Nu fick jag in foton också.

 

Hösten 2024.

 Hackspetten hoppar upp och ner på stammen. Verkar lika gärna gå baklänges. Mina vänner fåglarna syns tydligt igen. Aspen har inga blad kvar. Ligger som ett värmande täcke på marken istället. Och jag har två yllefiltar i sängen. Räcker inte. Inser att jag inte skulle klara av många dagar när kriget kommer. Om kriget kommer? Något är fundamentalt fel på världen när Trump, en jättebaby utan impulskontroll kommer bli vald till president i världens största demokrati. Om det nu verkligen är?  

   Svårt att leva i denna vansinniga tid. I denna helt sinnesjuka värld. Och är man en människa som inte tar lätt på tillvaron så blir det nästan omöjligt. Men löven faller, naturen förbereder sig för en halvdvala i väntan på bättre tider eller? Som ett hjul som bara snurrar runt, runt. Världen har funnits i miljarder år och vi människor så kort tid men ändå tagit oss rätten att bestämma och försöka kontrollera allt. De roströda löven försöker trösta. Den guldfärgade novemberkaktusen öser ut sina blommor. Lyser upp novembermörkret.

   Portugal hägrar, 5 veckor framåt i tiden. Kanske sista gången, så tänker jag om allt numera. Såg en amerikansk film med Susan Sarandon som fick Als och drack något de köpt på nätet så att hon dog. En vacker film. Att se döden som en möjlighet, ett äventyr, något jag inte upplevt förut. Hur ska det gå till? frågar jag bara. Börja tro på Gud som hjälp. Kanske går det, för som jag skrev häromdagen om ett råd från framtiden, så ska jag inte ska oroa mig så mycket. 

  Upp och ner på stammen. Vad äter den? Insekter i trädet kanske eller småfåglarnas nötter. Så lite jag vet om mina närmaste grannar. Skamligt. Nej, nu får du vara lite snällare mot dig själv, annars blir det inte kul alls. Varför ska du bry dig om hackspettar? Ja varför ska vi människor bry oss om naturen alls. Vi är oss själva nog. Glada att se hackspettens röda färg lysa upp i mörkret. Precis som han inte har något bättre för sig än att att glädja dig. Du får ta hand om dig själv. Det får vi alla göra. Ensamheten ohygglig i våra stenstäder men är som det är. 

   

  Dags att laga lite mat, vad sägs om en död djupfryst torsk full av nanoplast. Fångad i nordostatlanten, paketerad i Kina och försåld på Coop. Så sjukt men fisken från Östersjön är ännu mer oätlig. Broccolin kommer i alla fall från Spanien och riset från Pakistan. ”Hej och hå jungman Jansson ännu friskar nordanvinden”… Nu kommer regnet igen och alla de kloka fåglarna försvinner. Snart mörknar det, vintertiden är här. Jag tittar ut i dunklet. Inget att se längre. Något att glädjas åt. Att inga eldar lyser upp. Att inga bomber fälls. Att tystnaden fortfarande råder i vårt lilla land. 

Beskrivning av mig själv från tonåren.

 

Det dök upp en gammal tonårstext med läslig bakåtlutad skrivstil. Skrev ut den på datorn. Tyckte den var intressant. Och annorlunda kände jag mig då också. 

Mitt porträtt, tecknat av en vän och en ovän. 

Jag tänkte försöka göra ett porträtt av mig själv sett från två olika sidor. Eftersom det är lättare att se alla dåliga egenskaper tänkte låta en ovän få berätta först. 
   -   Jag tycker inte om Eva. Hon är alldeles för egoistisk. Tänker alltid först på sig själv, utan att bry sig om hur det går för andra. ”Det bryr väl inte jag mig om! Struntar väl jag i!” hör man alltid. 
   Sen är hon så enormt envis också. Hennes åsikter ska alltid vara rätt, och även om hon har fel, fortsätter hon att ”tjafsa”. Hon kan nästan aldrig ändra sig. Har en sak en gång blivit bestämd, så genomför hon det utan att bry sig om omgivningens protester. 
   Vilket humör hon har. Det är hemskt. Helt plötsligt utan någon synbar anledning kan hon fatta eld. Då skriker och bråkar hon ett tag, men lugnet brukar komma relativt fort. Det är verkligen tacksamt att reta henne, för hon tar åt sig praktiskt taget allt man säger. 
   Eva pratar alldeles för mycket också. Har hon en gång börjat är det svårt att få stopp på henne. I längden blir det tröttsam att höra på. 
   Det verkar inte heller som någonting riktigt intresserar henne. Ta nu till exempel hennes kläder. Jag kan slå vad om att hon slänger på sig första bästa plagg hon hittar på morgonen. Inget intresse alls för för att se snygg ut, och man kan ju fråga sig om hon någon gång köper nya kläder. Det verkar inte så. Samma gamla grejor år ut och år in.
   -   Nej, jag skulle kunna tala om Eva i timmar men det här är väl de viktigaste skälen till att jag inte tycker om henne. Det verkar på något sätt som hon skulle göra sig märkvärdigare än oss andra och stå utanför. Men det beror nog på att hon är lite annorlunda. 

   -   Nu tänkte jag försöka definiera varför jag tycker om Eva. Hon är väldigt naturlig. Ändrar sig inte efter varenda människa hon träffar utan är nästan likadan hela tiden. Men eftersom hon har ett väldigt humör så pendlar hon snabbt mellan bottenlös förtvivlan och … ja, jag kan inte hitta rätt ord men ni förstår väl. 
   Hon förändrar sig hela tiden. Ibland får hon för sig att hon ska göra något speciellt och då ordnar hon det utan att bry sig om folks protester. Det är skönt tycker jag. Men hon kan också jämka och ge efter för sina vänner. 
   Jag tycker det är skönt att hon inte är direkt köpgalen. Hon orkar aldrig köpa nya kläder, så hon går omkring i sina gamla som hon trivs i. 
   Hon är en pessimist och jag förstår att folk kan reta sig på det. Men då behöver hon ju inte bli besviken när något händer. 
   -   Nej, det är ganska svårt att beskriva varför man tycker om henne. Hon är lite annorlunda, lite utanför.