Mitt liv är fyllt av flyktiga möten
chefen säger att vi ska le
att våra "mystery shoppers" blir glada då
och kanske alla andra också.
Jag känner mig ofta utsliten
söndertuggad av storstadens maskineri
drömmer om att sitta på en blåmålad trapp
titta ut över havet
eller bara ängar och skogar.
Längtar långt bort
tröttsamt att le mot folk
som bara stirrar tillbaka.
För länge sen tänkte jag le mot alla jag mötte
den första killen tvärvände
och började följa efter mig
så då slutade jag le.
Tror många städer är för stora
vi behöver mindre grupper
ensam är inte stark
det är i samspel vi blir till.
Och nu tar SL i med hårdhandskarna igen
för att bekämpa klottret, tänkte jag säga
men den här gången gällde det fuskåkarna
plankarna
de som inte vill betala
som tycker andra ska betala deras biljetter.
Och jag blir så trött.
Jag ser en tunnelbana utan metallgrindar
och blinkande reklam
jag ser en öppen famn
där människor går lugnt
i samspråk.
En utopi tycker många
fylld av verkliga möten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar