Tankar från en brygga.

Knattret från en motorbåt. Vågorna slår mot stranden och bryggan. Allt är organisk rörelse. Jag sitter still och låter mig gungas. Fyller på mina celler. Öppnar mitt hjärta för naturens skönhet. Försöker att undvika att tänka på kvällen.

Springande människor vid Odenplan. Mörkret vid Fridhemsplan fyllt av allt utom frid. Upplyst av reklamtavlornas blinkande färger. ”Kom och köp”. Vem vill ha ett liv under jord där inga fåglar sjunger? Inte jag och ändå är det där jag hamnat. Tredje gången gillt måste va nån mening . Att jag ska upplysa, belysa den undre världen kanske. Föra in det mänskliga leendet, ett vänligt ord, att bevittna skeenden.

Sitter på min brygga och gungar fram i livets karusell. Solen går i moln och mina armar knottrar sig. Någon vill mig inte väl. Jag vill inte släppa taget om sommaren. Hon lovade evig trohet. Hur kan hon då lämna mig nio månader? Jag gillar inte han som tar över. Vacker i rött och guld men kall och hård. Kräver aktivitet inomhus, kräver ordning och reda, strumpor och skor, allt stramas åt, gör det svårare att andas.

Jag funderar ofta över hur människor lyckats överleva i vårt klimat. Det skapade nog en speciell sort, en samlar- och hamstertyp. De som inte hade nog med mat över vintern dog ut. Jag vill bo i ett land där mangon faller rakt ner i min hand. Där jag inte behöver tänka längre än till nästa vecka, där solen väcker mig varje morgon och slösar sina strålar över mig.

Nu fryser jag på en brygga i mitten av september och kryper ihop med knottriga ben. Solen har gömt sig inne i ett stort moln och vinden för med sig smak av bitter vinter.

Det är ett under varje år att vi överlever. Önskar ofta jag var en björn och kunde gå i ide och slapp duntäcken och lovikkavantar.

Segelbåten försvinner bakom klipporna och tar sommaren med sig och det är bara ingenting jag kan göra åt det.

Segel fyllda med tystnad passerar, en motorbåt knattrar på avstånd, flygplanen ännu längre bort viskar om lockande resor. Allt detta är ljud mina öron älskar.

En total trötthet efter en fredagskväll i citys tunnelbana. Hämtar långsamt kraft av bryggans kluckande och gunget som ger min kropp vila. Allt är väl. Vinden smeker kroppen, slåss med solens värme. Ännu några dagar vinner solen sen lämnar hon oss.  Ett år tills hon återkommer.  Förutsättningarna för vår existens, utan sol och vatten inget liv. Vilken tur vi har som föddes till denna vackra värld vi långsamt skövlat, snabbare och snabbare som vi drabbats av nån slags kollektiv psykos och kanske är det så, förgiftade av vår egen ondska vill vi att alla andra ska ha det dåligt, i alla fall inte bättre än mig. Vi klättrar på andra för att nå toppen men grunden är byggd i lösan sand och vi faller alla handlöst på varann, om varann, en enda bubblande massa och vilken tur att vårt land är kallt och ligger så perifert så inte så många behövande kommer hit, utan inbjudan, lätt att va generös då.

Mina ögon följer flygplanens rörelser över himlen, de vita streck de lämnar efter sig, är det giftiga kemikalier eller? Jag sänker blicken ner i vattnet och ser små algfragment  glittra i det grumliga vattnet. Jag andas in luft som är luktfri men det är ju ingen garanti. Tror jag tar en paus och tänder en cigarett. Jag har bara ett liv eller… låt mig då njuta. Hinner säker dö innan undergången. Vilken tröstande tanke.