Det är en måndagskväll i maj. Hon
tar sig samman, samlar ihop allt hon behöver och tar cykeln till jobbet. Kvällen
är kylig och hon cyklar i ett glänsande mörker. Långt ifrån det elektriska
ljuset som fyller hennes arbetsplats. Letar sig in i alla skrymslen och vrår.
Lämnar inga dammtussar eller smutsfläckar osedda. Städningen väntar, för att
inte tala om den nyaste uppgiften, inventering. Vilket annat arbete inventerar
varje natt, tänker hon. Att räkna alla plåster och tidtabeller, för att inte
tala om de 400 turkosblå plastkorten. Jag kanske ska gå över till dagtjänst,
tänker hon för hundrade gången men blir ändå kvar. Det är som hon trivs med
ensamheten på nätterna, att stänga tunnelbanan vid ett. Gå runt och kolla att
ingen gömt sig eller somnat på perrongen. Följa sista trafikanten ut, önska god
natt och låsa ytterdörrarna, låsa in sig själv och sen sätta igång med städningen.
Hon torkar glasrutor och putsar
accessmaskiner så det går att spegla sig i dem. Plockar fimpar och tömmer
papperskorgar. Sen är det dags för stationskontrollen. Allt måste fungera och
om det inte gör det, så ska det felanmälas. Hon gör allt hon kan för att uppnå
målet ”världens bästa tunnelbana” fast hon inuti undrar vad det var för fel på
svenskarna som alltid måste va världsbäst, nåt slags lillebrors komplex. När
hon en gång sa det på ett arbetsplatsmöte blev chefen arg och sa att varje
företag strävar efter att va världsbäst och då backade hon och behåller i
fortsättningen tankarna för sig själv. När hon i ett tidigare liv arbetade som
lärare, var målet Europas bästa skola, vilket inte heller uppnåddes. Nu är ju
hennes nuvarande arbetsgivare ett kinesiskt företag, så målet är kanske logiskt
eftersom kineserna är på väg att ta över världen.
Efter att städningen och
stationskontrollen är klar och den förhatliga inventeringen inrapporterad
klockan fyra, får hon sin efterlängtade halvtimmes paus innan metrotidningarna
ska packas upp och stationen öppnas för morgontidiga, trötta varelser på väg
till sin försörjning eller eftersläntrande festare på väg hem. Hon lägger upp
benen, sluter ögonen och bara andas. Vill inte bli upptäckt sovande eftersom
hon har betald arbetspaus. Som en kollega, som var jättesnabb på att städa och
sen satt och småslumrande på fel tid och nattchefen som åker runt, kom på
henne.
- Du har
inte betalt för att sitta här och sova.
Så hon nöjer sig med att blunda en
stund innan hon sträcker ut kroppen, stretchar lite och går upp på perrongen
för att ta en cigarett. Som en drottning över sitt kungarike tittar hon sig omkring.
Allting skiner och ser ut som det ska och snart får hon cykla hem i en
glädjesprittande majmorgon.
På väg ner till metrobuntarna
upptäcker hon en ny dörr bredvid elrummet. Hon provar genast sitt
inpasseringskort, det knäpper till och hon kan öppna dörren. Den knirkar lite,
borde oljas, tänker hon men det kan väl ända inte ingå i hennes arbetsuppgifter.
Hon hittar lysknappen till höger och tittar ner på en lång spiraltrappa som
vindlar neråt och slutar i mörker. Hon undrar vad som finns där nere, kanske
ett skyddsrum, där militären visst hållit till förut? Kanske går det att komma
in under berget, tänker hon som alltid haft en dragning, längtan in, under, in
i den djupaste tystnaden. En gång satt hon långt in i kolmörker och lyssnade på
bergets hjärtslag och droppande källvatten. När hon äntligen trevade sig ut och
sommarens ljus och värme mötte henne, kände hon sig pånyttfödd.
Hon går nerför trappan och håller
sig ordentligt i räcket. Vem hittar mig om jag ramlar här, tänker hon. När hon
kommer ner slår lukten av fuktig källare emot henne. Det känns som i en skog om
hösten, tänker hon och just då slocknar lampan. Hon trevar efter lysknappen och
väggen känns skrovlig. Som ett träd. Konstigt. Hon tar upp mobilen för att lysa
sig fram men den är totaldöd. Säkert ingen mottagning härnere och hon tänker
att det är bäst att hon går upp igen. Då ser hon något rött lysa, det är säkert
lysknappen och hon går ditåt. Med tvekande steg tar hon sig framåt men det är
som det röda också flyttar sig. Hon stannar rådvill och vet inte vart hon ska
gå. Framåt, bakåt, stå still eller….
- Var inte
rädd, hör hon en röst. Fortsätt framåt, bara tio steg till.
- Kom, vi har väntat på dig och det är som rösten
får hennes fötter att flytta sig framåt. Långsamt och försiktigt med utsträckta
händer, för att inte slå emot något.
- Blunda nu och öppna försiktigt ögonen, säger rösten
som på något hypnotiskt sätt bara får henne att göra som den säger och hon
kisar och ser att hon befinner sig i en stor sal med något som ser ut som
glittrande stjärnor i taket, eller det är visst stjärnor.
Hon befinner sig en stor skog med
stillsamma träd som sträcker sina armar mot evigheten och marken är täckt av
gnistrande grönska, det är som att stå i ett kristallhav av glasblommor. Gult,
rött och rosa så långt hon ser. Och himlen är förtrollande indigoblå. Den
färgen hon längtat efter hela sitt liv. Hon har äntligen kommit hem.
Hon går runt, kramar om träden och
andas in blommorna. Hon bara är och hon hör rösten säga:
Oj då, hon har visst glömt metro, tänker
hon. Hon måste ha somnat men tidningarna ligger där de ska och hon har bara att
öppna stationen upp och vänta på avlösningen. Vilken konstig dröm. Hon bara
måste kolla om dörren finns i verkligheten men där den låg, är bara en tom kaklad
vägg. Som hon tittar länge på och stryker med handen över plattorna.
Det är en måndagsmorgon i maj. Solen
får allt att glittra och lysa på naturens eget sätt. Så långt från konstgjorda
färger och lysrör. Allt kommer bli bra, tänker hon när hon cyklar hem. Allt
kommer bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar