Inledning.

Nu i efterhand är hon inte säker på när det började. Det var som det smög sig på. ”Jag har fått världens bästa jobb, jag blir ju inte ens trött av det”, sa hon till alla som som ville lyssna. ”Jag gör vad jag vill hela dagarna och får ändå betalt. Pratar i telefon, läser, stickar långa halsdukar, bjuder in kompisar och dricker vin, (det hände bara en gång). Och en massa spännande arbetskamrater från hela jordklotet och en klotterpärm i varje spärr där hon skrev ner sina dikter och ivrigt väntade på kommentarer.

Obehaget kom långsamt. Hon blev tystare, drog sig undan kollegerna och blev allt oftare sittande i spärren bara stirrandes rakt ut i biljetthallen. Hon läste den senaste ”Hemmets veckotidning”, istället för den egna boken. Hon blev allt tröttare men oftast räckte det med en promenad på matrasten, för att återfå krafterna. Några månader senare räckte inte rasten till, men nästa morgon var hon sig själv igen.

Högerarmen var den som slets ut först. Hur kan det vara annorlunda, tänkte hon, med en stämpel som uppfanns på artonhundratalet. Ibland försökte hon räkna ut hur många gånger hon stämplade varje dag men gav upp när hon kommit till tusen. En gång räknade hon ut, att hon sålt biljetter för 16 000 kronor på T-centralen södra, uppgången mot centralstation, och eftersom den dyraste remsan kostade 110 kronor och det inte var alla som köpte något, så förstod hon att det var tiotusentals ansikten som flimrat förbi. Hon hade förvandlats till en stämpelrobot. Det var inte yrket hon drömt om, när hon som ung gick en ljusnande framtid till mötes. Tillslut räckte varken natten, eller ens helgen till för att rekreera sig. Värken i högerhanden, hade via armbågen strålat upp till axeln, hon kunde knappt öppna dörren och bara sova på ena sidan.

Hon läste numera alla veckotidningar hon hittade. Hon läste allt, från första till sista sidan, bara för att få tiden att gå och orkade knappt hälsa på kollegerna när hon fick avlösning. Det hade bara tagit 1,5 år att bryta ner en ung, frisk, deltidsarbetande kvinna men som tur var hade hon blivit gravid och sa upp sig när magen inte längre fick plats och hon hade svårt att nå fram och ta emot folks remsor.

Hon visste inte då, att den som en gång blivit underjordens fånge aldrig någonsin blev fri igen. Hon skulle för resten av sitt liv vara fjättrad, om än med osynliga band. Hade hon vetat det, hade hon antagligen flyttat så långt bort hon kunde, kanske tillbaks till Göteborg eller till någon annan efterlängtad paradisö. Istället flyttade hon till Tensta och bodde i ett låghus på andra våningen. Plötsligt, en sen kväll, hör hon det karakteristiska svitschande ljudet när tunnelbanevagnarna åker in i en tunnel. Hennes vänner trodde hon blivit tokig, tills de också fick höra det. Hon förstod att hon bodde precis över spåret och i kvällens tystnad så fortplantades ljudet upp genom huset. ”Du ska inte tro du nånsin blir fri”, viskade tåget. ”Staden lever och växer av oskyldiga resenärers livskraft, hur tror du annars Stockholm skulle kunna växa sig så stort. 100 nyinflyttade varje dag. Och nu är tiden inne att växa, därför måste det byggas ännu fler spår. Jag vill också se mer av världen och locka hit fler trafikanter”.

Hon kom ihåg känslan när hon lämnade ifrån sig den förhatligt mörkblå kliande uniformen och alla nycklar. Hur fri hon då känt sig. Hur världen plötsligt skimrat till och återfått sin färg. Hur hon såg framtiden an, där hon cyklade Stockholm runt i en stor knallrosa indisk klänning. Hennes mamma tyckte hon skulle klä sig så magen inte syntes, ogift som hon var.

Om hon vetat då, att det bara var en tidsfråga tills hon fastnade i tunnelbanenätet igen, som en fluga som dras mot lampan och inte ser det uppspända flugpappret. Men hennes kristallkula låg kvarglömd i en ouppackad flyttkartong.