Det unga paret.

Beskrivning och gestaltning.

   Det unga paret sitter och äter frukost i köket. De bor, sen en månad tillbaka, i en andrahands lägenhet från 40-talet, med ganska högt i tak och avlånga rum som avslutas med otvättade fönster åt söder, där nu solen skiner rakt in över dem vid köksbordet. Han läser tidningen och sörplar på sitt kaffe. Hon tittar ut genom fönstret och vilar huvudet i ena handen. Cementas betongpelare speglar sig i vattnet och motorbåtarna ligger vid kajen.  I båten närmast har de dukat upp lunch. Hon tror inte hon någonsin sett det äldre paret åka iväg med båten. Hon ser allt tydligt från ovan, där de bor på tredje våningen.

   -  Vad ska vi göra idag, frågar kvinnan, med oborstat, halvlångt ljust hår.

   -  Ska du inte jobba då, svarar mannen med mörka ringar under ögonen och några dagars orakad skäggstubb.

   -  Då skulle jag väl inte suttit här, utan redan varit på jobbet.

   - Ok, jag ska träffa Christer senare, han vill ha hjälp att flytta nån byrå han fått tag på.

   - Jaha, det kunde du väl sagt tidigare.

   - Sorry, glömde.

   Hon håller upp ett glas juice till och undrar när de sist gjorde något tillsammans en lördag.

-       Vill du ha kulturdelen.

-        Nej, det är bra.

Hon reser sig och går in i andra rummet. Funderar på om hon ska bädda rent i sängen eller gå och lägga sig igen. Hon bestämmer sig för att gå och duscha istället.

   Solen vräker sig obarmhärtigt in genom det smutsiga fönstret och flödar över köksbordet. Han har lagt beslag på tidningen och sörplar i sig sin tredje kopp kaffe.

-       Vill du inte ha en smörgås också, undrar den tilltufsade, unga kvinnan som ser ut som hon tog några öl för mycket kvällen innan.

-       Nej, det är bra.

-       Ska vi tvätta fönstren idag?

-       Nej, jag ska träffa Christer

-       Igen?

-       Ja, han ville ha hjälp med nåt.

   Kvinnan suckar och vilar huvudet i ena handen och tittar ut. Cementas gigantiska betongpelare speglar sig i det stilla vattnet. Hon undrar, för femtionde gången, om fabriken fortfarande är igång och tänker som vanligt, att hon ska googla fram det, men släpper tanken och tittar ner på den närmaste båten där det äldre paret dukat upp en lunch. De umgås i alla fall, tänker hon även om de aldrig åker nån stans.

   Alla kompisarna tyckte de hade sån tur som fick en lägenhet centralt, även om det var i andra hand, så vet man ju inte. Kanske kan bo där i många år. Och sen kunde han flytta in också .

   Själv skulle hon hellre haft utsikt mot innergården, hellre stirrat in i en annan husvägg än att se den obegränsade himlen och vattnet som kunde ta henne vart hon ville, bara hon gav sig av. Att se alla passerande båtar och folk som gick förbi på kajen gjorde bara att hon kände sin egen fångenskap tydligare, men det var ju ingen som stoppade henne. Hon kunde bara ge sig iväg, resa nån stans eller. Bara han kunde skaffa ett jobb nån gång.

   För att bryta de hopplösa tankarna reser hon sig och går in i det kombinerade sov - och vardagsrummet. Hon tittar på den tilltufsade sängen, byta lakan eller lägga sig igen? Valet är alltför lätt men hon avstår och går in för att duscha och göra dagen.