uppsägning.

Månen glädjer min hemväg. Så trött på elektriskt ljus. Och mekaniskt gnissel. Imorgon trädsus och fågelsång på landet med älsklingsdottern.

Min arbetsdag på Fridhemsplan avslutades med ett "fuck you" från en full trafikant som blev sur för att jag inte skrattade åt hans skämt. Innan dess kastade jag på luren åt en chef och en kille på felanmälan för det var för mycket folk för att kunna prata. När hissen gick sönder och jag fick inte felanmäla innan jag startat om den och hur skulle det gå till utan att lämna spärren. Längtar min oas.

Gick till lekplatsen och gungade. Gillade skuggan av mitt långa hår som nästan nådde marken. Sen la jag mig. Misslyckade liv behöver också sova. Imorgon är ny. Kanske jag vill  leva då.

Äntligen är onda cirkeln bruten. Efter tio dagar i innerstaden. På onsdag Blackeberg, Johannelund och Hässelby Strand. Lycka. Får uthärda Hötorget idag och suga på karamellen.

Min rast i Johannelund gav god utdelning. Ett helt strå med smultron. Sparade de rödaste till sist. En bitterljuv besvikelse. Längtan efter den barndom som ej längre finns.

”Hej, hur står det till”, undrar killen som plötsligt materialiseras framför mig. ”Ganska lugnt”, svarar jag och stämplar. Sen får han bråttom upp på perrongen mot Hässelby, 15 minuters trafik vid den här tiden. Jag återgår till min behagliga drönartillvaro.

Sen kväll vid Islandstorget. Det enda som rör sig är informationstavlorna. Meddelar nästa tåg. Och en och annan hempasserande. Snart också jag. Äntligen förorten. Sjunker till ro.

Två fantastiska regnbågar utanför mitt fönster utan att en droppe föll. Har plockat både hallon och smultron idag men kan inte äta. Ont i magen igen. Jag som varit bra flera månader. Ställer bären i kylen i väntan på bättring. Åt lite potatis - och morotsoppa. Fick mer ont

Nu spelar granndiskot vid Hötorget ”Euforia”. Om vi får melodifestivalen i Stockholm blir det mycket att göra i t-banan. Förut var jag lärare i Europas bästa skola. Nu arbetar jag i världens bästa tunnelbana. Vi är 9 miljoner i Sverige. Kan vi nöja oss med att va bra.

OS-avslutningen. ”Imagine” med John Lennon. Orden gick rakt in. Kanske är det verkligen ett skifte på gång. Kändes som en jättedos kärlek sprutades ut i världen.

Idag fick jag oväntat besök i spärren i Blackeberg men glömde bjuda på kaffe. Gäller att titta ut genom glaset och inte glömma att det finns ett liv. Utanför.

Träffade en 85 årig kvinna som inte tyckte det var nån ide hon satte sig in i ”Reskassan” när hon hörde att remsorna gällde till nästa år. ”Man vet inte om man lever då”. Sen pratade vi vidare om allt från republikanen som påstod man inte blev gravid vid våldtäkt till att folk i Sverige blivit så otrevliga. ”Nu får vi inte gnälla mer”, sa hon och berättade att hon gjorde övningar i sängen 45 min varje morgon när hon vaknade. Hennes läkare hade sagt att motion var det enda som hjälpte för att behålla konditionen.

Och här satt jag och kände mig trött, när en ängel sändes i min väg.

Saknar nog mål som bär igenom det svåra.

Jag väntar på att livet ska börja, på att sluta för dagen. ”Vi blir alla sjuka”, sa den gamla damen, ändå glad att hon fortfarande kunde åka tunnelbana själv. ”Jag tackar Gud varje dag”, fortsatte hon och sträckte armarna mot himlen. Då slutade jag vänta.

Jag tog fram min tarotlek och ställde frågan: Hur ska jag bli glad? Kortet jag drog föreställde ett isberg. Ska jag flytta till Antarktis? Smälta all is, så det infrusna skrattet kommer fram. Eller bor glädjen under vattenytan, i de 90 % ingen ser. Är det där jag ska leta? Jag, som hatar kyla blev inte alls glad av kortet. Hos mig ska det alltid vara sommar, så isbergen smälter och alla känslor får flyta fritt.

