Möten på en parkbänk i Humlegården.

En lång matrast. Jag hittar en tom bänk i solen. Sätter mig, blundar och tänder en cigarett. Alla springande människor är kvar på näthinnan. Allt rulltrappebrus och pipet från acessmaskinerna har klistrat sig fast i öronsnäckorna. Då hör jag skramlet av tomburkar nära mig och tittar upp.

-                           -       Kan jag sitta här, och den lilla tanten har redan slagit sig ner. Jag försöker samla ihop matpengar varje dag men det är så många som springer här i parken nuförtiden. Inte bara svenskar heller.

Jag svarar inte och försöker undvika att titta åt hennes håll. Är det mycket begärt att få vila på sin rast?

      -     Det är bättre att samla burkar än att bara sitta hemma, fortsätter tanten. Jag brukar se det som min dagliga motion, istället för att skaffa hund. Det är för många hundar här på Östermalm. Hela parken är full av hundbajs, jag förstår inte att folk vågar ligga i gräset. Visste du att det är mer hundbajs på trottoarerna på Östermalm, än på alla andra ställen i Stockholm? Det stod i tidningen också, fast det visste jag ju redan. Folk här tycker de är för fina för att böja sig ner och både soppåsar och massa burkar slängs i papperskorgarna.

Och tanten bara maler på och mina tankar får vingar och mina ögon ser en möjlighet.

       -     Ser du burkarna där borta.

       -     Tack, tack, det var snällt av dig. Då får jag skynda mig. Du vill inte ha dom själv då?

Nej, jag är inte snäll. Jag vill bara att du ska gå så jag får vara ifred. Och tanten hastar iväg med sina skramlande kassar och jag sluter ögonen igen och försöker förgäves stänga öronen för alla bilar i uppförsbacken på Sturegatan. Svich, svich, sövande svich.

       -     Vad bra du jobbar i tunnelbanan ser jag.

Inte nu igen. Jag skulle lämnat arbetsjackan hemma.

-                                -        Jag är privatdeckare. Jag undrar om polisen registrerar alla resor jag gör, för de verkar alltid veta var jag är. Jag driver ett åtal mot militären och har svårt att skaffa vittnen. De har mobbat mig i 30 år och uppviglat två miljoner svenskar mot mig. Kan du hjälpa mig?

Gud hjälpe mig, ska detta aldrig ta slut?

-                              -       Vad exakt vill du att jag ska gör, mumlar jag och söker efter en utväg. Åh, där kommer visst två ridande poliser.

Och mannen är borta innan jag hunnit avsluta meningen. Jag tittar på klockan, en halvtimme kvar. Tredje gången gillt sägs det. Undrar om jag får sitta ifred nu.