Hon knäpper på teven men hittar inget som intresserar på de fyra kanalerna hon betalar för. Och diskar lite planlöst men tänker sen att det nog är för sent. Att ringa nån också eller…
För tidigt att lägga sig i alla fall, lördagskväll och allt. Hon tycker mer om programmen på vardagar, det är nåt med helgens filmer och familjeprogram hon inte står ut med. Kanske känner hon sig mer ensam då. Är nog därför hon alltid jobbat skift för att slippa drömmen om fredagsmys, som ofta slutar i familjemisär. Det är synd om människorna som Strindberg sa. Alla fall en sak han hade rätt i, tänker hon som är värsta Strinbergshataren. Hon längtar efter en värld definierad av kvinns. Som motsats.
I alla fall har våren kommit. Inget snack om saken och sen kommer sommaren och sen höst och vinter igen och allt rullar på och hon blir bara äldre och sjukare och en massa saker som ska, måste göras innan…
Och garderoben måste göras i ordning, bort med vinter, in med sommar, alla hennes saker som är så påträngande, som kräver så mycket men värst är nog rösterna inne i huvudet. De tar aldrig rast och inte verkar de bli sjuka heller, musik verkar vara det enda som får tyst på dem och så naturen förstås men än så länge är det för kallt att sova ute.
Hon går några rundor till i lägenheten, precis som en hund, innan hon med en suck tar fram datorn och med spretiga fingrar skriver denna text.
