Johannelunds tunnelbanestation.

Beskrivande.

   Tjänsten börjar 15.20 men hon kommer dit redan 14.48. Hon hittar flera lediga parkeringsplatser och väljer en till vänster. Hon tar en cigarett innan passet börjar och går ner till bergrumskafet och pratar lite med tjejen som jobbar där. Hon håller på att träolja in utemöblerna och berättar att hon älskar lukten och är uppväxt med den. 

15.05 löser hon av kollegan och börjar med att logga in på datorn och acessmaskinen med två olika lösenord. Sen ställer hon in fotpallen och kontorsstolen. Efter det kollar hon vilken temperatur det är, 27 grader och hur AC:n är inställd. Hon stänger dörren till köket och sätter på fläkten. Hon ställer in den på 22 grader men det som blåses på henne är betydligt kallare, så efter en timme stänger hon av den.

   Första arbetspasset är på tre timmar. Hon kollar på Tubnet vad som hänt sen sist. Hon skriver upp sin nya tjänst. Hon tittar på vad nya Mystery Shoppers mätningen visar. De publiceras varje måndag. Gullmarsplan, som legat i topp hela sommaren, är plötsligt sist och Alvik där hon jobbar, ligger på andra plats av fem. Vad skönt, tänker hon, då blir cheferna nöjda.

   Hon läser vidare att det gjort 24,2 miljoner resor med tunnelbanan under augusti 2013. Det är en miljon fler än ett år tidigare. Sen tittar hon på guldkornspalten, de som fått beröm av trafikanter. Ännu har hennes namn inte hamnat där.

Station Johannelund där hon börjar dagen, är en av de lugnaste stationerna på hennes område. Innan de byggde Coop var det helt öde. Rusningstrafiken är minimal. Hon trivs här, kan läsa sin Metro ifred, lösa sina korsord, spela Wordfeud och kolla facebook på mobilen. Och hjälpa de få trafikanter som finns utan stress.

   Löven utanför stationen är fortfarande gröna, några träd har börjat skifta över i gult. Grenarna böjer sig kraftigt, det blåser ute men här inne står luften still. Tågen går var tionde minut, inåt staden och utåt till Hässelby Strand som är ändstation. Hon kollar något kort emellanåt, tittar ointresserat på sms-biljetterna och öppnar den gamla grinden, så barnvagnar och folk med mycket packning kan passera.

   Tre timmar går fort. Tre timmar av hennes liv. En dryg tredjedel av dagens arbete är gjort. Hon låter bilen stå kvar när hon tar tunnelbanan till nästa pass på Råcksta.  Hon slutar klockan 23.00 vid Brommaplan och ser redan framemot ”Mördare okänd” på åttan som börjar 24.00.

Gestaltande.

   Jobbet kallar. På med uniformen, endast två uppknäppta knappar så inte Mysteriy Shopper får nåt att klaga på. Inpassering- och acesskort, nycklar till rulltrappor och hissar. Lite nyponsoppa och två ägg packas ner. Hon vill inte komma försent, vet inte hur det går att få parkering. Kommer i mycket god tid. Det måste ju va så, när hon är en människa som annars alltid kommer försent och sen har skaffat sig ett minutjobb. Intressant.

   Väl på plats ska ljuset dämpas, stol – och fotpall ställas in. Temperaturen kollas och eventuell iskall fläkt stängs av. Tyvärr går inte de bullriga tågen som passerar rakt över hennes huvud att stänga av och inte den höga frekvensen på sedelmaskinen heller, som får hennes axlar att höjas i försvarsställning. Det är som det är. Går att titta ut och njuta av gungande gröna blad som skiftar i gult. Och enstaka trafikanter som inte alls ställer till det. Precis som det ska va då. Så hon får tid att göra det egna. Tänka sina tankar till slut. Skriva sina meningar och hinna sätta punkt. Vinna sina Wordfeud spel. Lösa sina korsord. Det är viktigt att hålla hjärnan igång, för att inte tala om magen. Hon måste hinna göra sitt dagliga motionspass på denna lugna station. Hon har varit slö några dagar. Skyllt på sjukdom, så lätt att hitta ursäkter och sen inte ta ansvar för följderna. Träden bugar för vinden, följsamma grenar vill inte brytas. Kanske är det felet vi människor gör, tänker hon. Att vi inte följer livet utan står ståndaktigt tills vi knäcks av minsta vindpust.

   Det är något märkligt med luften i spärrkuren, tänker hon och kollar temperaturen som står på 25 grader. Hur kan hon då frysa och fundera på att dra på vintertröjan? Bara jag inte håller på att bli sjuk, eller sjukare kanske man ska säga. Hon är nog bara trött efter en jobbig natt. Imorgon blir bättre, imorgon blir ny, mässar hon sitt mantra. Det sista som överger är hoppet och vilken tur att vi människor glömmer så snabbt. Den förmågan har vi nog fått för att orka överleva och kunna börja om, försöka på nytt, äntligen bli den där vinnaren vi innerst inne vet att vi är. Jobba ordentligt på ditt personliga varumärke, hela du är totalansvarig för ditt liv, bara att inse fakta. Om du nu för tredje gången valt att sitta instängd i en liten bur, till allmänt beskådande och stirra ut på folks biljetter med två högskoleutbildningar i ryggen, så är det ditt eget val, ditt eget fel.

   Jag har ju i alla fall ett jobb, en bostad, en bil, tänker hon. Än så länge. Som ger mig möjlighet att köpa och vara en god medborgare, slösa bort mina slantar så hjulen rullar snabbare, så länge bilen nu håller sig på banan. Den slutar nog snart i en brinnande skrothög, mitt i publikhavet när planeten till slut ger upp och skenar rakt ut i världsrymden, darrar, rister, skakar på sig i ett försök att bli av med människan för att kunna fortsätta vara just så vacker och levande som hon är och vi små varelser som förtvivlat försöker hålla oss fast, längtande tillbaks till Shangrila, det förlorade paradiset, Edens lustgård, till barndomen, tillbaka in i livmodern omslutna av modern. Längtar till oansvarighet, till ett lekande liv där alla får va med.