torsdag 4 juli 2013

En kväll i tunnelbanan.

Stillheten i Ropsten efter Centralen 
är öronbedövande
överväldigande
faller mot mig 
och nästan paralyserar. 

Jag som skulle skriva romanen,
jag inte vet nåt om. 
Jag som skulle lära känna huvudpersonen mer,
känner inte ens mig själv. 




Rulltrappebanden mullrar på avstånd, 
trots att jag stängt både luckan och dörrarna. 
AC fungerar inte, sedelmaskinen är avstängd 
och nästan inga trafikanter leder till en ovanlig tystnad. 
Bara min kontorstol som knarrar när jag byter ställning
och ett tåg som kommer in under mina fötter var tionde
minut. 

Får jag ha det så här bra och ändå få betalt? 
Det är klart lite tråkigt att sitta här efter midnatt 
och veta att hemresan tar minst 1,5 timme.
Att morgondagen blir värre. Ännu mer centralen. 
Sen ledig tre dagar 
som en hägring i öknen
bland perronger och tunnlar
Som en ouppnåelig oas. 
Då ska jag sola, bada, tvätta,
försöka äta 
och bara vara människa. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nya collage och en gammal text

  Hon knäpper på teven men hittar inget som intresserar på de fyra kanalerna hon betalar för. Och diskar lite planlöst men tänker sen att de...