Benbrottsminnen.

Jag kommer ihåg när jag bröt benet i tvåan. Det var i februari. Alla trodde att jag brutit det när jag åkte skidor på sportlovet men det var på en scout-träff när jag red på en annan tjejs rygg och hon ramlade.

Pappa körde in mig till sjukhuset och jag kommer ihåg den sköna känslan när det svala gipset las på. Min stackars kompis Margareta som satt i väntrummet sa att jag skrek som en stucken gris. Det kommer jag inte alls ihåg men kanske var det när de skulle dra benet rätt.

Sen låg jag på sjukhus länge och har inget minne av att jag saknade mina föräldrar alls. Däremot kommer jag ihåg att vi lossade spärrarna till sängarna och åkte runt och gav fart med det friska benet. Tills sjuksköterskorna kom på oss. Sen kom en tant som gav arbetsterapi och jag gjorde nån liten docka och sen hade hon en så fin liten mjuk skinnbit som jag så gärna ville ha, men inte fick. Sen när hon inte märkte, tog jag den i alla fall och hade samvetskval i många år så fort jag såg skinnet, tills jag till slut slängde den. Och jag som bara hade velat klappa det.

Sen kom jag hem och blev körd till skolan med stort gipsat ben och fick sitta kvar i klassrummet när de andra gick till matsalen och äta mina medhavda ägg. En kompis fick stanna med mig så plötsligt blev jag lite poppis. När gipset skulle klippas upp var det för tjockt så de fick ta fram sågen och jag var jätterädd att de skulle såga i benet. Sen fick jag ligga i badkaret och försöka träna upp det lilla smala benet.

Att jag kom att tänka på detta minne nu, är för att jag återigen har brutit ben, denna gång i foten fast den högra. Så att det äntligen blir jämnt eller? Det är 52 år senare och återigen februari, benbrottsmånaden. Och sportlov. I år hann jag få fram både skidor och skridskor men inte prova. Nu ser jag framemot våren och tunna fina skor och mig dansandes fram, drömmer jag om när jag sitter inlåst på första våningen i min lägenhet.

Jag har tänkt på att jag aldrig saknade mina föräldrar, till skillnad från Margareta som alltid var lessen och längtade efter mamma när hon var hos oss. Jag kommer ihåg när jag var kanske fem – sex år att de inte fick krama och pussa mig längre, att jag vände mig bort. Tror jag var så besviken på dem redan då, att de inte fick komma nära längre eller var jag bara ett barn som inte ville ha nån kroppskontakt?

Och så har livet fortsatt. Jag längtar efter närhet men vågar inte släppa in, fast jag är så öppen av mig, säger folk.

To be continued….