Kungsträdgården är min park och
Kungliga Biblioteket min bostad. Jag har böcker, sju våningar ner i
underjorden. Ibland går jag bara runt och insuper lukten. Tar ner en bok, väger
den i handen, lyssnar om den har något att säga.
När jag tröttnat på andras världar fulla av ord, tar
jag hissen upp. Går runt och hälsar på alla bleka forskarstuderande och tänker
att de har missförstått livet, men alla har rätt att göra sina egna val.
Ibland öppnar jag den tunga porten och går ut i
världen, iförd min långa, vita kappa och mörka solglasögon. Jag sätter mig på
en bänk och lyssnar på blommornas tankar. De är som små babisar men de förståss,
de lever inte länge. Inte som ekarna. Deras visdom kan bli för mycket.
När jag känner mig riktigt ensam går jag till min
favorit. Ett ganska ungt pilträd som jag kramar om. Låter min kind räfflas av
den skrovliga stammen. Och sen står vi där och utbyter liv.
Ibland sent på natten kan det hända att jag möter
någon nattvandrare. Oftast är de fulla eller så har de hund, annars går folk
inte in i parken nattetid. Det är som den skrämmer, med alla hukande buskar,
där du inte vet vem som kan gömma sig. Och hur de vill göra dig illa, men sån
är inte jag. Jag vill bara dela min ensamhet, få möjlighet att vila i ett
enklare liv, släppa bördan, om så bara för en timme.
Om jag är helt ensam i parken brukar jag och Jenny
Lind sjunga. Vi står i det lilla lusthuset, vid kanten av Floras kulle som
lyser så vackert blå om våren.
Staden har ändrat sig. Det byggs
överallt, mest på höjden men Humlegården har blivit kvar, en oas som hjälpt mig
att överleva.
Flera av de andra gick under, försvann ohörbart, vissa
blev dödade men jag är fortfarande här och hoppas. Det finns tecken som talar
för. De unga, både männen och kvinnorna, så mycket öppnare för förändringen men det är också som
omvärlden tränger på, som husen för varje dag flyttar närmare, tränger träden och
gör det svårare att andas.
Sprängningen i underjorden låter alltmer som
kanonmuller. ”When will they ever lern”, som hon sjöng den där amerikanska
sångerskan, vad hon nu hette… Joan Baez var det visst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar