Nattåget från Madrid till Sevilla
är fullt av soldater som ska på julpermission. Vi har inga sittplatser men en
gentlemannasoldat erbjuder mig och Inka att sitta på locket till papperskorgen
utanför toaletten. Inka blir genast vän med honom och nästa morgon visar han oss
till ett hotell.
Senare på dagen står vi i
receptionen och försöker övertyga mannen bakom disken att han måste sätta på
värmen i vårt rum. Då kommer du fram och frågar om du kan hjälpa till med nåt.
Och det kan du ju, så du förklarar på spanska att vi fryser och nu kan inte
receptionisten låtsas missförstå oss längre, utan när vi kommer upp till rummet
igen lyser den lilla, röda lampan och elementet blir långsamt varmt.
Sen upptäcker vi, att de sätter på
vårt element när vi kommer in och stänger av det när vi somnat eller går ut, så
nån vidare värme i rummet får vi inte.
Du är från Scotland och musiker och
har bott i Spanien ett år och tycker det känns bra att träffa några nordbor
under julen, eftersom den spanska mentaliteten är så annorlunda, säger du.
Hur vi blir tillsammans har jag
gjömt men ditt kalla rum glömmer jag aldrig. Vi ligger helt stilla först och
värmer långsamt upp och om benet kommer utanför den uppvärmda zonen fryser vi
till is. I ditt rum lyser aldrig den röda lampan. Du håller mig vaken på
nätterna, för du har så mycket du vill berätta och du ser den kvinna jag kommer
bli, säger du. Du är inte den enda man som sagt så, men tyvärr blev jag aldrig
hon. Kanske hade behövt en utländsk man för det, istället för att leva ensam
med min dotter i ett förfruset norden i 17 år.
Du visar oss Sevilla och vi åker på
nyårsfest med ditt band när de får en spelning i en liten by. Men först måste
du lyckas låna ihop förstärkare. Vi går från ställe till ställe. Inte lätt att
hitta över nyår. Jag följer med och ler trevligt utan att förstå att en man
vill ligga med mig som betalning. Själv skulle jag gett upp för länge sen.
På festen dansar jag och Inka i mitt
ringen och alla klappar händerna, sen får jag nåt slags spel, jag skyller på
för mycket alkohol och du stänger ditt hjärta och jag blir helt ställd och vet
inte vad jag ska säga i bussen på vägen hem.
-
Jag kanske kan hitta nyckeln igen, säger jag
tillslut.
-
Nu börjar du tänka, svarar du.
Sen blir allt bra
igen och vi måste åka vidare. Vi ska till Marocko och Inkas soldats permission har
redan tagit slut och det är trist att va femte hjulet även om jag kunde stannat
livet ut, så vi går ut och äter avskedsmiddag. Det blir fisksoppa, Paul och jag
petar bort all bläckfisk medans Inka äter med god aptit. På morgonen efter spyr
hon som en gris, så vi får en dag till. Nästa morgon följer du oss till
stationen. Jag kommer ihåg den tjocka stinsen som säger att vi måste stämpla
interrail-korten i stationshuset, så jag går dit medans inka står kvar i tågkupen.
Sen börjar tåget långsamt gå och jag glömmer aldrig hennes obeskrivliga min då
hon slår ut med händerna mot våra ryggsäckar. ”Vad ska jag göra?” Paul får personalen att ringa nästa
station, där hon får gå av och sen åka tillbaks, så då blev det en dag till men
tredje gången gillt. Då åker vi och jag är inte ens ledsen, för jag vet att vi
kommer att ses igen. När jag kommer hem till Sverige är jag helt odrägligt
positiv, några månader, tills den svenska vardagen slipar ner mig.
Vi sågs aldrig
mer men det kom ett kort tio månader senare från en annan stad i södra Spanien.
Jag försökte efterforska dig, via hotellet och brittiska konsulatet utan
framgång. Detta var innan internet och troligen var det bara ditt artistnamn
jag hade. Du var min första kärlek, av de tre stora jag haft i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar