Samma text två gånger, i ett försök att göra den lättläst.

En vanlig dag i april.

På väg till jobbet ser jag en utbrunnen bil. Ånej, tänker jag är det dags nu igen. Jag nämner saken för min kollega och han berättar att han stod på sin balkong halv sex i morse och såg två killar springa därifrån och sen såg han rök.

- Ring brandkåren, säger han till frun och fem minuter senare bolmar det av svart rök men brandkåren ligger på samma gata så bilen är snabbt släckt och bara det halvt utbrända vraket ligger kvar några timmar senare när jag passerar.

- Varför tar de inte bort det, säger jag till kollegan. Nu blir folk bara inspirerade och tänder på nån ny. Hoppas min klarar sig.

Igår fick jag en insikt. Jag fyller 60 nästa år och trodde aldrig jag skulle bli så gammal men här är jag nu och undrar vad jag gjort alla dessa år. Har känt länge att jag kastat bort mitt liv men det går ju inte att göra nåt åt nu utan det enda jag kan göra är att ta tillvara den lilla rest som är kvar. Verkligen fundera över vad som är viktigt. Folk säger att det enda som är viktigt är kärlek och det är jag inte så bra på men älskar dottern i alla fall. Är mycket dålig på att hålla ordning på mina saker men är det viktigt? Har försökt att rensa i röran i femton år nu och det går sådär.

Om en månad ska jag ha utställning. Frågan är om det är viktigt? Borde fundera lite mer över mitt syfte med utställningen. Den heter ”Ur underjorden – bilder och betraktelser”. Vad är det jag betraktar och vill visa upp. Har nån ide om att det är färgen jag försöker fånga för att överhuvudtaget stå ut härnere. Så första frågan är vad jag vill visa och säga. Nästa är vad folk vill se. Ja, det är mycket med det där och trött blir/är jag men har i alla fall ätit i två dagar nu och det är gott så. Försiktigt, försiktigt vill inte ha ett bakslag igen och precis när jag skriver detta hugger det till i magen.

Det står en kille i vänthallen med röd mössa och hörlurar och bläddrar med sin telefon. Blir inte alls lika uttittad längre. Förr kunde folk titta intresserat på mig för att se vad jag gjorde. Alla lever vi numera i vår egen bubbla men jag är skyddad av skottsäkert glas också. Mig kommer ingen åt. Inte ens jag själv når längre fram.

En måndag i början av april.

Jag sitter på min vanliga buss på väg till jobbet och tittar ut genom fönstret. Då ser jag en bränd bil. Jag blir orolig att ungdomarna i området ska börja elda igen, precis som de gjorde förra våren.

När jag kommer fram berättar min arbetskamrat att han stod på sin balkong halv sex i morse och såg röken. Först såg han två killar springa därifrån och sen började det ryka.

-       Ring brandkåren, sa han till sin fru.

 Fem minuter senare bolmar det av svart rök. Som tur är ligger brandkåren på samma gata, så branden är snabbt släckt. När jag kommer åkande några timmar senare, är bara det utbrända vraket kvar.

-       Varför tar de inte bort den brända bilen, frågar jag kollegan.

Jag blir orolig att någon ska tända eld på min bil.

Nästa år fyller jag 60. När jag var yngre trodde jag inte att jag skulle bli så gammal. Nu har jag fyllt 59 och undrar vad jag gjort alla dessa år jag levt. Det känns som jag har kastat bort mitt liv. Det jag ska göra i fortsättningen, är att ta tillvara det lilla liv jag har kvar. Tänka efter vad som är viktigt. Många säger att det är kärlek. Jag älskar min dotter. Jag är dålig på att hålla ordning på mina saker men är det viktigt? Jag har försökt att rensa i min röra i femton år nu. Det är svårt.

Om en månad ska jag ha en utställning. Är det viktigt? Jag måste fundera över vad jag vill med min utställning ”Ur underjorden – bilder och betraktelser”. Vilka foton som ska vara med. Vilka dikter jag tycker mest om. Min ide är att visa färgen som finns nere i tunnelbanan. Att det finns färg är mycket viktigt för att jag ska stå ut här under jord.

Min första fråga är vad jag vill visa och säga. Nästa fråga är vad folk vill se. Jag blir alldeles trött när jag tänker på utställningen. Ja, det är mycket jag måste fundera över och bestämma.

Nu kan jag i alla fall äta igen sen två dagar. Det gör mig glad. Jag äter försiktigt, försiktigt men precis när jag skriver detta, hugger det till igen i magen.

Det står en kille i vänthallen med röd mössa och hörlurar och bläddrar i sin telefon. Han tittar inte alls på mig. För några år sedan stirrade folk på mig istället. Då ville de veta vad jag gjorde här inne i spärrkuren. Nu lever alla i sin egen lilla bubbla. Jag är skyddad av skottsäkert glas. Mig kommer ingen åt. Hoppas dörren fortfarande går att öppna, så jag kommer ut när jag slutar jobba.