Islandstorget, en vanlig onsdag.
En solig novemberdag. Jag börjar kl
10.00, tidigt för en kvällsarbetare. Hjärnan är inte riktigt vaken än. Horder
av tonårskillar kommer från skolan, väller in i biljetthallen och köper godis.
Söker tröst när skolmaten är usel.
En trött Eva idag. Slutade röka igår.
Igen. I boken ”Äntligen icke-rökare” blev han jätteglad och pigg, började
springa och fick ett nytt, fritt liv. Så blev det inte för mig. Förra gången i
alla fall. Fast författaren rökte 60-100 cigaretter om dagen, så han kan ju
inte hunnit mycket mer och skulle säkert dött om han inte slutat. För mig känns
det meningslöst att röka. Om det är det enda som ger mitt liv mening, är jag
redan körd. I alla fall sparar jag hälsa, pengar och kanske får mer gjort. Gott
så.
Ser framemot fyra dagars ledighet. Eller
inte, bävar också. Det är som jag ställer orimliga krav så fort jag är ledig, på
allt jag ska göra och därför slutar det oftast i kollaps istället och ingenting
blir gjort. Den enda gången jag är kravfri, (nästan i alla fall), är när jag
sitter inlåst i buren. Kanske därför jag stått ut så länge.
Det blåser utanför. Preemflaggorna
vecklar ut sig. Solgula med grön text sticker de ut mot gråbruna träd. Solen,
den största konstnären av alla, låter sin tavla för dagen skimra; grönt gräs
mot en lysande blå himmel och ekens orange löv som håller sig kvar. Naturen är
rentvättat vacker. Jag tittar på muren på andra sidan gatan, hur skickligt
stenarna är inpassade i varann.
Gatan, där bilen står parkerad. Det är
bara att springa ut, tanka fullt på Preem och köra iväg. Järna väntar och Öland
och Gotland, Skåne eller varför inte kontinenten. Bilen, som fortfarande inte
fått något namn, har inte prövat sina vingar än, bara varit runt utanför alla
stockholms tunnelbanestationer sista halvåret. Tänk om jag bara hinner in på Essingeleden
innan avgasröret går sönder. Som den där gången jag lånade pappas bil och
skulle till Kivik och röret gick av efter 20 minuters körning. Vilken tur att jag
fick honom att sätta fast det med ståltråd.
-
Det
håller bra, sa han.
Den gamla Saaben med vindrutetorkare som
aldrig byttes, så varje gång det ösregnade fick jag antingen stanna eller köra
efter andra bilars röda bakljus. Gömmer aldrig den gången bilen stannade i en
gatukorsning halv tre på natten med totaldött batteri och pappa kom cyklande med
ett uppladdat på pakethållaren. Allt detta har skapat mitt biltrauma och min
stora förundran varje gång bilen startar.
Nu kommer en dagisgrupp förbi och ropar
godis, godis, godis så det ekar i hallen. Intressant det där att svenskar är
ett av världens mest godisätande folk. Jag tror det är ensamheten och kylan som
gör det. Choklad och mintkyssar när verkligheten är svår och du tröttnat på att
tala med väggarna, då lindar du in dig i sockersöta drömmar om ett annat liv,
det du skulle levt om du inte tröstätit så mycket.
Jag ler mot de trafikanter som tittar på
mig, mest äldre tanter. Egentligen kunde jag lika gärna vara en talande robot
som hade alla svar om ersättningsbussar och avgångstider automatiskt inprogrammerade.
Egentligen, men nu är jag ju människa med allt vad det innebär, skapad av Adams
revben, män / iska, lite defekt så där från början när mannen är normen, ”skapelsens
krona” och allt det där som snart tar kål på oss och framför jorden vi bor på.
Jag har aldrig känt mig normal och vanlig,
aldrig känt att jag passat in. Ja, lite på Alla Kan Sjunga Institutet och på
Sundbybergs folkhögskola kunde jag vara del av ett vi. Annars är det bara jag som
tittar in och försöker förstå hur man gör för att vara med. Att va delaktig,
att vara ett vi tillsammans med
andra, inte bara ett litet ensamt jag fladdrande
i världsrymden. Fast jag och ja ligger nära varann och om du säger ja till ditt liv kanske allt förändras.
Transformering. Transparens är annars
inne just nu. Att allt ska lyftas upp, genomlysas, läggas synligt på pidestal
till allmänt beskådande. Inga hemligheter längre, eller…..
Åkermyntan, lördagskväll i
tevesoffan.
- ”Och ensam i kvällen den sena, jag
slåss med en smäktande vals. Och jag e ganska mager om bena, tillika om armar
och hals”, sjunger jag för mig själv.
Tonerna svävar tveksamt ut från soffan.
Faller platt till marken. Det är bara första halvan av sången som stämmer än så
länge, men om magen ska fortsätta bråka med mig så här, blir andra halvan snart
sann.
”Så mycket bättre” är slut. Jag blir ofta
lessen efter det teveprogrammet. Det är som alla deltagarna har gjort nåt av
sina liv, förverkligat sina drömmar, vilket jag inte gjort, där jag sitter ensam
i soffan och känner mig riktigt misslyckad.
Idag har jag funderat över varför jag
isolerar mig. Om pappa sas det att han var sig själv nog. Faster berättade att han
aldrig sökte upp andra, utan var den som blev uppsökt. Själv har jag vänner men
ingen jag verkligen skulle släppa nära. Funderar på om det alltid varit så,
eller blivit mer och mer. Det finns nog ingen jag riktigt litar på. Dottern så
klart, men hennes uppgift är ju inte att bära mig, inte än alla fall. Kanske
när jag blir gammal, om det blir så. Det är nåt sorgligt med min
ensamhetskänsla. Kanske inte skulle behöva vara så, om jag kunde släppa in.
