Stockholms tunnelbana, över sextio år gammal.
Stockholm tunnelbana består av tre
linjer. Den gröna som går från Farsta, Hagsätra eller Skarpnäck till Hässelby.
Den röda som börjar i Norsborg eller Fruängen och slutar i Mörby centrum eller
Ropsten och slutligen den blå linjen som också kallas Järvabanan. Den startar i
Kungsträdgården och slutar i Akalla eller Hjulsta.
Söndagen den första oktober 1950
invigdes den första linjen, som var den gröna, med en premiärtur mellan Slussen
och Hökarängen. På sjuttio-talet
när den blå linjen skulle byggas, blev det protester mot att uppgången skulle
placeras mitt i Kungsträdgården utanför cafe Opera och att flera almar skulle
fällas. Den sk almstriden slutade med att tunnelbaneuppgången flyttades ut från
parken. Den sista stationen som invigdes var Skarpnäck 1985.
Det finns 100 stycken
tunnelbanestationer. Hälften av dem ligger norr om Slussen. 47 stationer ligger
under mark, varav 13 stycken under havsytans nivå. Det finns också en station
Kymlinge, som inte öppnades, för att det planerade bostadsområdet aldrig
byggdes. Hela tunnelbanans spårnät är drygt 100 km.
Stockholms tunnelbana fraktar över
en miljon människor varje dag och per år görs det över 300 miljoner resor.
T-Centralen, som är den i särklass största stationen med dubbelt så många
resande som tvåan Slussen. 165 500 trafikanter mot 81 300 år 2011.
En spärrvakts instängda skrik.
Än så länge håller hon skriket inom
sig. Kanske har det satt sig i magen. Hon är som en levande robot, hälsar, tar
betalt och beskriver vägen. Hon gör allt hon ska. Det har hon alltid gjort.
Varit en snäll flicka sen hon föddes, fast hon svor värre än sina bröder, sa
mamman. Hon svär bara inom sig numera åt extra omständiga människor men det är
ju inte deras fel att hon inte förmådde nåt annat än att hamna i tunnelbanan igen,
för tredje gången.
Hon har nog suttit på alla stationer
som finns men nu trafikerar hon gröna linjen mest. Det värsta hon vet är när
trafikanterna frågar ”vilken färg de ska ta” när hon noga förklarar att de kan
ta alla tåg på höger sida och de envisas med att tjata om färgen. Precis som
alla tåg på röda linjen var röda. Och nästa värst är ”varför grundresan inte kostar
en kupong” då svävar hon ibland iväg i nån slags hemmasnickrad förklaring ”att
från början var vuxen två och barn en”. Ganska logiskt, men om det är sant har
hon inte brytt sig om att ta reda på.
För 34 år sedan satt hon på
vackrare stationer, öppet och nästan reklamfritt i kläder av bomull och ylle.
Människor strosade ner till tågen. Det fanns ett lugn omkring henne där hon
satt i den lilla kuren och blossade på sin cigarett. Hon kommer ihåg att hon då
tittade ut och ofta såg folk hon kände som blev förvånade att upptäcka henne
där. Det var asbest i tågens bromsband och efter varje pass när hon snöt sig
var näsan svart. Det blåste kallt genom den lilla luckan men precis under satt
ett element som gick att reglera.
I dagens elektroniska värld
överrustar fläktar och sedelmaskiner alla hennes tankar. Hon blir utmattad av
all blinkande reklam och småspringande människor. Blicken ser inte långt längre
utan att stöta på metallstaket eller metrokärl. För att skydda sig tittar hon
mest ner på tidningen eller korsordet som ligger framför och ser inte vännerna
som skyndar förbi och de ser inte henne heller. Det är som alla andra har ett
liv och hon återigen är en åskådare, numera i iskalla syntetkläder eftersom
elementet är bortbytt mot en svårförståelig fläkt, som bara vill spruta kalluft.
Hon kommer att tänka på att t-banan
är äldre än henne, en sextitreåring på väg att gå i pension. Inte konstigt då
att den har så många skavanker, tänker hon. Åh, om det ändå var dags för min
egen pension. Åh!
Hon vet inte hur länge skriket
stannar där inne. Hon vet inte mycket alls längre, mer än hur man åker
tunnelbana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar