Barndomsminnen - mest från Dalarna.

Barn dom – domen över barnet.

Ibland undrar jag om allt redan är förutbestämt. Om det går att se på ett barn och veta hur dess liv kommer att te sig.

Jag minns min barndoms somrar. Himlen var alltid blå. Och solen slösade sina strålar på oss barn. Som sprang fritt omkring. Lekte ”röda och vita rosen”. En gång när jag var jag jagad sprang jag barbent genom ett stort brännnässelsnår. Det gjorde jag aldrig om.

Runt tolv började de vita molnen dyka upp och framemot sena eftermiddagen var det dags för åskan. Mormor drog ur telefonen, tog på sig gummistövlar och satte sig i bilen. Vi andra stannade inne i huset och tittade på blixtarna och räknade hur nära den var.

Jag hade världens bästa granne i min sommaridyll. Liselotte hette hon. Hon kom cyklande på en gammal cykel med stort framhjul när vi precis flyttat dit. En gång såg vi hennes kattunge slåss med en huggorm. Det blev oavgjort och katten blev biten men tål tydligen huggormsbett bättre än människor.

Vi lånade grannens hund och gick rakt ut i skogarna, letandes efter gamla Ludvikavägen eller något annat kul. Hunden hittar nog hem, tänkte vi. En gång tog vi en eka och lämnade den på andra sidan sjön.

Ibland smög vi ut på nätterna för att dansa med älvorna men de undflydde oss alltid. Dansade bort så fort vi närmade oss. Vi skrev massa historier och hade de vi skrev om dykt upp i verkligheten, hade jag bara sagt välkommen.

Liselotts pappa jobbade i gruvan och kunde inte höra småfåglarna längre. Han var frireligös så vi brukade följa med på väckelsemöten. Hönskackel, sa vi till varann och böjde oss ner och skrattade hysteriskt men lite otäckt blev det när tanterna började dra i oss och ropa att vi skulle gå fram. Hemma hos henne fick vi gömma kortleken när någon kom.

Mitt hjärta brast när mina föräldrar sålde huset och det tog många år innan jag åkte dit igen och det blev aldrig samma sak. Som det ju aldrig blir. Ibland undrar jag om min längtan efter något annat, efter att leva i naturen kommer därifrån.

Hemma i den stora staden bodde jag i ett sjuvåningshus i Hässelby strand på fjärde våningen. I min första dröm jag kommer ihåg, var det en häxa som jagade mig och hela familjen runt huset.

Där bodde också massa barn och vi jagade varann över loftgångarna. Jag var alltid rädd när jag gick förbi de äldre barnen som stod i klungor på gården.