”Odenplan och sol tack”, säger kvinnan i Åkeshov och skrattar. Annars är allt stilla förutom sedelmaskinen och fläktens brummande i olika tonarter. De viskar i varsitt öra. ”Gör nåt av ditt liv nu innan”....  ”Vad ska jag göra då”? ”Nåt bättre än att sitta här, nåt som spelar roll, nåt viktigt”. ”Viktigare än att sälja biljetter menar du?” ”Just det”. Nu är båda helt överens. Och sjunger plötsligt duett. ”Ta dig härifrån medan du fortfarande kan. Innan tinnitusen lamslår andra örat, högerarmen blir obrukbar och psyket söndertrasat av allt spring.  Jag stänger av sedelmaskinen för att slippa höra mer. Fläkten muttrar lite men slutar när den inte får medhåll.

Njuter tystnaden och stillheten i mitt underjordiska rike, jag behärskar väl. Skyddad av unifrom och glas slutar jag så småningom att tänka, känna och le. Tills jag plötsligt minns killen i Ropsten många år tidigare. Som bara stod kvar framför mig efter att jag stämplat hans biljett. Jag undrade om han ville något mer. ”Jag går inte härifrån förrän jag sett ett leende på dina läppar”. Då fick han det och förde fram sina händer i en tackgest. Och blev för evigt kvar i mig.

Världen utanför vacker. I min spärr tittar jag ut. Vågar jag?

Jag funderar över mitt liv. Är det ett misslyckat eller bara ett helt vanligt? Är problemet att jag inte känner mig vanlig, inte är med i leken, inte vill beblanda mig med de andra korten, hellre står utanför, går självvalt in i sovrummet och vilar när de andra umgås på festen. Dålig på att umgås, dålig på så många olika sätt, därför hamnade jag nu för tredje gången gillt i min glasbur. Vet nu att prinsen inte kommer att rädda mig. Vet nu att räddaren är jag själv men förmår ändå inte. Kanske kommer dö i spärren, hörde om en som gjorde det, bara fötterna stack ut.. Så kan det gå, om jag inte sadlar min grå springare och rider iväg.

Insnörd i min egen tankekonstruktion har jag svårt att hitta ut.

Jag såg så pigg ut när jag gick på jobbet vid Fridhemsplan idag, att kollegan kommenterade det. Efter tre timmars oavbrutet stämplande, avläsande av sms-biljetter och svarande på all världens frågor i 30 graders värme tog jag slut. Fridhemsplan, inte ett ett hem fullt av frid,

utan en plan full av folk.

Jag håller kvar sommaren som en älskare jag inte vill släppa. Vattnet omsluter min kropp. Bara ben och fötter. Ännu lite till.

”Jag är din hundrade kund. Jag får åka gratis”, säger trafikanten med ett stort skratt som smittar över.

Var en bra dag tills jag tappade mitt operatörskortet. Shoppade på Indiskas rea, hade utvecklingssamtal och fick beröm. Avslutades med att jag fick en puss på handen av en berusad göteborgare när jag hjälpte honom köpa biljett i accessmaskinen.

Kortet återfanns i alla fall nästa dag på ICA.

Sommaren lämnar. Svalorna likaså. Hoppas vi ses på ”African Village” i vinter. Vill bo nånstans där jag kan gå med bara ben mer än tre månader om året. Heltidsjobbet slut. Nu snart deltidsarbetslös igen. Sökte som servicecoach men de ville inte ha mig. Ville jag? Undrar hur jag ska försörja mig i höst. Tröttsamt att bara harva på för en som länge velat va pensionär.

Bråk på Hässelbytåget. Tjejer som slår varann i huvudet med flaskor. Tur att jag sitter nere i spärren och har det lugnt.

I morse revs mattan i badrummet bort och en avfuktare installerades. Nu ska den stå och brumma tre veckor non-stop. Ingen dusch och inget kallvatten i hela lägenheten. Vi fick inte använda toaletten för då blev golvet blött. Har fixat en nyckel till duschen i bastun. Och i tvättstugan finns kallvatten och toalett. Saknar min Oas. Nu börjar höstens dans?

Barndomsminnen - mest från Dalarna.

Barn dom – domen över barnet.

Ibland undrar jag om allt redan är förutbestämt. Om det går att se på ett barn och veta hur dess liv kommer att te sig.

Jag minns min barndoms somrar. Himlen var alltid blå. Och solen slösade sina strålar på oss barn. Som sprang fritt omkring. Lekte ”röda och vita rosen”. En gång när jag var jag jagad sprang jag barbent genom ett stort brännnässelsnår. Det gjorde jag aldrig om.

Runt tolv började de vita molnen dyka upp och framemot sena eftermiddagen var det dags för åskan. Mormor drog ur telefonen, tog på sig gummistövlar och satte sig i bilen. Vi andra stannade inne i huset och tittade på blixtarna och räknade hur nära den var.

Jag hade världens bästa granne i min sommaridyll. Liselotte hette hon. Hon kom cyklande på en gammal cykel med stort framhjul när vi precis flyttat dit. En gång såg vi hennes kattunge slåss med en huggorm. Det blev oavgjort och katten blev biten men tål tydligen huggormsbett bättre än människor.

Vi lånade grannens hund och gick rakt ut i skogarna, letandes efter gamla Ludvikavägen eller något annat kul. Hunden hittar nog hem, tänkte vi. En gång tog vi en eka och lämnade den på andra sidan sjön.

Ibland smög vi ut på nätterna för att dansa med älvorna men de undflydde oss alltid. Dansade bort så fort vi närmade oss. Vi skrev massa historier och hade de vi skrev om dykt upp i verkligheten, hade jag bara sagt välkommen.

Liselotts pappa jobbade i gruvan och kunde inte höra småfåglarna längre. Han var frireligös så vi brukade följa med på väckelsemöten. Hönskackel, sa vi till varann och böjde oss ner och skrattade hysteriskt men lite otäckt blev det när tanterna började dra i oss och ropa att vi skulle gå fram. Hemma hos henne fick vi gömma kortleken när någon kom.

Mitt hjärta brast när mina föräldrar sålde huset och det tog många år innan jag åkte dit igen och det blev aldrig samma sak. Som det ju aldrig blir. Ibland undrar jag om min längtan efter något annat, efter att leva i naturen kommer därifrån.

Hemma i den stora staden bodde jag i ett sjuvåningshus i Hässelby strand på fjärde våningen. I min första dröm jag kommer ihåg, var det en häxa som jagade mig och hela familjen runt huset.

Där bodde också massa barn och vi jagade varann över loftgångarna. Jag var alltid rädd när jag gick förbi de äldre barnen som stod i klungor på gården. 

Fem-minuters övning.

Jag blir så trött på alla människor som verkar lyckas med allt de företar sig. Som fixar drömjobbet, hittar drömprinsen och sen flyttar in i drömhuset där de raskt skaffar två barn, en flicka och en pojke.

Nej, skämt åsido. Vissa verkar ju få till sina liv. Själv har jag aldrig fattat hur man gör. Jag hattar hit och dit, så fort jag börjar bli bra på nåt så ”tröttnar” jag och drar vidare. Och drömprinsen hittade jag på helt fel ställe, i mörkaste Afrika och det gick förstås åt helvete fast nån bra förebild från familjen hade jag ju inte heller.

Och jobb ska vi inte tala om, inte bostad heller. Torpet jag köpte i Småland gav mig bara ångest och mardrömmar om brinnande hus. Lyckade bli fri tio månader senare i alla fall. Puh.

Jag orkar knappt räkna alla utbildningar jag skaffat mig. Vissa har jag inte ens använt men studielån måste jag naturligtvis betala ändå på min okvalificerade lön.

Ja, ja, det är ingen ide att bli trött på andra längre. Du kanske skulle börja bli trött på dig själv istället, rycka upp dig, ta dig i kragen och göra något vettigt av ditt liv innan döden knackar på. 

Blandad gammal kompott.

Det monotona ljudet av grindar som öppnas och stängs söver henne. Hon har tröttnat på att titta på folk som springer förbi. De första åren var det lite kul men nu tittar hon oftast ner. På datorn eller tidningen som ligger framför henne. Är detta slutet på mitt strålande arbetsliv, tänker hon. Blev det inte mer än så. Jaja, inget att göra åt. Hon har redan börjat drömma om pensionen. Och oroa sig för hälsan fast det är helt meningslöst.

 Jag går ut på verandan för att se var oväsendet kommer ifrån. Det är en stor buss som stannat precis utanför huset. Och massa vita turister väller av.

  - De ska ner och besöka krokodilpoolen, säger du som precis kommit ut och lägger armen om mig.

Jag blir förvånad, det är sällan du rör mig när andra kan se. Kanske vill du visa att vi hör ihop, att jag inte ska känna mig ensam när mina landsmän passerar. Att jag inte är som dem.

   - Jag hatar det här, säger du.

   - Varför då, undrar jag.

   - Du ska få se när de kommer tillbaka sen. Då brukar chauffören kasta ut lite godis och alla skrattar åt barnen som börjar slåss om karamellerna.

