Min sommar i underjorden.

Min sommar börjar med att jag flyttar till Åkermyntan. Från det lilla örnboet på elfte våningen i Hässelby Gård. Nattetid stod jag på den inglasade balkongen och tittade ner på den upplysta perrongen. Hur jag än försökte undfly mitt öde följde tunnelbanan med. Lyssnade på de två hissarnas intensiva samtal, speciellt på helgnätter. Min nya lägenhet är en ljus, luftig trea, en trappa upp med fantastiskt stor balkong. Där jag genastplanterar massa gurkfrön. Första natten strör jag salt i hörnen och räknar fönsterrutor för att hålla oknytt borta. Sen sover jag gott och döper nya hemmet till ”Oasen”. 

Fredagskväll i Hässelby Strand.

”Jag söker efter en man, han har smitit. Hoppas jag hinner”, säger den överförfriskade kvinnan och vinglar upp mot plattformen vid Hässelby Strand.

Den lilla pojken som plötsligt bara står i biljetthallen.

”Väntar du på nån”? ”Nej”. ”Var bor du?” ”Vällingby.” ”Vill du åka?” ”Ja.” Och han får åka utan biljett.

”Det här skulle ändå slängas, vill du ha?” Och hon ger mig en surdegsmacka med salami och brie samt en pannacotti till efterrätt. Jag blir glad som en liten flicka. Älskar att få presenter. Borde jag då inte ha en 60-års fest?

Får två kronor i dricks av en ung kille som tatuerat in ffl i pannan. Han går igenom spärren och möts av en tjej med utsträckta armar. De kramas länge, sen går han ut igen och lämnar mig med mina funderingar. Varför betala för att gå in och kramas? Varför tatuera in fucked for life, han såg inte farlig ut?

Ambulansen kommer och hämtar ett fyllo.

Polis och väktare länge sysselsatta med en svårbegriplig man. En, av två bröder som slagits. Ingen vill göra en anmälan. Den ena dumpas en bit bort.

En normal fredagskväll i förorten avslutas med att jag får ett Aftonblad av en trafikant. Jag tackar. Den får tiden att gå.

Jag fyller min nya lägenhet med barngardiner från Ikea, en köksduk med fjärilar, drömfångare och en groda, en hare och en kanin som åker luftballong i mitt kök. Jag skapar den barndom jag velat ha. En dag när jag går över gården känner jag bara. Här ska det alltid va sommar.

Värsta tempot på Odenplan södra. Stämpelarmen jobbar övertid. Söta, småflickor från Örebro ska göra Stockholm. Laddare det ena 24-timmars kortet efter det andra.

Många på väg till Zinkensdamm. Midnattsloppet väntar. Tjejen klädd i träningskläder, medföljande pojkvän har ölburk i handen. ”Snygg färg du har på nagellacket förresten.” Jag smälter alltid för guldgrönt. ”Jag vågar mig på det idag!”

När jag stämplat hans remsa får jag välja två bitar ur hans stora påse. Jag tar en röd söt och en sur lakrits. ”Det är konstigt”, säger han. ”Alla väljer den röda”. Kanske är vi människor mer lika än vi tror.

”Sitter ni här hela nätterna? Stabilt jobbat”, säger skåningen när han passerar.

Och paret från landet som tycker att 88 kr är hutlöst dyrt att ta sig två stationer till Hötorget. Jag tycker de kan gå men kvinnan har ont i tårna och vädjar om förståelse. Jag håller med om att enkelresor är dyra men förklarar att med månadskort kan de åka hur mycket de vill. ”Ändå till Uddevalla då?” undrar hon. Sen bestämmer de sig för taxi och vinkar glatt.

Tåget för mig hem från kvinnofestivalen. Som sammanföll så fint med min trippelledighet. En akvarellhimmel utanför, innanför elektriskt ljus. Älgtjuren förlorar kampen mot tåget. Jag spelar wordfeud. Utgången oviss. Imorgon börjar mitt liv med skor och uniform igen. Sommarsverige är kvar.

Fragment från Fridhemsplan

mitt liv ackompanjerat av rulltrappsmusik

alla dessa förbipasserande

på väg

själv sitter jag stilla

väntar

på att stämpeluret tickat klart

synkroniserad med uret i biljetthallen

svarar jag på frågor

stämplar remsor och låtsas avläsa sms-biljetter

allt har blivit suddigare med åren

gör mitt liv enklare.

Längtar efter mitt liv. Det olevda. Då måste jag ha ett mål som alla andra. Gå från A till B utan onödiga avvikelser. Sluta vänta på prinsen. Vid 59 års ålder har han redan passerat. Är jag rädd att hoppa upp i sadeln? Paralyserad av mammas alla skräckhistorier om folk som ramlat av hästar och dött eller hamnat i rullstol. Aldrig vågat åka motorcykel eller hoppa fallskärm heller. Mamma är död sen femton år, dags att gå vidare. Kliva av snurrstolen och följa med strömmen. Gå ut i biljetthallen och hoppa på ett tåg. Jag också!

Tittar på ett foto från Kvinnofestivalen. En annan värld och ändå bara några dagar bort. En av de jag mötte där såg mig springande i gräset med bara ben. Hon kunde bara inte tänka sig mig i spärren. Mötte en gång en annan Eva född samma år, månad och dag som jag. Hon bodde i Dalarna med barn, tysk fiolspelande man, får och katter. Ett av mina olevda liv. Men hade nog inte orkat passa upp mannen.

Får tusen tack för att jag stämplar åt en trafikant. Får leva på det. Funderar över varför jag blir placerad i innerstan hela tiden och hur jag ska förhålla mig. Blir trött ändå in i själen av rulltrappsbuller och passerande människor i oändlighet. Lysrören förmörkar mina tankar. Svårt att behålla livsglädjen efter sju dagar i city. Och det kan bli fler. Vem får de lugna stationerna i förorten? Telefonen tutar upptaget och ger inga svar. Ryggen och armen klarar inte sommaren om det fortsätter så här. Sätter på mig solglasögonen för att dölja gråten. Äntligen får jag svar från planeringen. ”Ni är här för att göra ett jobb. Vi tittar inte på var ni bor när vi ger ut tjänster.” Hörde om en nyanställd som var utbränd efter en månads jobb. Kanske det jag ska bli.

Är på min favoritplats på jorden. Kyrkhamn. Stockholms tystaste plats. Så långt från tunnelbanan du kan tänka dig. Njuter vågsus och motorbåtsknatter. Idag får stämpelarmen vila. Först hittade jag min klippa. Sen en brygga. Så nu gungar det under mig. Badar varje dag innan jobbet. Älskar lättheten i vattnet. Att flyta så länge att kroppen försvinner och det bara är himmelen kvar. Fridhemsplan väntar mig. Vill inte alls. Solen bara ler.

Jaha, en halvtimme sen till jobbet vid Fridhemsplan. Trodde jag började senare. Får skylla på värmen. Tre förseningar tydligen skäl för uppsägning.

Månen glädjer min hemväg. Så trött på elektriskt ljus. Och mekaniskt gnissel. Imorgon trädsus och fågelsång på landet med älsklingsdottern.

Min arbetsdag på Fridhemsplan avslutades med ett "fuck you" från en full trafikant som blev sur för att jag inte skrattade åt hans skämt. Innan dess kastade jag på luren åt en chef och en kille på felanmälan för det var för mycket folk för att kunna prata. När hissen gick sönder och jag fick inte felanmäla innan jag startat om den och hur skulle det gå till utan att lämna spärren. Längtar min oas.

Gick till lekplatsen och gungade. Gillade skuggan av mitt långa hår som nästan nådde marken. Sen la jag mig. Misslyckade liv behöver också sova. Imorgon är ny. Kanske jag vill  leva då.

Äntligen är onda cirkeln bruten. Efter tio dagar i innerstaden. På onsdag Blackeberg, Johannelund och Hässelby Strand. Lycka. Får uthärda Hötorget idag och suga på karamellen.

Min rast i Johannelund gav god utdelning. Ett helt strå med smultron. Sparade de rödaste till sist. En bitterljuv besvikelse. Längtan efter den barndom som ej längre finns.

”Hej, hur står det till”, undrar killen som plötsligt materialiseras framför mig. ”Ganska lugnt”, svarar jag och stämplar. Sen får han bråttom upp på perrongen mot Hässelby, 15 minuters trafik vid den här tiden. Jag återgår till min behagliga drönartillvaro.

Sen kväll vid Islandstorget. Det enda som rör sig är informationstavlorna. Meddelar nästa tåg. Och en och annan hempasserande. Snart också jag. Äntligen förorten. Sjunker till ro.

Två fantastiska regnbågar utanför mitt fönster utan att en droppe föll. Har plockat både hallon och smultron idag men kan inte äta. Ont i magen igen. Jag som varit bra flera månader. Ställer bären i kylen i väntan på bättring. Åt lite potatis - och morotsoppa. Fick mer ont

Nu spelar granndiskot vid Hötorget ”Euforia”. Om vi får melodifestivalen i Stockholm blir det mycket att göra i t-banan. Förut var jag lärare i Europas bästa skola. Nu arbetar jag i världens bästa tunnelbana. Vi är 9 miljoner i Sverige. Kan vi nöja oss med att va bra.

OS-avslutningen. ”Imagine” med John Lennon. Orden gick rakt in. Kanske är det verkligen ett skifte på gång. Kändes som en jättedos kärlek sprutades ut i världen.

Idag fick jag oväntat besök i spärren i Blackeberg men glömde bjuda på kaffe. Gäller att titta ut genom glaset och inte glömma att det finns ett liv. Utanför.

Träffade en 85 årig kvinna som inte tyckte det var nån ide hon satte sig in i ”Reskassan” när hon hörde att remsorna gällde till nästa år. ”Man vet inte om man lever då”. Sen pratade vi vidare om allt från republikanen som påstod man inte blev gravid vid våldtäkt till att folk i Sverige blivit så otrevliga. ”Nu får vi inte gnälla mer”, sa hon och berättade att hon gjorde övningar i sängen 45 min varje morgon när hon vaknade. Hennes läkare hade sagt att motion var det enda som hjälpte för att behålla konditionen.

Och här satt jag och kände mig trött, när en ängel sändes i min väg.

Saknar nog mål som bär igenom det svåra.

Jag väntar på att livet ska börja, på att sluta för dagen. ”Vi blir alla sjuka”, sa den gamla damen, ändå glad att hon fortfarande kunde åka tunnelbana själv. ”Jag tackar Gud varje dag”, fortsatte hon och sträckte armarna mot himlen. Då slutade jag vänta.

Jag tog fram min tarotlek och ställde frågan: Hur ska jag bli glad? Kortet jag drog föreställde ett isberg. Ska jag flytta till Antarktis? Smälta all is, så det infrusna skrattet kommer fram. Eller bor glädjen under vattenytan, i de 90 % ingen ser. Är det där jag ska leta? Jag, som hatar kyla blev inte alls glad av kortet. Hos mig ska det alltid vara sommar, så isbergen smälter och alla känslor får flyta fritt.

”Odenplan och sol tack”, säger kvinnan i Åkeshov och skrattar. Annars är allt stilla förutom sedelmaskinen och fläktens brummande i olika tonarter. De viskar i varsitt öra. ”Gör nåt av ditt liv nu innan”....  ”Vad ska jag göra då”? ”Nåt bättre än att sitta här, nåt som spelar roll, nåt viktigt”. ”Viktigare än att sälja biljetter menar du?” ”Just det”. Nu är båda helt överens. Och sjunger plötsligt duett. ”Ta dig härifrån medan du fortfarande kan. Innan tinnitusen lamslår andra örat, högerarmen blir obrukbar och psyket söndertrasat av allt spring.  Jag stänger av sedelmaskinen för att slippa höra mer. Fläkten muttrar lite men slutar när den inte får medhåll.

Njuter tystnaden och stillheten i mitt underjordiska rike, jag behärskar väl. Skyddad av unifrom och glas slutar jag så småningom att tänka, känna och le. Tills jag plötsligt minns killen i Ropsten många år tidigare. Som bara stod kvar framför mig efter att jag stämplat hans biljett. Jag undrade om han ville något mer. ”Jag går inte härifrån förrän jag sett ett leende på dina läppar”. Då fick han det och förde fram sina händer i en tackgest. Och blev för evigt kvar i mig.

Världen utanför vacker. I min spärr tittar jag ut. Vågar jag?

Jag funderar över mitt liv. Är det ett misslyckat eller bara ett helt vanligt? Är problemet att jag inte känner mig vanlig, inte är med i leken, inte vill beblanda mig med de andra korten, hellre står utanför, går självvalt in i sovrummet och vilar när de andra umgås på festen. Dålig på att umgås, dålig på så många olika sätt, därför hamnade jag nu för tredje gången gillt i min glasbur. Vet nu att prinsen inte kommer att rädda mig. Vet nu att räddaren är jag själv men förmår ändå inte. Kanske kommer dö i spärren, hörde om en som gjorde det, bara fötterna stack ut.. Så kan det gå, om jag inte sadlar min grå springare och rider iväg.

Insnörd i min egen tankekonstruktion har jag svårt att hitta ut.

Jag såg så pigg ut när jag gick på jobbet vid Fridhemsplan idag, att kollegan kommenterade det. Efter tre timmars oavbrutet stämplande, avläsande av sms-biljetter och svarande på all världens frågor i 30 graders värme tog jag slut. Fridhemsplan, inte ett ett hem fullt av frid,

utan en plan full av folk.

Jag håller kvar sommaren som en älskare jag inte vill släppa. Vattnet omsluter min kropp. Bara ben och fötter. Ännu lite till.

”Jag är din hundrade kund. Jag får åka gratis”, säger trafikanten med ett stort skratt som smittar över.

Var en bra dag tills jag tappade mitt operatörskortet. Shoppade på Indiskas rea, hade utvecklingssamtal och fick beröm. Avslutades med att jag fick en puss på handen av en berusad göteborgare när jag hjälpte honom köpa biljett i accessmaskinen.

Kortet återfanns i alla fall nästa dag på ICA.

Sommaren lämnar. Svalorna likaså. Hoppas vi ses på ”African Village” i vinter. Vill bo nånstans där jag kan gå med bara ben mer än tre månader om året. Heltidsjobbet slut. Nu snart deltidsarbetslös igen. Sökte som servicecoach men de ville inte ha mig. Ville jag? Undrar hur jag ska försörja mig i höst. Tröttsamt att bara harva på för en som länge velat va pensionär.

Bråk på Hässelbytåget. Tjejer som slår varann i huvudet med flaskor. Tur att jag sitter nere i spärren och har det lugnt.

I morse revs mattan i badrummet bort och en avfuktare installerades. Nu ska den stå och brumma tre veckor non-stop. Ingen dusch och inget kallvatten i hela lägenheten. Vi fick inte använda toaletten för då blev golvet blött. Har fixat en nyckel till duschen i bastun. Och i tvättstugan finns kallvatten och toalett. Saknar min Oas. Nu börjar höstens dans?