Om meningen med livet och livet i tunnelbanan.

Johannelund.

Drömmen om det gula huset och att sitta på en blåmålad trapp och titta ut över havet, ligger långt från Vinsta industriområde. Alltför långt. Istället för fågelkvitter hör jag tunnelbanan passera över mitt huvud. Var tionde minut och oftare i rusningstrafik. Istället för att smekas av ljumma vindar kommer kyliga pustar in genom spärrluckan och gör att mina händer spricker sönder. Istället för att få en känsla av att höra till, vara del av naturen och världen, fjärmas jag av i min skottsäkra glasbur. Som en apa på ett zoo sitter jag till allmänt beskådande.

Vad hände med mitt liv? Det jag skulle levt. Vad gjorde jag under alla dessa år?

Idag tog syrran och jag en promenad innan jobbet i ett kolonistugeområde. Gick runt i idyllen bland ministugorna, syrrans favorit var mintgrön, min gul såklart, med glasveranda. Tänk så lätt det vore att gå upp om jag bodde så och bara kunde gå ut direkt och vakna till på sittande på trappen. Andas in dagen djupt in i hjärtat.

Men det var bara en dröm vi vandrade runt i ett tag, sen åkte vi till Claes Olsson, det varumärket med högst ”credit” just nu. Ikea inte längre i topp. Köp, köp lite lycka, köp, köp lite mer om du inte är nöjd. Du vill väl hålla hjulen rullande och inte göra någon arbetslös. Och det vill jag ju.

Dottern och jag var på Ikea igår och jag köpte en elak krokodil och en snäll drake att ha i min säng, istället för män som hållit sig borta ett tag. Så gotlandslammet, en present från älsklingsdottern får några kompisar. Jag går i barndom igen. Skapar det liv jag aldrig hade. Kommer ihåg att Margareta, min bästa vän alltid hade med sig sin älsklingsnalle när hon sov borta. Jag har inget minne av att jag hade några gosedjur alls som liten, kanske därför jag behöver nu.

Vällingby norra.

En grå dag. Jag iklär mig min blå syntetuniform och går in i mörkret. Jag som älskar färg och solljus hur kunde jag hamna här? För tredje gången. Varje gång jag sagt upp mig har det skönaste varit att lämna in uniformen. Nycklarna har jag saknat lite. Att ha gratis tillgång till toaletter över hela stan. Och nu är jag här igen och allt har bara blivit sämre. Förr hade vi i alla fall bomullsskjortor och bomull eller ylle i kjolen. Nu 100 % polyester och säkert giftiga kemikalier. Diskmedlet på jobbet ger mig andningsbesvär. Kineserna, min nuvarande arbetsgivare är ju inte kända för att vara de mest miljövänliga.

Funderar över meningen med livet. Är det att vara lycklig eller är det bara en västerländsk chimär. Är det att göra gott? Jag ger trafikanterna mitt vackraste leende men hjälper inte mycket. Är det att fortplanta sig eller bara äta, skita, dö? För mycket tanketid. För lite stimulans. Förlorad i en underjordisk värld jag snart inte hittar ut ur. Dörrarna är låsta eller så passar inte min nyckel. Jag springer till andra utgången, letar liv men allt är dött, inga trafikanter kvar, bara jag och råttorna som nu vågar sig upp på perrongen, välter en papperskorg och stirrar misstänksamt på mig när jag smyger förbi. Som jag tänkte ta deras mat men det kanske jag måste om jag inte kommer ut. Tur att arbetskängorna är rejäla om de skulle närma sig.

Finns det nån mening med mitt liv? Skulle va min dotter då och kanske får det räcka så. Kanske är livet ett helvete som mamma sa.  Hennes arv till mig och pappas var den dåliga magen. Och oförmågan att hålla reda på mina saker.

Åt den som har ska vara givet. Och de fattiga får hålla till godo med smulor från den rike mannens bord och vi här i väst äter ihjäl oss. Frossar på dagarna och har svårt att sova på nätterna. Då tar vi en tablett till. Uppåt- och neråttjack och framför allt teven och internet hjälper oss att glömma, att drömma oss bort till en ny bättre värld. Där alla har en plats, där alla behövs och får vara med.

Under tiden sitter jag här och försöker förklara för en man som är dålig på svenska att han ställt in sin reskassa på sex klipp, så resan från Tensta har kostat 75 kronor. Jag ställer om hans kort, så han kan resa tillbaka för de 25 kronor han har kvar och tycker alltid så synd om, men det hjälper ju inte.

Sen kommer en gammal tant med rullator som tappat sitt kort och hon letar och letar och jag släpper in henne och tänker att det inte är lätt att bli gammal. När kroppen har slitits ut, är det bara psyket som kan kompensera och hålla uppe och i dagens samhälle är ju själen utsatt för stora övergrepp. Och sen tänker jag på hur det ska gå för mig som inte ens orkar nu.

En ledig dag.

Det finns dagar jag inte behöver gå till mitt arbete och ändå har betalt. De är de bästa, även om de ofta blir röriga. Nu är hallen blockerad av en massa kartonger fulla med tyger, målningar och pälsänger. Jag vill helst inte titta men nu står de där och blockerar utgången och jag måste ju gå till jobbet imorgon och inneboenden kanske vill komma in i kväll och pälsängrarna kanske kryper ut om jag inte gör nåt men jag sitter ju här och skriver och det är också viktigt och dead-line är tio och kommer jag försent får jag ingen respons och det är ju tråkigt och jag skriver på och undviker tanken på pälsängrarna och livet är vad du gör det till och du har ju haft en hel vecka på dig och hur skulle jag veta att någon plötsligt skulle komma med alla dessa förflutna kartonger som stod bortglömda i en källare men det är den tiden nu då allt ska upp i ljuset så det är bara att sätta igång och rensa men jag vill ju se på ”Homeland”.  Glöm teven och ta tag i ditt liv. (SVT play finns ju).

Jaja, jag kommer, jag ska göra allt du vill. Var börjar jag?