Fredagskväll.

Jag sitter i köket med fördragna gardiner och suddiga bokstäver. Dagens nyinköpta läsglasögonen för svaga. Haha, så kan det också gå.
Om jag nu har en blogg borde jag skriva. Om jag nu har ett liv borde jag leva. Om jag har en säng borde jag sova. Om jag vill uppnå nåt borde jag först sätta upp ett mål som ger draghjälp, den där gummisnodden som ska va lagom spänd. Vet precis hur det går till i teorin.Har lärt ut till massa deltagare på sångkurser. De fem P:nas princip: Positivt, personligt, presens, praktiskt/konkret och det sista har jag glömt.
Är jag mållös för att jag är så rädd ett misslyckande? Om jag inte ens försöker så är det ju omöjligt att misslyckas. Fast jag vill ha ett bättre liv. Vill vara mer levande och skapande, inte en stämpel-eller tevetittar-robot.
Varför är jag då inte det? Om jag nu vill.
Tycker ofta när jag träffar folk, att jag inte vet hur jag ska va. Kanske till och med vem jag är. Antingen pratar jag för mycket eller inte alls. Har svårt med lagom. Har svårt att interagera med andra på nåt sätt. Att vara med människor gör mig mycket trött. Är det så för alla? Eller blir jag mer och mer lik pappa. Sig själv nog. Sorgligt på nåt sätt, för han var gladast med barnbarnen.
Jag tror inte på att leva helt själv och isolerad. Vi människor är flockdjur. Vi är tänkta att vara med andra och det är svårt i ensam lägenhet i ett kallt land. I spärren kan jag titta ut i alla fall, le och säga nåt trevligt. Fast oftast flyr jag in i ifonen. (Jag har blivit bra på wordfeud). Innan dess var det tidningen. Som om jag inte orkar vara där, inte vill. Och det vill jag ju inte heller. Tänk om jag skulle lyckas vara intresserat närvarande i spärrkuren en hel dag. Går det ens? Kanske ska prova i morgon och se. Ok, vi säger så. Fortsättning följer.
Jag vet mycket men har så svårt att få det ut i händerna, att få nåt gjort. Nu börjar det regna också, ljusen har brunnit ut, lamporna släckts ner. God natt. Imorgon är ny.