Dina ögon blir ännu svartare och skulle kunna döda. Jag påminns om att du är uppväxt i en liten by helt beroende av turismen. Du berättar om hur du skrek ”tjocka mage” efter turisterna när du var liten, om du inte fick något. Själv har jag har redan slutat ge barnen som springer efter mig och skriker ”tubab, tubab”, vilket betyder vit eller så ropar de ”give me some money”.

Och plötsligt är det som jag ser oss utifrån; en medelålders solbränd kvinna med massa små flätor som når ner till midjan, iklädd en gul batikfärgad långklänning. Hon står framför ett hus med flagnad puts, bredvid en lång ung kolsvart man med korta dreadlocks och ögon som hatar. Jag ser oss som turisterna gör och kan inte låta bli undra vad de tänker när de ser oss stå där. Lika nyfiken som de, hur det kommer gå.

En vanlig kväll i förorten.

Hässelby Gård en onsdagskväll i novembermörkret. Det är bara hon och missbrukarna kvar. Alla andra sover och drömmer om en ny morgondag. Själv har hon slutat drömma. Vaknar lika tom som när hon somnade.

”Kan det inte hända nåt kul snart”, säger hon högt för sig själv. ”Nåt som skakar om både mig och trafikanterna”. Och i samma ögonblick skakar hela biljetthallen till. ”Skit, vad händer”, ropar hon men efter några sekunder stillnar allt igen. Hon bestämmer sig för att kolla nere i maskinrummet när hon fått ut alla kvardröjande. ”Vi stänger nu, sista tåget har gått, du får ta nattbuss istället”, säger hon till en som har somnat på träbänken uppe på perrongen.

När alla är ordentligt utkörda och utelåsta går hon ner till maskinrummet. Det är som golvet vibrerar därinne fast hon stängt av rulltrappan. Hon har sett alltför många skräckfilmer men det går inte att va rädd av sig om man ska jobba här, tänker hon och kommer ihåg filmen de visade på utbildningen om när det brann i Londons tunnelbana. Hur de gjorde allt fel när det började brinna i en gammal rulltrappa gjord av trä. Och flera personer dog. Det är mångas skräck är att det ska börja brinna i tunnelbanan, så det är bäst hon kollar ordentligt. Kan det va nån sprängning för det nya husbygget i Hässelby Strand, funderar hon vidare men inte jobbar väl de på nätterna.

Hon sniffar lite, tycker det luktar bränt och ser plötsligt en undanskymd dörr som det står pannrum på. Allt är väl elektriskt nuförtiden, tänker hon, inte står det nån välbyggd eldare härnere och skyfflar kol. Hon provar sin nyckel som oväntat nog fungerar och därinne är det en spiraltrappa som leder ner i halvdunklet, för lyset fungerar inte. Vilken tur att det finns ficklampa på mobilen nuförtiden, tänker hon när hon går ner för trappan. Där tar korridoren till höger och utvidgar sig till ett större rum. Hon tycker se sig något rött som glimmar i hörnet.

Härnere stinker det, en torr bränd lukt och plötsligt reser sig håren på hennes armar och hon blir livrädd. Det känns som nån tittar på henne. Hon har hört att det är tusentals nycklar på vift. Det finns säkert nån galning som bland dem.

”Hallå, är det nån här”, ropar hon ut i mörkret men det är bara ekot som svarar ”nån där, nån där”.

Meningsskapande dikt.

Inspirerad av Ylva Eggehorn, Bruno K. Öijer och Tomas Tranströmer.

Jag visste aldrig att jag var en sång

om jag det vetat

hade mitt liv blivit annorlunda

Om jag bara kunnat tyda rymdens handstil

tidigare

hade mitt liv blivit annorlunda

Om jag lyssnat mer på fåglarna

om jag förlorat mig i grönskan

hade mitt liv varit annorlunda.

Min egen oinspirerade dikt.

tystnaden äter sig in

finner sig tillrätta

bland de osagda orden

meningen uteblir

ventilationen slås på

ett krig pågår

mellan mig och bullret

mellan mig och arbetet

mellan gott och ont

det står en rosa cykel utanför

den är inte min

kanske kan bli

den skulle passa bra ihop med min väska

en cyklande människa

är en människa på språng

på gång att ta sig från A till B

du är vad du gör

så då blir det bra

tyst jag vill inte höra något mer

tynar bort

ofrivilligt tystad.