Kanske skulle jag inte ens behöva vara
deppig om jag bara kunde lyfta upp mig och springa en runda. Har funderat på
det också. Det är som att luften, omgivningen, det yttre trycket är för stort
och det inre inte kan, orkar hålla emot. Som att bara diska är oöverstigligt,
hur mycket jag än rycker i mig själv. Som det fungerat hittills i höst kollapsar
jag när jag är ledig och orkar nästan ingenting men tar sen tag i mig själv och
går till jobbet när det är dags. Nu den sista veckan har jag haft kramper i
magen även på jobbet, så jag nästan var tvungen att åka hem, så vet inte hur
länge den strategin kommer att fungera.
Idag gick jag ut för att se solen gå ned
och hann precis upp på berget. Det blåste. Eftersom jag gjort slut med min
dödspolare cigaretten var jag ensam. Det gick. Himlen var ljust blå och solen
gick ner i orange och färgade himlen svagt grön. Men telefonen = kameran var tyvärr kvar hemma eftersom
jag ändå inte svarat i den de sista dagarna. Är som jag inte har något att
säga. Det är lite tråkigt att jag inte får, kan njuta av att vara ledig men det
är som det är just nu.
Jag önskar jag hade något att se framemot
men det är som framtiden bara är mörk. Ett grådunkel fullt av sjukdom och en
kyla som når in i alla celler. Jag fryser. Kommer ihåg tvåan på Hornsgatan med
kakelugn och kallvatten. Mitt första egna kontrakt, en rivningkåk på söder. Jag
gick på ”Sopis”, propparna gick hela tiden och jag åkte och hälsade på folk
långt bort, för att kunna plugga på t-banan. Och nu igen en kyla som kryper upp
till knäna, en matta räcker inte i Sverige. Kanske ska köpa ett fårskinn nu när
jag tjänar 1000 kr varje månad som rökfri.
- - Jag är fri från godis, jag är fri från
choklad, ja e fri från cigaretter, det är jag, gnolar jag på min påhittade sång,
som inte är riktigt sann än.
Åkermyntan,
en innesöndag spenderad i min lägenhet.
- ”Dagen har släckt, mörkret har väckt,
stjärnor och katter och slinkor; fyllda av skarn, slödder och flarn, sova
polishus och finkor”, sjunger jag och tittar ut genom fönstret in i mörkret.
Ingen sover nog än, klockan är bara halv sex men mörkret är kompakt
ogenomträngligt. De få lyktorna räcker inte till och fullmånen har ännu inte stigit
upp över huset. Idag fick solen dyka ner i vattnet utan mig. Jag tittade ut men
kom inte iväg.
Jag ser på spegelbilden av mig själv.
Datorskärmen speglar sitt ljus i glasögonen och det halvätna äpplets spegelbild
lyser starkt i fönstret. Den naturfärgade morgonrocken visar mina sluttande
axlar och ett håret hårt åtdraget, för att hålla ansiktet fritt. Det enda ljud
som hörs är köksfläkten som susar i mitt vänstra öra och kylskåpet som slår på
termostaten i det högra. Annars har grannarna försvunnit, bara några få fönster
lyser svagt. Vi har alla gått i ide, stämt träff för gårdsstädning 8 april. Alltid
nåt att se fram emot.
- -”En gång skall det vara sommar, har
visorna tänkt, en gång skall det tornas rymd över landen. Rätt mycket skall
vara krossat som vida har blänkt, men mänskorna skola lyftas i anden”, hör jag
plötsligt någon sjunga och tittar mig omkring för att se vem som försöker
muntra upp mig.
Jag själv? Nils Ferlin dog när jag bara
var några år, så den dikten har minst 50 år på nacken.
- ”Men visorna äro klena sibyllor”,
fortsätter rösten retsamt och jag sjunker ihop igen på stolen.
Och jag påminns om en dikt från mina
tonår som drabbade mig starkt då. Jag letar i Felins samlade dikter och hittar
den. ”Av ständig oro för stort och smått” är titeln och den känns lika aktuell
fortfarande. Jag låter den avsluta denna text.
”Av
ständig oro för stort och smått
jag
blev alltmera en igelkott.
Gott
folk som klampar min väg förbi
de
viskar ofta om hysteri.
Och
några talar om stämning
och
de moderna om hämning.
Gott
folk må prata om vad helst dom vill:
mej
kryper ingen för nära till.
Jag
har en fullgod repertoar
av
tricks och konster till självförsvar.
Jag
önskar inte bli biten
fast
jag är konstig och liten.
Ja,
konstig är jag till övermått
och
en besynnerlig igelkott.
Ty
dessa spjut som jag sträcker ut
har
genom borrat mig själv förut.
-
Så ber jag, vänligen bara
gott
folk att låta mig vara”.
Kanske
är det så att det inte går att springa ikapp med sig själv och inte heller
springa ifrån. Och att allt redan sagts och gjorts mycket bättre av andra och
att det mesta därför är meningslöst.
- Det är måndagmorron, och mitt huvud känns
så tungt, sjunger jag när jag gör mig i ordning för att skicka in detta och sen
gå till mitt arbete.
Slår en sexa och hamnar på rutan gå i
fängelse eller gå tillbaks till gå. För mig är det samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar