Hej Gud!
Det var länge sen vi hördes. Jag
fick inget svar på mitt sista brev och sen din son levde här på jorden har jag
inte hört någonting. Beror det på att vi korsfäste honom? Gav du upp hoppet om
oss då? Vi behöver fortfarande hjälp. Du ser hur det går när vi lämnas att
sköta oss själva. För mycket krig och egoism i världen. Kanske är vi för många,
förökar oss likt gräshoppor och täcker himlen.
Själv vet jag inte vad jag ska göra
nu. Jag fick ju mitt uppdrag för länge sen. Jag vet inte till vem jag ska
rapportera. Min närmaste överordnade har jag inte sett till på hundratals år,
kanske har han dukat under för pesten eller sitter inspärrad någonstans. Jag
vet att vi är fler men inte var jag ska leta och det är svårt att se vem som är
vem. Jag känner mig mycket ensam. Aldrig trodde jag att jorden skulle vara en
så hemsk plats; kall, girig och oberäknelig. Vi som anmälde oss frivilligt,
lyssnade på föreläsarna och tittade på foton av denna skimrande juvel i
världsrymden. Så vacker på håll, din skapelse men fasanfull att leva på.
Så kära Gud, hör av dig snart och
ge mig lite hopp att mitt uppdrag här inte varit förgäves.
Din
Eva
Hej käraste Eva!
Tack för ditt brev. Mitt svar blir
kort, är på väg till min årliga inspektion av Andromedagalaxen.
Vad ska jag svara? Du har rätt.
Jorden är lågprioriterad just nu. Hon spelar inte alls den roll som det var
tänkt.
Apropå dig själv. Naturligtvis är
du viktig. Något annat får du inte tänka. Det leder bara till hopplöshet och
död.
Om dina medresenärer kan jag
ingenting säga men vill du bli befriad från ditt uppdrag är det inte alls
omöjligt. Meddela bara mig i så fall. Det finns alltid annat arbete för dig.
Förlora bara inte hoppet.
Hjärtliga hälsningar Gud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar