Det är en måndagskväll i maj. Hon tar
sig samman, samlar ihop det hon behöver och tar cykeln till jobbet. Kvällen är
kylig och hon cyklar i ett glänsande mörker. Långt ifrån det elektriska ljuset
som fyller hennes arbetsplats. Letar sig in i alla skrymslen och vrår. Lämnar
inga dammtussar eller smutsfläckar osedda. Städningen väntar, för att inte tala
om den nyaste uppgiften, inventeringen. Vilket annat arbete inventerar varje
natt, tänker hon. Att räkna plåster och tidtabeller, för att inte tala om de
400 turkosblå acesskorten. Jag kanske ska gå över till dagtjänst, tänker hon
för hundrade gången men orkar inte slutföra tanken. Det är som hon trivs med
ensamheten på nätterna, att stänga tunnelbanan vid ett. Gå runt och kolla att ingen
gömt sig eller somnat på perrongen, följa sista trafikanten ut, låsa in sig
själv och sätta igång med städningen.
Hon torkar glasrutor och putsar
accessmaskiner så det går att spegla sig i dem. Hon plockar fimpar och tömmer
papperskorgar. Sen är det dags för stationskontrollen. Allt måste fungera, och
om det inte gör det så ska det felanmälas. Hon gör allt hon kan för att uppnå
målet ”världens bästa tunnelbana” fast hon undrar vad det är för fel på
svenskarna som alltid måste va världsbäst, nåt slags lillebrorkomplex. När hon
en gång sa det på ett arbetsplatsmöte blev chefen arg och sa att varje företag
strävar efter att bli bäst så då tystnade hon. När hon var lärare, var målet
Europas bästa skola, vilket inte heller uppnåddes. Hennes nuvarande arbetsgivare
är ett kinesiskt företag, så målet är logiskt eftersom kineserna snart tagit
över världen.
När städningen och
stationskontrollen är klar och den förhatliga inventeringen inrapporterad
klockan fyra, får hon sin efterlängtade paus innan metrotidningarna ska packas
upp och stationen öppnas för morgontidiga, trötta varelser på väg till sitt
fängelse eller eftersläntrande festare på väg hem till sin säng. Hon lägger upp
benen, sluter ögonen och bara andas. Vill inte bli upptäckt sovande eftersom
hon har en betald arbetspaus. Som en kollega, som var jättesnabb på att städa
och sen satt och småslumrande på fel tid och nattchefen som åkte runt kom på
henne. ”Du har inte betalt för att sitta här och sova”. Så hon nöjer sig med
att blunda en stund innan hon sträcker ut kroppen, stretchar lite och går upp
på perrongen för att ta en cigarett. Som en drottning i sitt eget kungarike
tittar hon sig omkring. Allting skiner och ser ut som det ska och snart får hon
cykla hem i en glädjesprittande majmorgon.
På väg ner igen upptäcker hon en
lila dörr hon inte sett förr. Hon provar genast sitt inpasseringskort, det
knäpper till när låset går upp. Dörren knirkar lite, borde oljas, tänker hon
men det ingår inte i hennes arbetsuppgifter. Hon hittar lysknappen till höger
och ser en lång spiraltrappa som vindlar neråt och slutar i mörker. Vad kan
finnas därnere? Kanske ett skyddsrum där militären hållit till förut. Eller
finns det en gång in under berget, tänker hon som alltid haft en dragning,
längtan in i den djupaste tystnaden. En gång satt hon i kolmörker och lyssnade
på bergets hjärtslag och droppande källvatten. När hon äntligen trevade sig ut
genom gruvgången, möttes hon av sommarens hetta och kände hon sig pånyttfödd.
Hon går nerför trappan och håller
hårt i räcket. Vem hittar mig om jag ramlar här, tänker hon. När hon kommer ner
slås hon av lukten av fuktig källare. Det är som jag var i en skog om hösten,
tänker hon och just då slocknar lampan. Hon trevar efter lysknappen och väggen
känns skrovlig. Som ett träd. Konstigt. Hon tar upp mobilen för att lysa sig
fram men den är totaldöd. Säkert ingen mottagning härnere, bäst jag går upp
igen. Då ser hon något rött lysa, det är nog en lysknapp. Med försiktiga steg
tar hon sig framåt men det är som det röda också flyttar sig. Hon stannar till,
tvekande, vet inte vart hon ska gå. Framåt, bakåt, stå still eller…
”Var inte rädd”, hör hon plötsligt
en röst. ”Fortsätt framåt, bara tio steg till. Kom, vi har väntat på dig” och
det är som rösten får hennes fötter att flytta sig framåt. Långsamt, försiktigt
med utsträckta händer, för att inte slå emot. ”Blunda nu ordentligt och öppna
försiktigt ögonen”, säger rösten som på något hypnotiskt sätt får henne att
göra som den vill och hon kisar och ser att hon befinner sig i en stor sal med
något som glittrar i taket. Kan det vara stjärnor.
Hon står mitt i en stor skog med
stillsamma träd som sträcker sina armar uppåt och marken gnistrar, det är som
att stå i ett kristallhav av glasblommor. Gult, rött och rosa så långt hon ser.
Och himlen är förtrollande indigoblå. Den färgen hon längtat efter hela sitt
liv. Nu har hon äntligen kommit hem. Hon går runt, kramar om träden och andas
in blommorna. Hon böjer sig ner och rör försiktigt vid dem. Hon undrar om de är
levande eller gjorda av glas? ”Vi
har väntat på dig, nu kommer allt att bli bra,” hör hon rösten igen.
Oj då, jag har visst glömt metro,
tänker hon. Hon måste ha somnat men tidningarna ligger där de ska. Nu ska hon
bara öppna upp stationen och vänta på avlösning. Vilken konstig dröm. Hon kan
inte glömma den lila dörren utan går för att kolla men där den låg är bara en
tom kaklad vägg. Som hon tittar länge på och rör med handen över plattorna.
”Vad fint du har städat”, säger kollegan. ”Hela stationen gnistrar. Sov gott”.
Det är en måndagsmorgon i maj.
Solen får allt att glittra och lysa på naturens eget sätt. Så långt från
konstgjorda färger och lysrör. Allt kommer bli bra, tänker hon när hon cyklar
hem. Allt kommer bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar