Vi bygger en ny skola.
Skulpturens ögon
ser långt
längre än konstnärens
han har kört fast
tappat tråden
förstår inte längre
vad skulpturen vill
han vet bara att den måste motstå
elementen
inte vittra sönder av det fallande regnet
inte blåsa bort av orkanbyar
inte brinna upp av kvarglömda
gnistor
eller sjunka ner och döljas i dy.
En skulptur som ska hålla
kunna tala med framtidens barn.
Det var uppdraget.
Av ständig oro.
Av ständig oro för stort och smått
Jag blev alltmera en igelkott.
Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.
Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.
Gott folk må prata vad helst dom
vill:
mej kryper ingen för nära till.
Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till
självförsvar.
Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
- Så ber jag , vänligen bara
gott folk att låta mej vara.
Denna dikt är skriven av Nils
Ferlin, som var min mormors bror. Det är nog anledningen till att jag läste den
som ung. Kommer ihåg att den präglade hela min tonårstid, att jag verkligen
kände mig träffad och kanske är det fortfarande så. Just detta med spjuten. Är förtjust i rytmen också, den flyter bra att läsa högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar